Bank: Fortsätt med rolig fotboll, Sverige

FOTBOLL

Nytt kval, nya skadekval, och jag brukar inte önska mig annat än strukturerade, smarta, svenska fotbollsinsatser när vindarna blåser så här.

Inte nu.

Sverige–Rumänien i kväll. Jag vill ha rolig fotboll.

Vad sa du att du sa, sa du? Rolig fotboll? Vad i hela glödheta Gehenna är det?

Låt mig komma med en påminnelse.

Vårt landslag har ju alltid (”alltid”) haft en personlighet med en väldigt träig form av humor. De har varit väluppfostrade, välordnade, vattenkammade, ordningssamma och ordentliga i sitt sätt. Som en matematikmagister där kraven på humor är så lågt ställda att det blir skrattfest och halvtt chockskadade fniss varje gång de i alla fall försöker skoja till det:

”Det finns bara 10 sorters personer – de som fattar binära tal och de som inte gör det”.

Hihi.

Bär matteläraren i minnet, jag ska återkomma till temat.

Landslaget joggade sig igenom sin sista träning inför kvalet i någon form av förvårsljus inne på Friends Arena. Jimmy Durmaz fyllde 30, och vi hann se Albin Ekdal värma upp som vanligt, innan han lämnade återbud. Det är ett besked som skakar om en smula. Ekdal var lysande i Sampdoria förra helgen, det är illa att landslaget tvingas inleda vägen mot EM utan både honom och Victor Nilsson Lindelöf, utan fem av de spelare som fick speltid mot Ryssland senast. Det blir inte så mycket ryggrad kvar då.

Och ryggrad är ju det vi har.

Sverige är ett märkligt fotbollsland så här på väg in i 20-talet, med en tydlig trend att våra klubblag sneglar mot de mer kontrollerande, kontinentala dragen, med trebackslinjer och bollvård – medan landslaget i det stora hela blivit ännu fastare i det gammelsvenska fotbollsarvet. Det är fyrbackslinje, synkroniserat presspel, fysik och effektivitet som huvuddrag i ett lag som imponerande ofta trumfar matematiken: ett plus ett blir tre, ett gäng begränsade fotbollsspelare tar sig till kvartsfinal i VM och buffar undan Holland, Italien och Tyskland på vägen.

Rumänien har skadeproblem

Och här kommer Rumänien.

Gamle fine högerbacken Cosmin Contra har blivit förbundskapten, han har försvenskat Rumänien, fått ordning på försvarsspelet, men har minst lika stora skadeproblem som Janne Andersson. Kaptenen Vlad Chiricheș saknas, referensanfallaren George Țucudean också. Rent anfallsmässigt lär det bli Alexandru Mitriță, flytande ytter i Anton Tinnerholms New York City, som är det största hotet.

Där litar vi på en samling präktiga matematikelever, med eller utan Victor Nilsson Lindelöf, coolast i klassen.

Sportbladets uppgifter om att Janne Andersson väljer att flytta om mer än han behöver (ner med Viktor Claesson på en kant, in med Sebastian Larsson i mitten, öppning för Robin Quaison eller Brolin-skrällen Alexander Isak bakom/bredvid Marcus Berg – snarare än ett rak byte Ekdal-Gustav Svensson) överraskar mig lite. Argumentet för är väl att det här trots allt är ett lag fullt av spelare som kan rabbla spelidén som tvåans multiplikationsmodell (förlåt).

Och den här gången vill jag ju gärna ha roligt också.

Förändrings- och utvecklingsprocesser är annorlunda i ett landslag, det är som att ratta en atlantångare. En förbundskapten har de spelare han har. Det är bara det att Janne Andersson fick en ny nivå i sitt projekt när vintern drog in, och han har fått ett halvdussin nya spelare med sig till det här kvalet. Andra spelare, spetsigare spelare.

Sjumilakliv senast

Och det är där vi borde börja.

Minns ni matcherna mot Turkiet (stabil) och Ryssland (sprudlande)?

Sverige tog sjumilakliv i sitt offensiva spel under den där samlingen. Kristoffer Olsson är en väldigt osvensk typ av speldynamo, och ingen kan vara riktigt säker på att han klarar av att kontinuerligt vara det på internationell nivå, men tecknen från i höstas var bra nog för att Krasnodar skulle gå till banken och skriva en check. Det var en del, det fanns fler. Martin Olssons helkantsfrenesi, Sebastian Larssons rörlighet inåt, Nilsson Lindelöf som klev fram och utmanade med boll.

Det var självförtroende, rörlighet, rotationer, fantasi. Det var, och här kommer det: Rolig fotboll.

”Rolig” är ett begrepp som ska vara vagt i konturerna. Det handlar inte om försvar eller anfall, det handlar om att det ska vara smart, framgångsrikt, och gärna lite överraskande.

Det vore roligt

Sverige överraskade mig på ett sätt under VM (genom att inte överraska alls), de överraskade på ett helt annat sätt under hösten.

De får alltså väldigt gärna göra det igen.

Nyckelfrågan är förstås hur mycket trygghet och möjlighet som försvinner med Nilsson Lindelöf, Albin Ekdal och Martin Olsson borta. Viktor Claesson kan kantrollen, Sebastian Larsson vet allt om vad som krävs inne i mitten, de förlorar en dundertrygg och fysisk närvaro med Ekdal och en friidrottsfysik med Martin Olsson. Kan de fortsätta utveckla sitt anfallsspel ändå? Kan de till och med släppa loss den framtidström som heter Alexander Isak, redan nu?

– Kontinuitet är en viktig del, men jag tycker att vi har bra bredd på egenskaperna och hoppas att vi kan bygga vidare. Ambitionen är att vi ska ta vid där vi slutade i Rysslandsmatchen, sa Sveriges förbundskapten.

Och vet ni vad: Det vore roligt.

18.00: TV4 och C More Fotboll, Sverige-Rumänien

Svenska herrlandslagets väg till EM 2020 00:43

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM