Gav bort matchen när de slutade vara ÖFK

Simon Bank: Östersunds lärdom efter förlusten

Foto: Jimmy Wixtröm
FOTBOLL

ÖSTERSUND. Vägs ände.

Och visst, det går att konstatera att verkligheten kom ikapp, att Arsenal är en annan sorts lag, men lärdomen från det här borde bli något annat.

Östersund kraschade inte för att de är Östersund.

De gav bort matchen när de slutade vara det.

Det var mycket festligt, alltihop.

Mesut Özil med polokragen uppdragen över näsan, Nacho Monreal med finfina långfillingar, Arsène Wenger med en extra varm jacka. Såg de sig runt måste de tänkt att de hamnat i ett avsnitt av Game of Thrones.

Snödrivor runt läktarna, rök ur åttatusen munnar, rödsvarta fanor i snålblåsten, en läktarkoreografi som hyllade legendaren Bobo Sollander (moderklubb: Frozen IF), och så en finstämd klubbhymn by an artist called Sure! (Säkert!).

Tom Pettersson var den ende som spelade i kortärmat, om man nu gillar sånt, och det här var förstås en match som Östersunds FK inte på något enda sätt skulle kunna förlora, med mindre än att de förlorade sig själva.

Det är ju alltid det Graham Potter pratar om:

– Vi ska uttrycka oss, visa vilka vi är.

Därför var det en besvikelse att se dem misslyckas med det den här gången, i alla fall till en början.

Tappade balansen

En av Potters kvalitéer är att han lyckats balansera sina spelares inställning precis i skärningspunkten mellan mod och intelligens. De brukar aldrig vara fega, men sällan övermodigt dumma heller.

När de ställdes inför sin omöjligaste (jo, det går att komparera i det här fallet) uppgift hittills så tappade de balansen.

De inledde matchen med vad som blev en fembackslinje, med en djupt spelade Mensiro till höger och ett numerärt underläge på innermittfältet. Arsenal kunde vrida upp sitt passningsspel till max, studsa bollen från Özil till Elneny till Ainsley Maitland-Niles (på centralt mittfält nu, som i U20-VM).

Det var total utspelning, och de gånger ÖFK väl fick bollen försökte de kortpassningsspela sig rakt igenom ett minfält.

Det här var inte mod och intelligens. Det var en defensiv som tippade över och korkat övermod med bollen.

Aly Keita rullade insparkar på markerade, felvända mittbackar. Brwa Nouri spelade enmeterspassningar i eget straffområde. De spelade där inga alternativ fanns, och blev empatilöst straffade för det.

Arsenal fick matchen. Och tog den, utan att blinka.

Första målet var en present från Keita till Nacho Monreal, andra målet en present från Brwa Nouri och Sotte Papagiannlopoulos. Det dröjde 25 minuter innan ÖFK och Potter hann flytta om pjäserna (Mensiro förstärkte innermittfältet, det blev mer 4-5-1).

Ghoddos höjde nivån

Matchen var ju redan körd, men ÖFK gav i alla fall sig själva chansen att visa vilken sorts lag de är.

De slutade vara baktunga, de fick passningsalternativ, de hann få med sina ytterbackar upp, Ken Sema började utmana Monreal och gå förbi, och Saman Ghoddos spelade sin match i matchen på en lite högre nivå än övriga i ÖFK (jag tyckte att Tom Pettersson var utmärkt också, med sina korta ärmar och uppspel).

Det blev plågsamt uppenbart att Östersund saknar Fouad Bachirous spelegenskaper i matcher på den här nivån, den där förmågan att nästan aldrig ge bort en boll. Men det ska bli roligt att följa Tess Tekie framöver, han kom in i paus den här gången och jag tycker mycket om honom.

Arsenal joggade runt i kylan även efter den där raketstarten. De har tolv tolv gånger så stor snittpublik som ÖFK, hundra gånger så stor omsättning, och man kan köpa tusen Saman Ghoddos för en Aubameyang. Men jobbet ska göras också, och de gjorde det, hantverksmässigt.

Kväll att glömma och minnas

Inga skador, inga dumheter, en helgjuten insats av Elneny och Maitland-Niles i mitten och vädigt anonyma prestationer av Welbeck och Mchitarjan. Özil väggspelade sig Özil-elegant fram till 3–0. I slutsekunderna fixade Tekie en straff, men inte ens det räckte: Arsenal-supportern Tom Pettersson slog en usel straff rakt i gapet på Ospina.

Arsène Wenger reste sig från bänken, tog Graham Potter i hand och summerade en kväll att glömma och minnas.

För första gången i år vann de en bortamatch, de gjorde det hur säkert som helst och kan spela med juniorlaget i returen om en vecka.

Fotbollsmässigt kommer de att ha glömt det här i samma ögonblick som planet tar mark i London. Men jag hoppas att de någonstans, på något sätt, någon gång kommer att komma ihåg att de en gång åkte upp till ett ställe där en liten, ung svensk klubb skottat fram en plan ur snömassorna för att spela fotboll på sitt alldeles eget sätt.


ARTIKELN HANDLAR OM