Bank: Vore fenomenalt spännande med Linderoth

FOTBOLL

IF Elfsborg spelar trist fotboll, IF Elfsborg sladdar i tabellen, IF Elfsborg har en avgående ordförande och IF Elfsborg sparkar en guldtränare mitt under säsongen.

IF Elfsborg gör som IFK Göteborg.

Det är ingen i Borås som ser det som en komplimang.

Bekräftelsen kommer, jag klickar mig in på Elfsborgs hemsida för att få det svart på vitt.

Det första som möter en läsare där är en slogan: ”IF Elfsborg – vi tillsammans”.

Och så är det alltså inte längre.

Elfsborg och Magnus Haglund ska inte göra något tillsammans längre, Sveriges kanske mest kontinuerligt välskötta förening på 2000-talet fattar ett akut beslut bara ett par dagar efter en 6–0-förlust nere i Malmö, och det finns plötsligt väldigt lite att kalla välskött i Borås.

En bortskämd spelartrupp har ägnat hela året åt att larma om bristen på förtroende för Magnus Haglund, och när proppen gick ur mot Malmö stod lagets kapten Kevin Stuhr Ellegaard framför mikrofonerna och sa att de blivit ”som man säger på svenska, helt rövknullade”.

Och visst, så säger man väl på svenska, om man vill framstå som imbecill. Om man tycker att det är en rimlig ekvation att översätta idrottslig förnedring med en sexuell motsvarighet.

Mjuka – fysiskt och mentalt

Kevin Stuhr Ellegaard är varken dum eller osympatisk, men det säger väl något om något när det gäller tillståndet i Borås. ”Något är ruttet”,  det er noget råddent som man säger på danska.

Siffrorna säger sitt, Elfsborg har släppt in flest mål i allsvenskan och har fallit tillbaka i gamla Borås-synder som jag trodde de utrotat för gott: den där mjukheten, fysiskt och mentalt. Spelmässigt har de påmint om IFK Göteborg i sina problem med att spela sig fram, det har mest blivit längre uppspel, en droppande innermittfältare mellan mittbackarna, ett långt lag och problem hemåt.

Den sportsliga ledningen har nu underkänt sig själv, för andra gången inom ett par år. Publiken sviker. Statusvärvningen Alex Dyer har inte hittat hem (vilket kanske säger mest om Östersund och Graham Potter). Den organisatoriska grunden som fanns i ordföranden Bosse Johansson är på väg bort.

Det är enkelt att konstatera att aktierna faller på väldigt många håll, för väldigt många gamla Borås-hjältar, ett tätt kompisgäng som ordnade historiska titlar men som kört fast. Bosse Johanssons ledarskap i år? Stefan Andreassons val och värvningar? Magnus Haglunds sätt att organisera ett lag?

Allt hänger väl ihop, och den som står sist i näringskedjan får rimligen ta smällen. Vill man vända på bilden går det förstås också att se det som ett tecken till på hur central en ledare som Peter Wettergren varit för balansen i laget (se där: en aktie som ironiskt nog stiger på grund av raset runt Ryavallen).

Foto: TT
Mellberg och Linderoth – två tänkbara ersättare.

Behovet är uppenbart

Nu ska de – ja, inte Bosse Johansson då, men andra – försöka bygga nytt igen.

Behovet av en viss sorts karaktärsspelare är uppenbart, betydelsen av att få rätt man som ledare också.

Tills vidare ska alltså tidigare vikarien Janne Mian och klubbikonen och dribbelgeniet Mance Miljanovic ta över rodret och försöka rädda vad som räddas kan av säsongen.

Elfsborg kommer förstås att spela allsvenskt även 2018, nyckelfrågan är vem som kommer att leda dem då.

En klubb som var som inga andra har blivit som många andra, de måste hitta mannen som kan vrida tiden rätt igen (jo, som de säger på danska).

Det viskas om Olof Mellberg och Azrudin Valentic – som i IFK Göteborg – och det vore så klart en värvning som, om än oprövad, andades framtid och framgång. Elfsborg har, precis som BP, en ungdomssida som går som tåget, ett intressant framtidsprojekt.

Linderoth vore spännande

En annan som har koll på talangutveckling, försvarsspel och hur man kör huvudet genom väggen för att vinna matcher även på allra högsta nivå har de redan i huset. Tobias Linderoth är ännu mindre beprövad, men om ambitionen finns så vore det fenomenalt spännande att se honom ta klivet upp i a-lagsverksamheten.

Elfsborg måste hitta tillbaka till både klubbidentitet och tro, just nu famlar de i samma mörker som väldigt många andra.

Jag hade tyckt mycket om om de vågade låta Linderoth försöka, även om det förmodligen är en lite för vågad satsning redan 2018. Tobias har inte erfarenheten, han har inte cv:t, men han har ganska mycket annat.

Och dessutom har han koll på hur man säger saker i Danmark.

De har vunnit SM-guld på 2010-talet 00:40
ARTIKELN HANDLAR OM