Ronaldo och Adriano - mitt tålamod är slut

FOTBOLL

BERLIN

En global galapublik hade hoppats på mer - men brassarna har rätt att vara belåtna.

En premiärseger är en premiärseger.

Särskilt som de tvingades spela med nio man.

Jahaja.

Besviken på brassarna?

Äh, det ska du inte vara.

Då har du låtit myten - myten om sambashowen - springa iväg alldeles för långt med dig.

Det var alltid så här det skulle bli.

Redan under halvtidsvilan höll ett par brasilianska fans upp en egentillverkad flagga: "I already knew. Brazil 1 x Croatia 0".

De var inte ensamma om att veta.

I brassekretsar har resonemanget upprepats så många gånger att det nästan hann bli en sanning redan före avspark.

1-0.

Premiär mot en svårspelad motståndare, innan formen hunnit toppas och spelet falla på plats.

1-0.

Jag skrev det själv i Sportbladet i går, och även om jag naturligtvis ändå hoppades på en mer sprakande startskiva så minskade tron under hela gårdagen.

Hårdkokta gossar från Osijek

Vart jag än gick i Berlin stötte jag på beslutsamma klungor av rödvitrutiga kroater.

Hårdkokta, kompromisslösa gossar från Osijek och Rijeka, från Torcida i Split och Bad Blue Boys i Zagreb. Kroatien har nog Europas mest patriotiska landslag, med krävande fans som aldrig tillåter något annat än 118 procents satsning.

När det omtalade, omsusade brasilianska landslaget - "Hela världens andra favoritlag", ni vet - sprang ut till uppvärmningen på Berlins Olympiastadion så buade de kroatiska fansen ut dem med våldsam kraft.

I det ögonblicket visste jag säkert.

Det här skulle inte bli någon uppvisning - det här skulle bli en riktigt besvärlig fullblodsmatch.

Snattade ändå tre poäng

Brasilien satte inte världen i brand, men de snattade ändå åt sig tre poäng från en motståndare som inte tittade bort ett enda ögonblick.

Jahaja.

Fortfarande besviken på brassarna?

Okej då. Lite rätt har du.

I stort gjorde Brasilien vad man kunde vänta sig från en premiär mot Kroatien - men det finns två undantag.

Båda spelar i anfallet, och de heter Ronaldo och Adriano.

Under hela uppladdningen har förbundskapten Parreira försvarat de loja bjässarna. Han har menat att det inte går att döma såna mästare efter träningar och vänskapsmatcher, utan att de är fullblod som först börjar springa när det krävs.

Låt gå för det - men efter en VM-premiär är i alla fall mitt tålamod slut.

Ronaldo och Adriano var odugliga båda två, komplett odugliga.

De brast i bollmottagningar, slog bort passningar och missade avslut - men mer än något annat stod de stilla.

De stod orörliga och passiva med gapande munnar och väntade på att de där stekta sparvarna skulle komma flygande.

Hela det brasilianska spelet lider så oerhört mycket av det.

Inga ytor dyker upp, inga alternativ erbjuds och de andra spelarna får dubbelbevakning. Kaká blir inlurad i återvändsgränder, Ronaldinho tvingas dribbla stillastående och börjar ta felbeslut.

Det rörliga yrvädret Robinho är ingen en färdig världsforward ännu, men han är i alla fall ett rörligt yrväder.

Att han just nu vore en bättre startman än både Adriano och Ronaldo är så självklart att det inte ens behöver skrivas.

Så länge den duon inte uträttar mer än så här hade Ari da Silva Ferreira från Kalmar FF varit ett bättre alternativ.

Fantastiska kroatiska fans

Till sist - några ord om det jag verkligen kommer att minnas från den här matchen.

Nej, inte Kakás fantastiska mål - även om jag tar med mig det också mot graven - utan Kroatiens ännu mer fantastiska fans.

VM-läktarna lider svårt av alla sponsorbiljetter, alla pressplatser och alla de människor som dyker upp mest för att dansa lite samba och se på några klacksparkar.

Kroatiens klack var stor, den var stolt - och den kunde sjunga utan trumma. Den vrålade fram sitt "U boj, u boj - za narod svoj" ("Kämpa, kämpa - för ert folk") med en intensitet som hade överröstat de gamla engelska ståplatsarenorna.

En riktig fotbollspublik såg till att det här blev en riktig fotbollsmatch.

Världsmästerskapen behövde det mycket mer än de behövde en brasiliansk utklassning.

Läs också:

Erik Niva