CHEL$EA – från ruin till Roman

FOTBOLL

Sportmagasinets Erik Niva har besökt ett Chelsea från en annan tid

1 av 4

LONDON, ENGLAND.

Förmodligen kan ni redan det mesta om Chelseas förvandling.

Ni har hört allt om Roman Abramovitj, José Mourinho och Frank Lampard.

Sportmagasinet har besökt ett annat Chelsea.

Sportmagasinet har lyssnat på dem som blev över.

Texten publicerades ursprungligen i oktober-numret av Sportmagasinet.

1982 köpte en skäggig herre vid namn Ken Bates fotbollsklubben Chelsea.

Vad han betalade? Ett pund.

Vad han fick för det? Skulder på drygt sju miljoner kronor, en stor portion högerextrema huliganfans, ett uruselt lag och en fallfärdig arena som klubben inte ens ägde.

23 år sedan. Bara 23 år sedan.

Gary Chivers var mittback i Chelsea på den tiden. Vi går runt på området runt Stamford Bridge tillsammans, det som heter Chelsea Village och påminner om ett europeiskt Las Vegas i miniatyr. Han pekar bort mot ett jättehotell.

– Där brukade vi träna förut, när jag spelade med juniorlaget.

Jaha, det låg en gräsplan där förut?!

– Nej, haha. Nej, för fan. En parkering. Vi fick dela upp på asfalten och använda tegelväggarna som mål. Det kunde vara hårt så in i helvete. De som var lite äldre körde över de yngre grabbarna, sparkade skiten ur dem. Blodet rann.

Det här var Chelseas juniorer, sa du? Inte någon pub som hade ett ungdomslag?

– Chelseas juniorer. Ibland tränade jag först på parkeringen på morgonen, sedan med a-laget efter lunch.

Vi sätter oss ner med varsin kopp kaffe i The Shed Bar, en av alla restauranger runt arenan. Jag bjuder. Fyra pund kostar det mig. 1982 hade jag alltså kunnat köpa Chelsea fyra gånger om för de här pengarna.

23 år sedan. Bara 23 år sedan.

Dagen före mötet med Gary Chivers fick jag beskedet som ingen journalist vill ha.

– Erik, jag är ledsen, men jag har tänkt över det här, och jag kan helt enkelt inte komma till intervjun.

Det handlade såklart om pengar. Det brukar göra det nuförtiden. Trots 19 år som professionell fotbollsspelare är Chivers väldigt långt ifrån att vara ekonomiskt oberoende. Han försörjer sig på att köra taxi.

– Att ta en halvdag ledigt så här mitt i veckan skulle helt enkelt kosta mig för mycket.

Jahaja. Vad göra, sisådär fjorton timmar innan flyget till London lyfter? Svenska medier har en tradition där vi aldrig betalar för att göra intervjuer och läget verkar låst. Jag ringer chefen och förklarar problematiken.

– Hmm? Han kör alltså taxi? Ja, vi kan ju inte betala för intervjun – men vi kan hyra taxin. Låt bara taxametern stå på under intervjun så är väl alla nöjda?!

Problemet löst. Jag antar att det är därför vissa blir chefer och vi andra bara vanliga hantlangare.

Gary Chivers var 36 år när han slutade spela fotboll. Han gick ut genom dörren den sista dagen på den sista säsongen och tänkte: vad händer nu? Han insåg ganska snabbt att det enda han egentligen kunde förutom att spela fotboll var att köra bil.

Den gamle mittbacken blev taxichaufför – och han avskyr det.

– Konstigt nog är det ett väldigt ensamt jobb. Man tror att man ska träffa mycket människor, prata med mycket folk, men det fungerar inte så. Alla sitter bara upptagna i sina mobiltelefoner hela tiden.

Chivers debuterade för Chelsea i 2-1-segern över Middlesbrough hemma på Stamford Bridge i april 1979. Han var 18 år gammal, Chelsea-fan sedan barnsben och förmodligen världens lyckligaste grabb. Totalt gjorde han 133 ligamatcher för klubben innan han blev osams med managern John Neal och skrev på för Swansea.

– När det handlar om min spelarkarriär är det en fråga jag får mer än någon annan. Vilken tror du det är?

? Ingen aning. Hur det var att spela med Ray Wilkins?

– ”Känns det inte trist att du inte spelar nu i stället för då, med tanke på alla pengar du kunde tjänat”. Alla frågar det, och ja? visst tänker man på det, klart man skulle vilja tjäna lika de pengarna. Men det är andra tider nu, andra tider.

Det är en vacker försommareftermiddag och Chivers kisar upp mot solen. Han har hunnit bli 45 år, och haft gott om tid att fundera över det som varit.

– När jag spelade här tror jag att jag tjänade 16 000 pund om året, och en grej jag tänker på ibland är det här med segerpremier. Vi kunde få 200 pund extra för en vinst, och jag sprang strumporna av mig för att få de pengarna eftersom de betydde något för mig. Så funkar det ju inte i dag. De tjänar redan 100 000 pund i veckan – vad ska du erbjuda dem för en vinst? 100 000 pund till?

1980-talet var nog den mörkaste tiden i Chelseas 100-åriga historia, en tid präglad av väldigt mycket elände och väldigt lite förändring.

Dels var det resultaten – klubben tillbringade mer än halva årtiondet i andradivisionen.

Dels var det huliganerna – Ken Bates ville på allvar spärra in dem bakom elstängsel för att hindra dem från att storma planen.

Och så var det fansen som stannade hemma – i oktober 1988 kom 6 747 åskådar till Stamford Bridge för seriematchen mot Walsall.

Stamford Bridge var ett ruckel, den diametrala motsatsen till de mytomspunnet täta brittiska arenorna. Läktarna var så långt bort från planen att utrymmet däremellan användes som bilparkering. En reporter i The Times skrev en beskrivning av livet kring stadion som var rena krigsskildringen.

”Det var inte en fråga om att gå till sin sittplats, det handlade om att rycka fram mot striden över en stor slagghög. Överallt runtomkring dig fanns de fallnas kroppar, de som dött av radioaktivt nedfall medan de väntade på en kopp té från områdets enda, utbombade kafékärra”.

Kontentan av allt det här – en klubb i kris.

– Vi hade inga pengar, så enkelt var det. Så enkelt och så svårt, säger Gary Chivers.

? Kändes det som att det fanns en verklig risk för att klubben skulle gå under?

– Ja. Vi fick gå med på lönesänkningar och ändå hände det att pengarna var sena i slutet av månaden.

Innan Ken Bates tog över Chelsea 1982 var de flesta överens om att det bara var en tidsfråga innan konkursen kom. Bates bestämde sig för att förhindra det.

– Det första Bates gjorde när han tog över klubben var att skära ner på personal. Han gick in genom dörren, frågade den förste kille han såg: ”Vem är du”. ”Jaa, jag är han som öppnar dörren”. ”Du är sparkad!”. Han sparkade alla han såg.

Chivers utvecklar sin berättelse.

– En dag åkte vi och spelade en bortamatch mot Rotherham. När vi kom tillbaka sent på kvällen gick det inte att komma in till arenan. Vi hade parkerat våra bilar och allt inne på området, men det gick inte att komma in – det var massiva blå grindar i vägen. Ken Bates var rasande ombord på spelarbussen: ”När jag får tag på han som öppnar de grindarna får han sparken direkt”. Då kom det en röst från bakre delen av bussen: ”Jamen, anledningen till att han inte är här är ju att du sparkade honom redan i går”.

I maj 1983 var Chelsea tvungna att slå Bolton borta för att inte ramla ner till tredjedivisionen, den som heter League 1 i dag. Under ett decennium fullt av ödesmatcher var det här den allra viktigaste. Ken Bates eller inte Ken Bates – hade inte Chelsea vunnit på Burnden Park hade klubben knappast funnits längre.

– Det var tusentals galna Chelsea-fans där, en otrolig stämning, och till slut lyckades vi vinna med 1-0. Efter matchen gick jag och tackade för stödet och slängde upp matchtröjan till dem. Vid månadens slut såg jag på lönebeskedet att klubben dragit av kostnaden för tröjan på min lön. Så var det – Chelsea in the eighties.

80-talet försvann, men Chelsea förblev samma fattiga förlorarklubb.

Den 13 februari 1992 spelade Chelsea hemma mot Southampton i den engelska förstadivisionen, den som precis skulle byta namn till Premier League. Det kom 7 148 åskådare till Stamford Bridge för att se en trist 1-1-match. Förbannelsen tycktes evig – men var i själva verket precis på väg att brytas.

Under en femårsperiod hade ett vräkningshot hängt över klubben. Hyresavtalet för Stamford Bridge gick ut 1989, och eftersom den förfallna stadion paradoxalt nog låg i ett väldigt attraktivt område av sydvästra London ville markägaren utnyttja platsen bättre. I en flera lång år rättsprocess kämpade Ken Bates för klubbens rätt till sin hemmaarena, och under den tiden hann det som brukar kallas för bostadsbubblan spricka. Att bygga lyxlägenheter på tomten var inte lika attraktivt längre.

1992 ägde äntligen Chelsea sitt eget hem. Det var nu det började.

– Ken kallade in oss på sitt kontor för att visa modellen för sin stora vision: Chelsea Village, ett skinande komplex med kontor, hotell, restauranger, affärer. Ja visst, Ken, säkert. Vi tyckte att det var lika skrattretande som tanken på att Chelsea skulle kunna vinna ligan, har gamle centertanken Tony Cascarino berättat.

Nu står den där i all sin prakt, Chelsea Village, visionen som blivit verklighet. Den står där samma år som Chelsea vunnit ligan för första gången på femtio år.

Inne i en av de gigantiska megabutikerna som säljer Chelsea-prylar är de två pokaler som John Terry lyft under säsongen uppställda.

Alla fans erbjuds möjligheten att fotografera sig själva tillsammans med Premier League- eller ligacupspokalen. Pris? Tja, 270 kronor om du bara vill ha med en av troféerna på bild – drygt 400 kronor för båda.

Gary Chivers säger att han har svårt att fatta att det här är samma Stamford Bridge som fanns på hans tid, och då är han ändå här ganska ofta. Sedan ett par år tillbaka har han förmånen att jobba för Chelsea under hemmamatcherna. Det ger inga stora pengar eller några gigantiska förmåner – men det betyder om inte annat att han får se matcherna med klubben han fortfarande älskar. Alla har inte samma tur.

– Fotboll är en sport som kretsar kring lokalsamhällena som klubbarna kommer ifrån, det är dit den tillhör. Det som får mig att bli lite sur på dagens fotboll och dagens Chelsea är? När du ser en match här kan ibland publiken vara väldigt tyst, och anledningen till det är att det är mycket företagsfolk där. Biljetterna är väldigt dyra, och det tar nog sporten bort från mannen på gatan. Om det fortsätter så här kommer det bli en helt annan sport.

Glenn Hoddle tog över Chelsea 1993, och föreningen fick ett nytt ansikte snabbare än någon kunnat tro. Inom bara några år kom spelare som Ruud Gullit, Gianfranco Zola och Gianluca Vialli för att spela fotboll på Stamford Bridge.

Framgångarna började komma – FA Cup-seger 1997, Cupvinnarcupvinnare året efter – och publiken återvände.

Utanför planen jobbade Ken Bates hårt för att förverkliga sin dröm om Chelsea Village, den exklusiva semesterbyn runt Stamford Bridge som han trodde skulle göra föreningens ekonomi starkare.

Det gick så långt så att Chelsea Village tog över fotbollsklubben, som i början av 2000-talet bara var ett av många ben som det börsnoterade bolaget vilade på. Enligt egen utsago ägnade sig Chelsea Village Plc åt: ”professionell fotboll, fastighetsutveckling, hotell- och restaurangverksamhet, bilparkeringar, evenemangsorganisation, resor, souvenirförsäljning och postorder”.

