Zlatan spelar i en galax långt borta

1 av 16

Konkurrenter? Utmanare? Nej, Zlatan Ibrahimovic spelar fortfarande fotboll i en galax långt, långt borta.

I går fick han sin nionde guldboll. I dag leder han landslaget.

I morgon?

Då har han en läxa att lära hela Sverige.

Lördag var en långsam dag, jag fastnade framför en fransk dokumentär om Marlon Brando. Hollywood-legendaren Robert Duvall tittade in i kameran, log snett och mindes en stor konstnär:

– Första gången jag såg honom var det på ett sätt störande, men samtidigt bra. Han var så mycket i kontakt med sig själv, på ett så naket och enkelt sätt. Det gjorde honom unik som person, man tänkte ”wow, vad är det här? Vem är det här?”

Och jag tänkte att jo, så var det med Zlatan Ibrahimovic också.

Det har gått femton år sedan jag såg honom första gången, det var precis så: Wow, vad är det här?

Så är det ju fortfarande.

Historien om Sverige

Med åren och erfarenheten har Ibrahimovic blivit allt mer intresserad av att bli sin egen historieskrivare. Han berättar i böcker, han använder gammelmedia och sociala medier, han kan till och med göra propagandafilmer som, absurt och etiskt tveksamt, samägs med Svenska Fotbollförbundet.

Oproblematisk? Aldrig. Intressant? Alltid.

Bäst? Så gott som hela tiden.

Historien om Zlatan Ibrahimovic är också historien om Sverige. Klas Ingesson hyllades fint på fotbollsgalan också, och jag är säker på att sorgen efter hans tragiska bortgång också är tårar över en tid. Klas är så intimt förknippad med 1994, med en stor generation som gjorde ett litet land varmare.

Vi kommer att se på Zlatan på samma sätt, som någon som i kraft av sitt eget geni, sin talang, sin egen obändiga vilja gick före en generation som förändrade Sverige innanför och utanför de kritade linjerna.

Han var en given vinnare av det här priset också.

Berätta inte att jag skvallrar

Det som händer runt juryborden borde väl stanna runt juryborden, men ni behöver ju inte berätta för någon att jag skvallrar.

De senaste åren har sammanträdena kring Guldbollen följt en ganska bestämd mall. Vi ägnar ett par snabba minuter åt att konstatera att jo, ja, visst, det finns ingen riktig utmanare i år heller, ingen som gjort något som ens når upp till de lätt ömmande hälsenorna på Sveriges störste fotbollsspelare.

För att fylla ut tiden brukar vi lyfta en annan fråga för diskussion:

– Men… om det fanns ett pris till den näst bäste då? Om vi hade en Silverbollen att dela ut?

Det samtalet brukar ta längre tid.

Under Guldbollen-perioden som gått har Zlatan Ibrahimovic mött Cristiano Ronaldo öga mot öga i en play-off-duell. Han har vunnit skytteligan i en av Europas största ligor. Han har lett en storklubb till kvartsfinal i Champions League, till en ligatitel, en ligacuptitel och en supercuptitel, han har nominerats bland världens 23 bästa spelare, och han har gjort de där träningsmålen som till slut gjorde honom till Sveriges genom tiderna meste landslagsmålskytt.

Borde rita kartor efter det

Debattfacklorna som kastats in är, i bästa fall, sökta och pliktskyldiga.

Visst. Hade det funnits en Bragdboll eller en Jerringboll, något som tagit hänsyn till andra kriterier, hade den fenomenale hemvändaren Markus Rosenberg stått långt fram i kön efter en historisk prestation.

Men det är en prestation i en annan galax. För dem som inte har ögon finns siffror: på de tre riktigt tuffa CL-matcher Malmö FF spelat (Atlético Madrid borta och hemma, Juventus borta) har Rosenberg haft totalt tre avslut, inget av dem på mål.

Zlatan Ibrahimovic har ett EM-kval att avsluta året med, men alldeles oavsett hur det går där så kommer han att lämna Sverige med ett stort och skimrande arv.

En del av sakerna han lämnar efter sig kommer vi inte att fullt förstå följderna av än på väldigt länge. En del annat borde vi rita kartor efter redan nu.

Vi har, till exempel, inte pratat tillräckligt mycket om det här med talangutbildning.

Det finns idag en levande debatt inom svensk fotboll som handlar om hur unga spelare ska tränas. Hur mycket, hur ofta, hur elitinriktat hur tidigt? Det mesta av den där diskussionen är i det närmaste irrelevant.

Applåder från ett tacksamt land

Exemplet Zlatan pekar på att det finns tre frågor som överskuggar allt annat när det gäller svensk fotbolls talangframtid. Ingen av dem handlar om elitsatsning.

Det viktigaste för svensk fotboll är att se till att så många som möjligt spelar fotboll, att de gör det så mycket som möjligt och så länge som möjligt. Vi har inte råd med att skrämma bort unga spelare för att de tycker att fotboll är för svårt, för tråkigt, för smalt, för dyrt.

Zlatan Ibrahimovic tränade jämt. Han slutade inte, trots att han funderade på det i de tidiga tonåren. Om en ung talang får klassutbildning i klubbform under fjorton timmar i veckan är det förstås bra, men det avgörande är vad den där talangen gör med resten av sin tid. Tar han eller hon med sig bollen ut och tränar fjorton timmar till? Leker, dribblar, utbildar sig och sina kompisar?

Svensk fotbolls viktigaste uppgift är att se till att fotboll är det roligaste som finns, och att se till att samla upp alla de som tycker det (ett tips: de finns oftare i förorten än i den förborgerligade, Fifa-spelande medelklassen).

Sporten fotboll älskade inte alltid Zlatan Ibrahimovic, men Zlatan Ibrahimovic slutade aldrig älska sporten fotboll.

Här står han mitt i ljuset, tar emot sin nionde guldboll och applåderna från ett tacksamt land.

Vad fint.

Men om Sverige är tacksamt på riktigt ser Sverige till att ta hand om alla som kommer efter honom.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM