Mejla

Simon Bank

När Elfsborg hittar rätt är de Sveriges bästa lag – men nu hackar motorn och bensinen är slut

Publicerad:

Inget mer ”Tjerna till landslaget”.

Inget mer Elfsborg i guldslaget.

När sommarens finaste lördag var över hade vi sagt tack och hej till dem som förtjänade det.

Slutsignalen hade gått, AIK hade vunnit och skulle fira sin lagkapten efter fjorton års tjänst.

Lagkamrater och ledare hade fått svarta tröjor med Daniel Tjernströms ansikte på bröstet, nummer åtta på ryggen. Medan den där sången om ”Tjerna till landslaget” rullade ner från läktarna ställde de sig i cirkel inne på mittplan och försökte få kaptenen att ställa sig i mitten.

Det gick inte så bra.

Tjernström försökte ställa sig bland alla andra, inte i mitten, och scenen sa i all sin enkelhet ganska mycket om deras nummer åtta.

Under tiden hade de svenska mästarna skyndat ut till omklädningsrummet. Deras nummer åtta sa att de ”pissat bort SM-guldet”, och det sa i all sin enkelhet ganska mycket om en hel del annat.

Medan AIK just nu är ett lag som har råd att göra en hel del fel eftersom de gör så mycket rätt gick Elfsborg in på Friends Arena utan att göra… särskilt mycket alls.

Det finns – det har jag skrivit förut – ett väldigt enkelt sätt att se hur väl Elfsborgs spel fungerar.

Det räcker att rita en ring runt Johan Larsson, högerbacken, och se var han befinner sig.

När Elfsborg hittar rätt, när de är aggressiva och energiska och spelar sitt klassiska, konstruktiva kortpassningsspel genom Anders Svensson – då glider Stefan Ishizaki inåt, då hinner pendeltåget Larsson avgå i tid och överlappa, då… är Elfsborg Sveriges bästa fotbollslag.

I går fick Larsson koncentrera sig på att överleva defensivt mot en dansande Martin Mutumba.

Både högerback och mästarlag stod kvar på perrongen, medan ett stort, svart tåg mullrade in med man och allt.

Ändringen kom för sent

Jörgen Lennartsson valde Viktor Claesson som tia bakom Mohamed Bangura, Marcus Rohdén som vänsterytter i stället för sjuke Niklas Hult. Det gick inte alls. Bollskicklige Claesson fick inte bollen, löpskicklige Rohdén var för långt från mål.

Det var först när Lennartsson flyttade in Rohdén i mitten som Elfsborg närmade sig ett anfallsspel. Då hade det gått en timme, och de hade inte haft ett skott på mål.

– Det är svårt att hitta på en spelidé som bygger på att spelarna inte ska springa, suckade Elfsborgstränaren.

Har Celtic-slitet slukat spelarna i sommar?

Kanske, men jag tror inte att det är hela förklaringen.

Sett över de senaste sex matcherna är Elfsborg seriens tredje sämsta lag. Sett till förstahalvlekar över hela säsongen är bara BP sämre. På onsdag Champions League-kvalar Elfsborg igen, men i går fanns verkligen ingenting mästerligt över dem.

Motorn hackar, bensinen är slut.

Hur löser man det?

Förut kunde Elfsborg hitta energi i sin spelidé, i tanken på att de alltid ville spela lite mer än alla andra. Så är det inte längre. Mästarna sladdar i tabellen, de dras med följderna från en skakig och skadedrabbad försäsong, de släpper in onödiga mål på hörnor och frisparkar, det är tjurigt i omklädningsrummet och de behöver en adrenalinspruta för att ens vara med i närheten av toppen i höst.

I det ljuset ska vi se Celtic-returen på onsdag. Det är inte bara en kvalmatch, utan en chans att skaka liv i Elfsborg igen.

Andreas Alm behöver inte skaka alls just nu.

Hans viktigaste uppdrag är det som kanske är svårast för en tränare – att låta bli att peta i detaljer.

När AIK är som bäst, med den här truppen, är de som de är nu. De forsar framåt, tänker framåt, spelar framåt, gör mycket fel men det mesta rätt – och de går för guld.

Martin Mutumba gör en fantastisk säsong, Nabil Bahoui är bra även utan boll, Robin Quaison värderar fel varannan gång, men löser det mesta ändå. Energin strömmar åt alla håll, och nio gånger av tio strömmar den svart och rätt.

Inget är trasigt, inget behöver lagas.

Borde dragit i nödbromsen – eller?

I går fanns det ett par minuter i andra halvlek, när Elfsborg korrigerat sin uppställning (in med attackspelaren Simon Hedlund på kanten, in med Marcus Rohdén centralt), som AIK svajade. De dödade inte anfall, blottade sig för kontringar, och gav Elfsborg chansen.

Mohamed Bangura lyckades också sticka in ett par bollar bakom backlinjen, och jag tänkte att AIK låg för högt, att Andreas Alm borde dra i nödbromsen och komprimera laget.

– Men det är svårt att bromsa sina spelare när de känner att de har ett riktigt bra tag, förklarade han.

Alm valde energin före strategin. Och han gjorde alldeles rätt i det.

Martin Mutumba piskade in en perfekt frispark, Martin Lorentzson styrde in ett mål till. 2–1, och Daniel Tjernström fick en fin avslutning, även om han avslutade den med ett uselt avslut.

Första gången jag såg Daniel spela var någon gång 1989 eller 1990, när han dominerade KB Karlskogas mittfält i en match mot Malmö FF i Dana Cup. I går såg vi honom ta ett sista ärevarv, ensamt och stilla, efter fjorton år i AIK.

Tjugotusen stod kvar på läktarna för att sjunga att det bara finns en Daniel Tjernström, och vi fick vänta länge på att träffa honom efteråt.

Tal skulle hållas, blommor överräckas. När Daniel Tjernström till slut kom ut från omklädningsrummet var han inte längre fotbollsspelare.

– Jag är inte unik på något sätt, sa han.

Tja, jag antar att man inte behöver vara överens om allt.

Av: Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN