Gå tillbaka till steg 1 i tränarkursen

FOTBOLL

Bank: Lägg ner ALLT onödigt, börja om

1 av 2 | Foto: Foto: Pontus Orre
Hamréns förändringar från samling till samling frustrerar Simon Bank.

Det finns olika sätt att slänga bort en ­EM-biljett på.

Sverige blev utkastat på inkast.

Erik Hamrén har hivat om så mycket i sitt lag att han inte ens har ett lag kvar längre.

Jaha, och så står vi här och ser Österrike hoppa i ring efter att för första gången ­någonsin ha kvalat in till ett EM.

Sveper vi med blicken ser vi Erik Hamrén stå med armarna korsade över kostymen, upptagen med att försöka ta in vad som hänt och vad som kommer att hända.

Kan vi börja med att komma överens om ett par saker?

Sluta prata om slutspel, om resultat, om spelsystem, om U21-spelare som hypote­tiska frälsare. Sluta inleda lagpresentationerna hemma på Friends Arena med att läsa upp tio namn normalt för att sedan skrika Zlatan Ibrahimovics. Sluta med allt, och gå tillbaka till grunderna, början, steg ett på tränar­kursen.

Ett svenskt landslag har just gått med ­öppna ögon rakt in i kaos och kakafoni, ­kommit ut med en 1–4-förnedring mot Öster­rike, och det borde rimligtvis inte ­finnas något annat än att dra i hand­bromsen nu.

Bygg ett lag, organisera, sätt ett grundspel.

Sedan kan vi möjligen börja prata om ­resten.

– Det var inte så tokigt i början, sa Erik Hamrén, och det fick mig att tänka på salig Anders ”Lillen” Eklund.

Det var Lillen som gick ut mot Tim Witherspoon i en titelmatch, sprang rakt in i en otäck knockout efter 71 sekunder, och efteråt summerade det så här:

– Det funkade bra, tyckte jag. Sen hände det lite saker.

Sverige tryckte på med energi från början, valde ett enklare spel med långa lyft mot två anfallare, låste anfallen och tvingade Österrike att slå ifrån sig. Visst, det var inte så illa.

Men sen hände det lite saker.

Sverige är inget stabilt lag

Österrike fick ett inkast och lille Zlatko Junuzovic ryckte bakom Martin Olsson. Kim Källström kom fem meter efter på fyra ­meters löpning, sträckte ut ett ben och gav Öster­rike en straff som David Alaba skedade in.

Österrike fick ett inkast till, hela den upplysta världen vet att Christian Fuchs brukar kasta dem långt mot Marc Janko, men Janko fick vinna en nickduell mot Källström och Martin Harnik kunde trycka in 2–0.

Vill man vara snäll kan man säga att Sverige satsat och gått bort sig på billiga misstag. Vill man vara kritisk kan man konstatera att de bjudit upp till ge-och-ta-fotboll med en droppande Kim Källström, långt spel och snabba österrikiska omställningar mot en övergiven Albin Ekdal på mittfältet.

Ett par tusen uppresta österrikare sjöng sönder hela Solna:

– Oh, wie ist das schön! Oh, wie ist das schön!

Sverige hade satsat och förlorat, men ­stabila lag kan hämta sig och komma ­tillbaka. Det är bara det att Sverige inte är något stabilt lag, det har bara blivit så att ­Sverige knappt ens är ett lag över huvud taget.

Det är som den där leken där man kör ner huvudet, snurrar tio varv runt en pinne och sedan försöker hitta rätt plats.

Ta bort din vänsterback som varit given som högerback, skicka ner din högermitt­fältare istället, byt ut tre spelare, skifta spelsystem en gång till, och be dem sedan spela automatiserad, trygg fotboll.

Är det en slump att spelare hamnar fel när de knappt känner igen polaren som hamnat bredvid dem just den här matchen? Är det en slump att ett lag så totalt kollektivkraschar när inte Zlatan Ibrahimovic råkar vara ­magisk nog för att skicka in ett mål eller tre?

Jag tror ju inte det. Och jag tror inte på ­fotbollstränare som tror det.

Erik Hamréns motdrag när Sverige var på väg att gå under med man och allt var inte att gå tillbaka till grunderna, stabilisera, ­täta mittfältet och hitta en metod för att arbeta fram bollar. Hans val var att sent omsider putta in allt han hade på rouletten, skicka in offensiva spelare. En, två, tre.

Det var det där som engelsmän kallar att ”flytta om solstolarna på Titanic”, en coachning gjord för dokusåpor i tv. Full fart framåt. Shajning de luxe.

Hopplösheten väller in

Österrike tilläts spela fram till rättvända mittfältare mot backlinjen i snart sagt varje anfall, det var som att se ett allsvenskt lag mot ett från division tre, ni vet den där ­sortens match där allt går så lätt att man blir för ivrig eftersom det känns som att varje ­anfall är ett friläge.

Och visst kan vi rada upp de undermåliga individuella insatserna, om det gör någon gladare. Undantaget en smått heroisk ­Andreas Isaksson och en övergiven men ­tapper Albin Ekdal fanns knappt en spelare som nådde godkänt. Det var felpassningar, positionsfel, men mer än något annat var det ett lag som föll ihop som kollektiv, och en tränare som snurrat så många varv över den där pinnen att han inte ­längre hittar hem.

Österrike vann med 4–1, det kunde ­blivit sju eller åtta. Kvalet är utformat så att det är svårare att missa EM än att gå dit, men där vi ­sitter på ett tomt Friends Arena och känner hösten och hopplösheten välla in är det inte EM-odds vi ska räkna på.

Jag vill inte att Erik Hamrén ska skickas ut innan kvalet är över, det är inget sätt att arbeta på, men det gör mig beklämd när han vägrar se en relation mellan rotationscirkusen och bristen på kontinuitet i spelet.

Sveriges förbundskapten hade svårt att ens förstå frågorna, han tyckte det var märkligt att Moskva-debaclet ­kallades plattmatch, menade att han mest var besviken på den bristande effektiviteten och enskilda misstagen mot Österrike.

Landslaget förlorade med 4–1 efter den största kollektiva kraschen i modern tid.

Det funkade bra, tyckte Erik Hamrén. Men sen hände det lite saker.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM