Mejla

Simon Bank

Bank: Vunnit? Det har de redan gjort

Simon Bank inför Champions League-finalen mellan Liverpool och Tottenham

De har vunnit mot de serbiska mästarna, de franska mästarna, de tyska mästarna, de portugisiska mästarna och de spanska mästarna.

Nu har Liverpool FC åkt till Madrid för att bli mästare.

Vunnit? Det har de redan gjort.

Oh, what a night

Watching Tottenham on a Tuesday night

You play Thursdays cause you’re f-ing shite

What a feeling, what a night.

Jag är rätt säker på att det var efter 1–0 mot Manchester City på hemmaplan, i kvartsfinalen, som sången först började eka runt mikrobryggeribarerna på Tottenhams nya arena. En gammal Four Seasons-dänga, omstöpt till hån mot Arsenals torsdagsmatcher i Europa League.

Tottenham spelade minsann mitt i veckan, de var minsann på en annan nivå. Dur-slingan fungerade kongenialt: i den här delen av London var det jävlar i mig party.

Två månader senare är vi i Madrid. 22 grader klockan elva på kvällen, azurblå ljus från Estadio Metropolitano, gnisslet från cikador hörs fortfarande i parken bredvid arenan. Det är första gången jag är här, det är på alla sätt långt från Atletis gamla, ljuvligt skabbiga Calderon-stadion nere vid Manzanares.

Supportersångerna hörs redan kvällen före, men mest som spridda rop i mörkret. Luis Garcia, he drinks sangria.

Det kommer att låta mer i kväll, när två lag som inte blivit mästare ska avgöra vilka som är Europas bästa mästare.

Var fast i en karusell av underprestationer

Å ena sidan är det svårt att tänka sig två klubbar från samma land som är mer olika. Röda mot vita, den stenhårda nedärvda vinnarkulturen från norr mot southern-softies-elegansen från huvudstaden. Å andra sidan är det fullt möjligt att dra raka linjer mellan de senaste årens fotbollstillvaro i Liverpool och Tottenham.

Minns ni?

För fem år sedan var Tottenham en klubb som tränades av Tim Sherwood (läktarsång: ”He comes from Borehamwood/he ain’t no f-ing good”), som spelade matcher med Emmanuel Adebayor och Roberto Soldado som anfallspar, som var fast i en karusell av underprestationer och identitetslöshet. Sen kom Mauricio Pochettino.

För fem år sedan var Liverpool en klubb som tränades av Brendan Rodgers, som gjorde märkliga rekryteringar, som slet för att slå sig in i toppstriden, som spelade sina matcher inför ett Anfield som förlorat sin mytologiska magi. Sen kom Jürgen Klopp.

Fotbollen hade just kastat sig in i den ultradatoriserade eran, Liverpool hade rusat in i en moderniseringsprocess och importerat baseball-konceptet moneyball, det räknades inlägg och avslut och ”undervärderade tillgångar”. Men under Klopps första sittning med klubbledningen pratade han inte siffror.

– Den här klubben, sa han, är en blandning av atmosfär, känsla, åtrå och klass. Om något element saknas kommer det inte att funka. Fotboll är inte bara system – det är regn, glidtacklingar, stämningen på arenan.

Som det hette i en slogan när Klopp tränade Dortmund:

Echte Liebe, äkta kärlek.

Kanske var det det allt handlade om, trots allt? Kanske är det fortfarande det allt handlar om?

I Jürgen Klopps allra första match som Liverpools tränare mötte de Tottenham på bortaplan. Rodgers hade precis fått sparken, de låg tia efter åtta omgångar, Spurs låg sjua. Tillsammans hade de vunnit sex av arton matcher.

En relativt medioker Liverpool-elva krigade sig till en poäng, 0–0, men något hade hänt.

Statistiken gav en ny bild, Liverpool hade sprungit en halvmil mer än i någon tidigare match under säsongen, de var det första lag som sprungit längre än Pochettinos Tottenham. Efter slutsignalen gjorde Klopp en poäng av att krama om varenda spelare ute på planen.

Echte Liebe.

Då vore det helt och hållet omöjligt

Den som letar efter paralleller mellan finaltränarna kan peka på deras intensiva presspel, på tonvikten de lägger på arbetsinsatsen, på deras förmåga att utveckla spelare (Pochettino har försett det engelska landslaget med en hel debutantarmé de senaste åren). De har fått samma hyllningar – och de har fått samma kritik.

För de vinner ju inget. De bär ju inte hem några pokaler.

Jürgen Klopp har förlorat sex raka finalmatcher med Dortmund och Liverpool, Mauricio Pochettino har coachat i en enda final: förlust mot Chelsea i ligacupen 2015.

Kan man vara en bra tränare då? har det hetat. Framför allt: kan man vara en vinnare om man inte vinner något?

Om fotboll vore statistik och matematik, en siffra i en databas, så är det ju helt och hållet omöjligt. Om man landar i att cupfinaler vinns av ”det lag som gör fler mål än det andra laget” så går det förstås att stämpla Loser över Klopps och Pochettinos pannor. Om man istället sluter sig till att en bra tränare är den som över tid skapar en miljö där spelare och spel utvecklas, där man nyttomaximerar sina resurser och skapar självförtroende och stolthet kring en spelartrupp – då är allt annorlunda.

Möts i den största klubbmatch som spelas

Under Klopps första höst i Liverpool fick han kritik för att han tog med sig spelarna ut till the Kop för att tillsammans med supportrarna jubla över en sen kvittering mot bottenlaget West Bromwich. Skulle klassiska LFC sänka sig till den nivån?

Klopp förklarade att det inte var poängen han jublade åt, det var the Kop han firade. Stämningen var tillbaka, magin hade återuppstått.

– Det var den bästa atmosfär jag upplevt sedan jag kom hit, log han.

Klopp hade tagit över en deprimerad klubb och fått den att sjunga igen, precis som Pochettino kom in i en dysfunktionell miljö och fick den – med en i princip oförändrad spelartrupp – att dansa högt över molnen.

I kväll går Liverpool ut och är favoriter till att bli europamästare för sjätte gången, i kväll går Tottenham ut för att spela sin första europacupfinal under 136 års existens.

Taktiskt kommer det att avgöras av hur Spurs hanterar Liverpools modiga anfallslinje och överlappande ytterbackar, av hur högt Tottenham egentligen vågar stå med sina backar, av stolpe-in och stolpe-ut, av Mané och Kane.

Känslomässigt är allt redan avgjort. Madrid är varmt långt efter midnatt, Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino tar med sig varsin övertygad armé som alldeles nyss inte ens orkade tro. Tottenham möter Liverpool i den största klubbmatch som spelas.

Och här är vi i Madrid för att titta på. Oh, what a night.

avSimon Bank