NO! NO! NO!

Publicerad:
Uppdaterad:

Englands dröm är över – bara traumat finns kvar

tre gånger NO! Lampard, Gerrard och Carragher missade alla sina straffar mot Portugal.
Foto: GeTTY IMAGES och Scanpix
tre gånger NO! Lampard, Gerrard och Carragher missade alla sina straffar mot Portugal.

GELSENKIRCHEN

Så gick Svennis runt planen en sista gång, det var inget ärevarv.

Möjligen ett hjärtskärevarv.

Drömmen är över - traumat finns kvar.

Foto: AP
ögonblicket Mardrömmen blev sann. Det straffspöke som följt England under de senaste tjugo årens mästerskap gav inte med sig. Nu repriserades Portugals straffseger mot England från 2004. Hjälte, nu som då, Ricardo i de vinrödas mål.

Till Turin 1990, London 1996, St Etienne 1998 och Lissabon 2004 lägger vi Gelsenkirchen 2006.

Till Waddle, Pearce, Southgate, Ince, Batty, Beckham och Vassell kan vi lägga Lampard, Gerrard och Carragher.

Spöket som jagar engelsk fotboll är elva meter långt, och det skrattade rakt upp i Sven-Göran Erikssons ansikte i går.

John Terry satt och grät på gräset, Rio Ferdinand också. Tysta, engelska hjältetårar - inte för att de smakar bättre än några andra.

Det blev sorgestraffar. Igen.

Det är så lätt att tycka synd om både Eriksson och England, men det är ju ingen slump att de gråter. England har missat tio av 31 straffar i VM och EM. Tyskland, för att ta ett exempel, har missat en av 24.

Det handlar om kultur, om bilder som finns intatuerade i en folksjäl och nedärvda i ett lags DNA.

Det hjälper inte att Svennis kört straffträning till förbannelse. Säg "penalties" och en engelsk spelare tänker på Gareth Southgate och ångest - säg "Elfmetern" och en tysk tänker på Brehme och VM-guld.

Englands gulddröm blev inte mer, de där 30 åren av smärta de sjunger om är nu 40. Och de lär bli 50 också.

Efter alla miljoner, miljoner, miljoner som FA grävt ner i gräsmattor, lyxhotell, spelarfrudaddor och gud vet vad så var det här allt England och Svennis kunde bjuda på.

En snygg förlust. En kvartsfinal.

Riskeliminering av Svennis

Jag kom till Gelsenkirchen från Berlin och en kväll med ett tyskt lag som strålade av självförtroende. I Arena AufSchalke såg jag bara säkerhetstänkande.

Jag brukar, med viss beundran, kalla Lars Lagerbäcks grundtanke för riskminimering, men det som Sven-Göran Eriksson försökte med mot Portugal var riskeliminering.

Svennis spelade med en ensam Rooney mot två yrkesmördare som Carvalho och Meira. England tog inte en risk på hela den första timman - men innan jag skäller för mycket ska jag säga att det gjorde inte Scolaris Portugal heller.

Det var längesedan jag såg två så bra lag spela så försiktigt.

Frank Lampard missade ett par passningar i början, och slog sedan inte en svår passning (han är med för att göra det). Steven Gerrard löpte inte i djupled, av rädsla för balansduon Maniche och Petit. Portugal å sin sida fick väldig respekt för den hånade men fullkomligt fenomenale Owen Hargreaves och rullade bara runt bollen i de ofarliga zonerna.

Det var varmt, förstås. Det var oerhört varmt och tryckande under taket på ultramoderna AufSchalke. Carvalho, Nuno Valente och Maniche gillar den här planen, de blev europamästare med Porto här 2004.

En frustrerande match

Det blev en match för sådana spelare i går. Hargreaves låste Figos yta, Maniche fanns överallt, Carvalho sparkade på Rooney, Rio Ferdinand var en jätte.

De andra, konstruktivare spelarna, ägnade sig åt en form av arga leken. Tomt stirrande kring ett tjugo meter brett kraftfält mitt på planen.

Det var en frustrerande match, och frustrerande matcher avgörs av dem som är smartast.

Här ska jag nöja mig med att konstatera att den utmärkelsen inte gick till Wayne Rooney.

Felipão Scolari har under VM haft Sun Tzus "Krigskonst" liggande på nattduksbordet. Tzu var en kinesisk fältherre för 2500 år sedan, förmodligen historiens främste, och han skrev bland annat att "all krigskonst handlar om att luras".

Var det vad Portugal gjorde i går? Lurades? Kanske.

Ett drag här, ett tjuvnyp där, och till slut exploderade Rooney framför en nöjd Cristiano Ronaldo.

Med Beckham skadad och Rooney utvisad hade England ryggen fri. Ingen kunde längre anklaga dem, och plötsligt började de våga. Med Portugal var det tvärtom, de förlamades av övertaget och började rulla bollar runt, runt utan att göra något.

Beckham skadade sig och grät, de engelska fansen sjöng sin God Save the Queen och nynnade sin Great Escape så det skar i hjärtat.

Beckham förra gången

När laget fick slå ifrån sig, slita, kämpa för sin överlevnad så hittade det en identitet igen, en form att svettas i. Utan rädsla, utan feghet. De var till och med nära att avgöra med tio man.

I Lissabon för två år sedan bröt Rooney foten, och Beckham missade en straff. Portugal vann tack vare att Felipão vågade byta ut ikonen Figo och tack vare Ricardos straffräddning med nakna händer.

I Gelsenkirchen visste vi hur det skulle gå redan innan den första straffen var slagen.

Portugal hade tre straffskyttar, England hade trötta ben och ett trauma att släpa på.

Ricardo behövde aldrig ens kasta handskarna.

Läs mer om England:

Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.