Bohman: Lågmäld men utmärkt insats, AIK

Foto: Bildbyrån
AIK bröt Östersunds svit.
FOTBOLL

Per Bohmans fem punkter från Östersunds FK och AIK på Jämtkraft Arena.

1. ÖFK:s skenbart breda trupp

Den där svinstarka segern hemma mot Djurgården i mitten av juli – efter att Graham Potter roterat i princip samtliga spelare i startelvan – sminkade faktiskt över en av ÖFK:s avgörande svagheter den här säsongen.
För även om ÖFK rent numerärt har haft en stor trupp så har det ofta bara varit en skenbar bredd i den. Ingen av de spelare som Potter och Daniel Kindberg värvat in under 2017 har, möjligen bortsett från Tom Pettersson, av olika skäl än så länge hållit samma klass som de sedan några år tillbaka ordinarie pjäserna. Johan Bertilsson, Ludvig Fritzson, Andreas Andersson, Tim Björkström, Patrick Kpozo, och Darijan Bojanic (som redan försvunnit igen) har än så länge inte övertygat i Jämtland.
Det har fått följande effekt:
1). Östersund har tappat ett onödigt antal poäng under sommaren vid de tillfällen som Potter varit nödd och tvungen att rotera på grund av Europaspelet.
▪▪ 2). Bärande spelare som Saman Ghoddos, Ken Sema, Brwa Nouri och Fouad Bachirou har (på grund av hårt matchande?) i perioder varit småskadade eller så slitna att prestationerna pendlat.

2. Kpozo visade varför han skeppades

Därför var det mot AIK lite upp till bevis för flera spelare då Potter bytte ut nästan hela elvan som för ett par dagar sedan mötte Paok nere i Grekland. Kanske inte för de frekvent spelande Gero, Hopcutt, Bergqvist, Edwards och Mensah, men väl de (under punkt ett nämnda) nya spelarna som startade matchen.
Även om Tim Björkström och Johan Bertilsson kombinerade fint på sin kant kan man inte påstå att reserverna tog chansen. Patrick Kpozo, som skeppades bort av just AIK i somras, visade omgående skälet till varför Rikard Norling valt att spola ghananen.
Vänsterbacken är en tunnelmästare som kan utföra mirakel i offensiven, men också direkt svag i det defensiva positionsspelet. Han stötte tafatt mot Daniel Sundgren, gav motståndaren öppen gata – och så stod det 1–0 till AIK efter en skicklig aktion från Garys grabb.

3. Ett disciplinerat AIK...

Man kan säga mycket om AIK anno 2017, men den kollektiva disciplinen är något som sitter i ryggmärgen på Rikard Norlings lagbygge oavsett vilka som startar i matcherna.
Det märktes inte minst i en betydelsefull taktisk detalj. I Brwa Nouris och Fouad Bachirous frånvaro är den hårt jobbande eleganten Curtis Edwards ÖFK:s givna spelfördelare. Under hela den första halvleken försakade Henok Goitom och Nicolas Stefanelli en hel del av sin offensiva energi för att stänga av engelsmannen. En lagsolidarisk uppoffring som gav resultat: ÖFK fick väldigt, väldigt sällan snabbt byta kant – vilket de hemskt gärna vill – och skapa oro i AIK då Edwards aldrig slapp sina överrockar.

4. ... gjorde Edwards frustrerad

Mittfältsstrategen blev nog frustrerad över behandlingen och lite väl ivrig över att få känna på bollen. Edwards är ju utöver sin mjuka passningsfot också en gritty brittisk tvåvägsspelare som aldrig backar för en frän duell. Vid två tillfällen under matchen rörde han också bollen i samband med våldsamma tacklingar, men vad gör det när man samtidigt rammar in i en motståndares ben?

Edwards fick sitt andra gula kort sedan han stämplat Daniel Sundgren efter att ha dundrat i väg bollen. Det fick den vanligtvis så fromt beskedliga hemmapubliken på Jämtkraft Arena att sluta vända kinden till och bua ut högerbacken till den milda graden att Graham Potter kände sig manad att krama om AIK:aren. Men även om bortalaget överlag kanske fick med sig något domslut för mycket så anser jag att själva utvisningen var korrekt dömd av Bojan Pandzic.

5. Kliniskt av Stefanelli och Avdic, men Olsson och Sundgren var bäst

När ett spelförande ÖFK skulle jaga kvittering med en man mindre så var det förstås alltid större chans att ett kontrande AIK skulle göra målet. Slitvargen Johan Blomberg fick bollen på mittplan och skickade ner den i korridoren mot rappe Nicolas Stefanelli som rann igenom och kliniskt dunkade in 2–0 bakom den något felplacerade Andreas Andersson. Denni Avdics (flera bra inhopp i år) ljuvliga direktskott till 3–0 skvallrade om den spelare som kom tvåa i den allsvenska skytteligan för sju år sedan.

AIK stod totalt sett för en lågmäld men utmärkt insats (särskilt Kristoffer Olsson och Daniel Sundgren), men det som vi verkligen kunde slå fast efter matchen var följande sanning: ÖFK har inte trupp nog att kombinera allsvenskan med Europa League.