Mejla

Simon Bank

Bank: Laget blivit en symbolfråga för Blågult

VALLETTA. Rasism, fördomar, hämmande kollektivism, sekten Sverige, agenter och superstjärnor som blåser stormvindar över landslaget.

Det kommer inte att blåsa över.

Det här är 2019. Kulturkrigens tid.

När Sverige hade avslutat sin första taktiska, defensivinriktade träning under den här samlingen viftade Peter Wettergren ihop sina trupper.

De stod ute på Friends gräsmatta, de hade fokuserat på triggerprocessen i presspelet under träningen, och fast jag satt femtio meter därifrån gick det att höra varenda ord förbundskaptensassistenten sa till sina spelare.

– Vi måste agera TILLSAMMANS, sa han. Det finns tendenser att en del gör det, andra inte. Och det blir obalans när bara några gör det. Är vi inte säkra? Bak. Är vi säkra? Då går vi tillsammans, så IN I HELVETE!

Jag tror inte att det finns något ord som sjunger lika högt i den svenska folksjälen som just det.

”Tillsammans”.

Här i landet gör vi saker tillsammans. I helgen skrev Anders Lindberg i en ledarkrönika i Aftonbladet att ordet förekommit på varenda riksdagspartis valaffischer, texten publicerades bredvid en annons där en småföretagarportal gjorde reklam med sin slogan ”Vi är starkare tillsammans”.

Tillsammans ett nytt modeord

Svenska fotbollförbundet använder ”tillsammans” som slagord i sin kommunikation, IF Elfsborg toppar sin hemsida med ”Vi tillsammans”, Malmö FF har sprungit runt med den kärnfulla tröjreklamen ”Tillsammans”.

Bra slogan. Men vad betyder den?

Svensk fotboll har det gemensamt med svensk socialdemokrati att man ramlade ner i konsensusgrytan som barn. Man utgår ifrån att alla, alltid, på något sätt vill samma sak. Att man kan komma överens, om man bara beter sig förnuftigt.

Men det var längesedan det fungerade så.

När Zlatan Ibrahimovic tar fram sin avsågade hagelbrakare och fyrar av en salva mot landslagsledningen är det mest rubrikvänliga förstås att han implicit anklagar förbundskaptenen Janne Andersson för att vara rasist. Lik förbannat står förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand – som var så stolt när landslaget på eget bevåg manifesterade mot rasismen under VM – stjärnögt vid Zlatans sida när en staty ska avtäckas.

När stjärnagenten Hasan Çetinkaya pratar om landslaget som amatörer och menar att hans klient Emil Forsberg skulle kunna be hela landslaget fara åt helvete så låtsas kollektivet som om ingenting egentligen har hänt.

Veckans credo när vi träffat landslagsspelarna har varit det här:

– Det får stå för honom.

Varenda spelare har sagt det. Det får stå för Zlatan, det får stå för Hasan. På torsdagen var det Emil Forsberg – skicklig på att dribbla på små ytor – som fick kommentera vad hans agent och karriärspappa sagt.

– Han sa vad han tyckte. Vad är grejen? Sa Mini-Foppa.

Och… ja… när svaren är vad de är så kan vi väl gå vidare med frågorna.

Vad är grejen?

Vad är grejen med att en maktfaktor som håller halva elvan i handen kritiserar det han ser som en stjärnkvävande Tillsammans-kollektivism i landslaget? Vad är grejen med att väldigt många med en bakgrund utanför den traditionellt svenska fotbollsfamiljen eller -synen känner igen sig i Zlatan Ibrahimovics bild, alldeles oavsett med vilka sanslösa felaktigheter den svänger sig med? Att de kopplar det de hör till andra erfarenheter?

Höll fast vid påståendet

Att fastna i dumheten i utspelen är så klart det enklaste och mest tacksamma, för det är svart och vitt. Zlatan själv stod naken ända in på tatueringarna när han konfronterades, och hade bara en klassisk dokusåpahållning att svara med: ”ja, jag gjorde fel, men jag STÅR för det”. Men dåså.

Två larger-than-life-karaktärer som svingar vilt med lien borde ju förbundet och landslaget kunna hantera, kan man tycka. Men när man skalat bort rena felaktigheter, låga motiv, egenagendor och fantasifiender så finns fortfarande en brinnande fråga kvar.

Den handlar om kultur.

Det som Zlatan Ibrahimovic gjorde och det som Hasan Çetinkaya gör, handlar om en individkult, om tanken att Tillsammans inte behöver betyda att alla måste stå i samma led, bete sig likadant, eller att kollektivet alltid måste komma i första hand.

De är inte ensamma om att uppleva den svenska (fotbolls)traditionen som för trång, som att den fortfarande vilar på ett innanför och ett utanför, att det fortfarande krävs underkastelse för att passa in.

Kollektivet på plats

Under Erik Hamréns tid som förbundskapten var Zlatan Ibrahimovic urkraften som alla fick underordna sig, men det finns ingen Zlatan i truppen som åker till Malta för att EM-kvala.

Det som finns är ett lag och en förbundskapten som skulle kunna peka på att de valt en väg som fört dem förbi Holland, Frankrike och Tyskland och tagit dem till VM-kvartsfinal i fotboll. På vägen dit har de slussat in starka individer från olika bakgrunder, och lyckats forma ett kollektiv som är som bäst när de agerar tillsammans.

Det är det som Janne Anderssons ledarskap bygger på, det är det som Peter Wettergren ryar om på en gräsmatta i Solna.

De har blivit en symbolfråga nu. Det är inte rättvist, men förståeligt. Ett landslag ÄR en symbol, och nu har det hamnat i ett kulturkrig som kan göra lika mycket nytta för svensk fotboll på lång sikt som skada på kort, om vi hanterar det rätt.

Det är min övertygelse. (Men den får stå för mig).

avSimon Bank