Klack & Adjö

FOTBOLL

Bank: Det var här som den stora världens läktarkultur sipprade in i svensk fotboll

Det var här det började, det var så här det slutade. Hammarby ökade takten en allra, allra sista kvart.

Sen slocknade en plats som aldrig kommer att sluta lysa.

För den som inte förstår såg det förstås lite löjligt ut.

Ett mittenlag i Superettan hade tack vare ett sent frisparksmål lyckats kämpa hem en skräppoäng hemma mot ett annat mittenlag i Superettan, men likafullt tog de sig tiden att gå ett långsamt ärevarv där inne på planen.

Meter för meter, läktare för läktare.

Hammarbys spelare gick med armarna i luften, de applåderade och bugade.

Och det var ingen vanlig dag, det var ingen vanlig match och det var verkligen inget vanligt ärevarv.

Det här var ju inte en publik som tackade sina spelare. Det här var spelare som tackade sin publik.

1967 spelade Hammarby IF sin allra första match på Söderstadion, de förlorade med 2–0 mot Örebro. I går spelade de sin allra sista match här, en ineffektivitetsorgie mot Ängelholm som slutade 1–1.

Någon hade räknat ut att det var den 582:a tävlingsmatchen på den här gamla, gistna, grå arenan. 46 år nedkokat i lite drygt 36 dygns effektivt fotbollsspelande.

Skitna, slitna, stukade, skrapade

En månad. Det är ingenting. Det förändrade allting.

Söderstadions läktare har sett både guld och skit, men framför allt var det här som den stora världens läktarkultur sipprade in i svensk fotboll och gjorde den till en mer högljudd, mer hoppande, mer hopplös och i allt väsentligt mer levande plats.

På Söderstadion var skiten och skavankerna aldrig något problem, de var ju en del av identiteten. Många av de som stod på läktarna var som läktarna själva: skitna och slitna, stukade och skrapade. Men välkomna, alltid.

Som det stod på en banderoll som vecklades ut över norra läktaren efter paus: Här ekade sången i betongen, här blev livet större än framgången.

Vi gick hit för att säga hejdå till en arena som haft väldigt lite med fotbollsframgång att göra, men väldigt mycket med fotbollskultur att göra.

Redan på förmiddagen mötte jag hundratals grönvita som vandrade söderut från Gullmarsplan för att känna in de sista timmarna. Söderstadion höll öppet, de ville passa på att uppdatera sina minnen med några sista, färska.

En ovanlig dag gjorde de sedan som vanligt. De sjöng, de röjde, de drog upp en mäktig koreografi som hyllade några av de allra största Bajen-hjältarna: Nacka Skoglund, Ronnie Hellström, Matte Werner, bröderna Ohlsson, Lasse Eriksson, Kennedy Bakircioglü.

Baklängesmål direkt

När väl matchen började så hade vi inga problem att känna igen den heller.

Hammarby har vant sig vid att tappa matcher på Söderstadion, mot Ängelholm slog de osorterade slagserier i 90 minuter, men sprang på precis lika många smällar själva.

På de inledande tre minuterna pressade Bajen fram tre hörnor. Första gången Ängelholm fick bollen under kontroll på offensiv planhalva gjorde de mål.

Monday James gick bort sig, Robin Staaf tog emot en diagonalboll och slog enkelt och skickligt in 1–0.

En förlust hade varit poetiskt

Ängelholm var lugnt och kompetent, när de väl fick låna bollen så hade de både metod och kunnande. Hammarby forsade frenetiskt framåt med en energi som rann ner från läktarna. Mest ledde det till hörnor, hörnor och ännu fler hörnor. När de väl fick lägen var de för slarviga, för stressade eller helt enkelt inte bra nog för att ta chansen.

Innermittfältet spelade som bäst jämnt med ÄFF, Erik Sundin och Kennedy Bakircioglü saknade skärpa, och hyfsade insatser av Mattias Adelstam och Christoffer Carlsson räckte inte mer än till att komma nära.

Sebastian Castro-Tello bytte av Adelstam efter en dryg timme, Hammarby gick över till 4-2-3-1 mot ett allt tröttare Ängelholm, men det verkade inte gå.

Söderstadion invigdes med en förlust mot Örebro, Söderstadion var bara ett par minuter ifrån att firas av med en förlust mot Ängelholm.

Det hade varit poetiskt, på sitt sätt.

Men om det nu skulle skrivas dikter om den här arenan så fanns det i alla fall en som ville skriva dem annorlunda.

Med fem minuter kvar la Kennedy Bakircioglü upp bollen, det kan ha varit 35 meter från målet, och drog till med högerfotens insida. Ängelholms amerikanske målvakt Matt Pyzdrowski borde hunnit dit, men han gjorde det inte.

Oh, ah, Kennedy.

Om Söderstadion haft ett tak hade det lyft.

Om Hammarby hade forcerat in ett 2–1-mål i slutsekunderna hade de inte behövt bry sig om att riva den här gamla arenan, då hade den gått sönder redan i går.

Hammarbys tur att plantera

13 200 stod kvar när slutsignalen gick, de stod kvar och sjöng den nyskrivna sången om att det var här, på de här läktarna, som hjärtat fanns.

De stod kvar när spelarna gick sitt tackvarv, de stod kvar när Leif Andrée höll ett plågsamt tal, de stod kvar tills de inte kunde stå kvar längre. Då välde de in, med och utan kläder, för att bli en del av en arena de och deras sort varit en del av i 46 år.

De senaste åren har svensk fotboll plastikopererats, fler klubbar än vi kan räkna har ryckt upp sina rötter och planterat om dem någon annanstans.

Nu är det Hammarbys tur.

Supportrarna stod kvar där ute på gräset och sörjde sitt Söderstadion när kvällen gick, de stod kvar när natten kom. Hur gör man för att gå hem om man redan är hemma?

ARTIKELN HANDLAR OM