Här någonstans började en hel del personer få svårt att känna igen sin klubb; sitt slitna, skamfilade, småstökiga, älskade Chelsea. Gary Chivers är en av dem som funderat en hel del över utvecklingen:

– Före matcherna brukar jag träffa en gammal kompis som fortfarande sitter på kortsidan. Vi tar några öl och skiljs åt vid grindarna på vägen in. Sedan kan han ringa mig på mobilen under matchen: ”Ser du mig?”. Jag ser honom varje gång. Han är den ende som står upp, den ende som flyger upp och ner när det händer något. Alla runtomkring honom sitter.

1989 kostade genomsnittsbiljetten på Stamford Bridge 6,43 pund (drygt 85 kronor). Den här säsongen kommer den att kosta 43,33 pund (ungefär 580 kronor), vilket alltså innebär en 700-procentig prisökning på drygt femton år.

Lägg till kostnaden för resan till och från arenan, matchprogram, några öl före matchen, en korv i paus, ett par pints till efter slutsignalen och Chelsea-Blackburn har kostat dig ungefär en tusenlapp.

Har du dessutom två små barn som älskar Frank Lampard över allt annat och också vill följa med så har du en utgift som för de allra flesta är helt orealistisk.

Premier League är den särklassigt dyraste ligan i världen att titta på, och Chelsea är tillsammans med Arsenal klart dyrast. Som en jämförelse kostade AC Milans snittbiljett i fjol knappt 80 kronor. Ännu billigare var det att se de regerande Europamästarna, FC Porto – knappt 50 kronor.

För någon som bor i utkanterna av London är det betydligt billgare att flyga tur och retur till Milano, bo en natt på ett fyrstjärnigt hotell och se en match på San Siro än det är att åka in till Stamford Bridge och se Chelsea spela hemma.

– Jag känner folk som gör precis det här, bokar en biljett på ett lågprisflyg och köper biljetter till en match i Spanien eller Italien. Biljettpriserna i andra europeiska ligor visar att våra är orimliga. Det finns inget sätt att rättfärdiga det, det handlar om att blåsa fansen, säger Alan Bloor, som är vice ordförande på Football Supporters Federation, fotbollsfansens lobbyorganisation.

Prisexplosionen började i början av 90-talet. Efter katastrofen på Hillsborough 1989 tvingades alla klubbar i de två högsta divisionerna att riva sina gamla ståplatsläktare och ersätta dem med nya sittplatser.

De flesta fans accepterade att de skulle bli tvungna att betala lite mer än de vant sig vid för en plats på de nya, säkrare, snyggare arenorna – men när kostnaderna bara fortsatte stiga och stiga och stiga vaknade de tvärt upp en morgon och insåg att det inte längre fanns plats för dem.

Vem tillhör fotbollen år 2005?

Varför finns den?

Andy Burwood är i samma ålder som Gary Chivers, 47 år gammal, och har också levt sitt liv med och för Chelsea. Under åren är det bara sidlinjen som skiljt dem åt.

Chivers var spelaren – Burwood supportern.

– Har du träffat Gary Chivers? Mittback, tidigt 80-tal, var otroligt lovande men maximerade aldrig sin potential, rabblar Burwood entusiastiskt.

Han var åtta år gammal när han gick på sin första match 1966. Sedan dess har han varit klubben trogen. Under det mörka 80-talet – när Chelsea fick kämpa för att få10 000 till sina hemmamatcher – var han en i den lojala kärnan på 2-3 000 som till och med såg alla bortamatcher.

Frågan om hur mycket klubben betyder för honom behöver liksom aldrig ställas.

– Jag brukar berätta en sak som får folk att skratta, men det är inget skämt. Du vet när du letar efter en flicka, en fru?! Du har alla de här kriterierna som du vill att hon ska uppfylla. Mitt första krav var att tjejen var tvungen att gilla Chelsea. Det andra var att hon skulle gilla fotboll. Det tredje var att hon skulle ha en bra personlighet.

Efter fyrtio år på läktaren fick Andy Burwood till sist se det han aldrig trodde att han aldrig skulle få uppleva, han fick se sitt Chelsea vinna ligan.

– Jag såg journalisten Jane Moore på tv. Hon sa att den ende man hon skulle lämna sin make för var José Mourinho. Inte så konstigt – men hon sa även att José Mourinho var den ende man som hennes partner skulle lämna henne för. Jag ropade på min fru och sa: ”Hey, hon har rätt. José Mourinho är den ende man som jag skulle lämna dig för”.

Burwood berättar om säsongen. Han pratar om premiärvinsten över Manchester United, om matchen mot Barcelona i Champions League och om segerpartyt mot Charlton. Framförallt betonar han om och om igen hur glad han var över att kunna vara på plats.

– Under flera års tid har jag inte haft tillräckligt med pengar för att kunna köpa en säsongsbiljett, men jag insåg tidigt att den här säsongen skulle bli speciell. Det var vår jubileumssäsong, året klubben fyllde 100 år – och jag bestämde mig. I två år sparade jag, la undan varenda småslant jag kom över, eftersom jag bara skulle vara på plats det här året. Och jag lyckades. Det är otroligt vad man kan åstadkomma när man verkligen bestämt sig.

Ligan är hemma – nu är det Champions League som gäller. José Mourinho har bestämt sig. John Terry har bestämt sig. Nästa år ska Stamford Bridge bli Europamästarnas arena. En bit historia skrevs under förra säsongen, nästa år är det dags för ett nytt stycke.

Andy Burwood kommer inte att se drömmen bli verklighet. Han är hantverkare, försöker ta snickarjobb där de finns, men de är inte många nuförtiden. Han kommer inte ha råd att gå tillbaka den här säsongen.

– Det är utom räckhåll, men jag kommer att vara här ändå.

Vi sitter inne på The Shed Bar, tjugo meter från vändkorsen in till läktarna, och Burwood slår ut med armarna.

–Jag ska säga dig en sak, och det är att stämningen här inne är ofta mycket bättre än den är inne på stadion. Jag åker hit ändå, ser matcherna på tv här inne. Det enda jag vill är att se Chelsea spela.

? Det finns dem som blivit väldigt desillusionerade av fotboll. De känner sig som sportens fotsoldater, de som lagt grunden under alla år – och nu inte får vara med länge. Har du själv någonsin känt en cynism gentemot sporten?

– Nej? Nej, inte riktigt. Fotboll har generellt sett blivit för dyrt för den vanlige mannen, det är inget tvivel om det. Jag börjar själv vara i det läget att jag pressas ut ur sporten, och kan se en framtid då jag går och ser Welling, mitt lokala lag som spelar i division sex. Även om jag kan känna en viss bitterhet mot de som styr fotboll kan jag aldrig bli cynisk mot själva spelet. Tjugotvå män, en gräsplan, en boll? Love it.

I början av juni kallade Chelsea till presskonferens. José Mourinho var där, vd:n Peter Kenyon var där och Samsungs europachef In-Soo Kim var där. Nyheten presenterades: Chelsea kommer de närmaste fem säsongerna att spela med Samsungs logotype på bröstet. För det får de lite drygt 700 miljoner kronor.

Informationsavdelningen spottade ur sig siffror.

– Chelseas varumärke ses som dynamiskt, kosmopolitiskt och framgångsrikt, vilket innebär en attraktiv plattform för våra partners. Vi närmar oss 20 miljoner fans världen över. Under de senaste två åren har vår bas av fans i Storbritannien ökat med 300 procent, till imponerande 2,9 miljoner. Det är häpnadsväckande bra, sa affärsdirektören Paul Smith.

Det här är klubbledningens sätt att se på det. Det finns fler.

Okej, förbluffande statistik, men om nu Chelseas bas av fans ökat med 300 procent på två år – vad innebär egentligen det? Jo, det betyder att tre av fyra Chelsea-supportrar inte höll på klubben för bara två säsonger sedan, att en massiv majoritet är såna som bara började bry sig då framgångarna rullade in.

– Medgångsmänniskor, muttrar Andy Burwood.

För ett par år sedan spelade Chelsea en Champions League-match mot Milan. Tv-kommentatorn Clive Tyldesley satte stämningen: ”Chelsea – hem för de rika, de berömda och de trendiga”, smattrade han. Samtidigt zoomade kameran in ett par aggressiva skinheads som gjorde onanigester mot bortafansen.

Chelsea FC har alltid haft ett lite lurigt förhållande till en stor del av sina fans. Med sitt läge i centrala London har klubbens gärna byggt en image kring flärd, glitter och glamour – men under de svåra åren var det unga män som varken var rika, berömda eller trendiga som fortsatte komma.

När nu hypen kring Stamford Bridge slagit rekordnivåer vill jet set-folket tillbaka – och de har råd att betala dyrt för sina platser. En typ av publik håller på att trängas ut av en annan. Mycket av passionen och det riktigt grundmurade fotbollsintresset verkar försvinna med dem.

– Vid ett tillfälle hamnade jag bredvid några som bara pratade om att de skulle gå ut senare på kvällen. Matchen var i full gång, men allt jag hörde var deras konversation om vad de skulle göra senare. Vad gör ni här då? Åk hem och gör er klara för att gå ut om det ändå är allt ni tänker på. Sitt inte här och reta upp mig. Det är sånt vi måste stå ut med nuförtiden, och det är så frustrerande, dundrar Andy Burwood.

Han river av ett par exempel till nu när han börjat få upp ångan:

– Det här var på den tiden vi hade Jimmy Floyd Hasselbaink och Eidur Gudjohnsen som anfallspar. Den ene spelade inte av någon anledning, och någon bakom mig skrek: ”Byt in Jimmy Gudjohnsen”. Det här är sant. Och lite senare började han föra en diskussion om Matthew Harding – som han trodde var en gammal manager.

Matthew Harding var vice-ordföranden som fansen dyrkade, men som dog i en tragisk helikopterkrasch på väg hem från en bortmatch 1996. Att inte alla Sportmagasinets läsare känner till det är förståeligt – men att inte alla på Stamford Bridge vet det kan Andy Burwood inte förlåta.

– Chelsea-fansen är hycklare på många sätt. Jag tycker verkligen det. Det handlar om 8 000 människor på stadion när vi mötte lag som Rotherham på 80-talet och det handlar om 42 000 människor på stadion när vi spelar mot Manchester United. Va?

Carefree, wherever you may be, we are the famous CFC. And we don´t give a fuck, whoever you may be, cause we are the famous CFC”.

Alla som någon gång sett Chelsea spela live har garanterat hört fansens egen programförklaring. De som sett dem på senare år har förmodligen även hört kontringen från andra sidan, den som börjar: ”Carefree, wherever you may be, you´ve ain´t got no history”.

Resten av ramsan behöver vi inte skriva ut (eller javafan – ”Lampard´s fat, the rest are queer, you haven´t won the league in 49 years”) – det är inledningen som verkligen träffar de oskyddade punkterna.

Det kan kännas avlägset på tröskeln till världsdominans, men historiskt sett är Chelsea ingen speciellt stor klubb. För bara tio år sedan ansågs de ligga i nivå med till exempel Derby County, långt bakom den traditionella ”Big Five”-klungan med Manchester United, Liverpool, Arsenal, Tottenham och Everton.

Även om Ken Bates gjorde väldigt mycket för klubben lyckades han aldrig riktigt baxa den ända upp till toppen. Cupvinsterna började visserligen ramla in under 90-talet, men man kom aldrig särskilt nära att upprepa den enda ligavinsten från 1955.

Det var inte så att Bates inte försökte. Han försökte allt han kunde, ja, till och med lite för mycket. In på 2000-talet var Chelseas ekonomiska situation värre än någonsin. Nöjeskomplexet Chelsea Village drog inte in några stora slantar, men hungern att vinna ligan igen var så stark att Bates ändå sanktionerat dyra spelarvärvningar som det egentligen inte fanns pengar till.

Sommaren 2003 uppgick skulderna till mer än en miljard kronor. Få fotbollsmänniskor begrep hur illa ställt det var, men ekonomiska bedömare såg bara två alternativ för Chelsea. Antingen gjorde man som Leeds och sålde alla bra spelare – eller så gick man under.

Det fanns ett alternativ till, men det kunde ju inte de som gjorde finansiella analyser veta. De kunde ju inte känna till att det fanns en ryss beredd att pumpa in fem snabba miljarder.

Klockan fem i åtta på kvällen den 26 juni marscherade Ken Bates ut från Dorchester Hotel. 21 år tidigare hade han köpt en fotbollsklubb för 1 pund, nu hade han precis sålt en nöjesindustri för 17 miljoner pund, ungefär 230 miljoner.

Förvandlingen var fullbordad. Den permanenta krisklubben hade blivit världens särklassigt rikaste. Den spelade inte längre på samma spelplan som de andra.

Fredagseftermiddagen har börjat gå över i kväll. Skuggorna blir längre och längre i sydvästra London. Vi går runt Stamford Bridge och Andy Burwood pekar på den entré som har varit hans, där han drömmer om att få gå in igen.

Genom Chelsea Village, förbi hotellen och kontoren. Kanske kommer det se annorlunda ut här om några år igen.

Sedan början av 2005 är fotboll snarare än fiskrestauranger kärnverksamheten i företaget. Chelsea Village är nu en del av Chelsea Football Club, i stället för tvärtom. Visserligen har fotbollssidan gått back med 1,5 respektive 1,0 miljarder de två senaste säsongerna, men han har ju råd, Roman Abramovitj.

Nu är ryktet på gatan att Abramovitj planerar att riva hela Chelsea Village för att få plats att bygga ut Stamford Bridge till 60 000 platser. Kanske – bara kanske – skulle det då återigen finnas plats för fans som Andy Burwood.

– Jag skulle inte gråta om det här försvann. Jag skulle inte bry mig det minsta, faktiskt.

Vi fortsätter gå, bort från stadion. Burwood pekar bort mot King´s Road, huvudgatan som rinner genom Chelsea-land. Det var där han stod när bucklan kom hem igen, då det var triumfparad för Premier League-mästarna.

Senaste Chelsea hade parad var efter FA Cup-segern år 2000. Då kom bara 25 000 för att fira laget, en löjligt låg siffra i England. Snacket om en liten klubb utan trogna fans blev bara högre och högre.

– På vägen upp till årets parad var jag var orolig för att det inte skulle komma någon, precis som förra gången. Då var det riktigt pinsamt. Vi kom hit vid tiotiden, och det var inte alls så mycket folk som jag hade trott.

Tillsammans med sin fru kunde Burwood välja och vraka bland utkiksplatserna. Han valde att ta sig till King´s Road, gatan dit det väntades mest folk. Paraden skulle komma klockan tolv. Hon var redan över tio.

– Vi kom dit, och det var helt tomt. I stort sett ingen väntade bakom staketen, inga inne på pubarna. Det var fortfarande tidigt, tjugo över tio, men nu började jag verkligen oroa mig för att ingen skulle komma. Liverpool kan dra en halv miljon, Arsenal 200 000 – skulle vi stå där med 20 000? Herregud? Klockan elva ringde min dotter från Parsons Green där paraden skulle kulminera. Det var ingen där heller. Hade vi vunnit ligan utan att någon brydde sig?

En kort paus, som för att understryka allvaret.

– I alla fall, jag valde ett ställe och ställde mig med min flagga och började vänta. Var tionde minut tittade jag mig omkring, och folkmassan svällde och svällde och svällde. Något händer här. Min dotter ringde igen tjugo i tolv och sa: ”Pappa, det är packat här nere nu. Man kan inte röra sig”. Tack. Tack.

Till slut kom mer än 250 000 människor ut på gatorna för att hylla sitt Chelsea. Andy Burwood hade bästa platsen, längst framme längs med huvudgatan.

– När bussen körde förbi kastade John Terry ut en t-shirt från uppe på bussen. Jag såg den komma och den flög rakt i mina armar. Got it. Jag kommer aldrig att släppa den. Jag ska rama in den med en liten plakett under – ”Kastad av John Terry”. Jag är dubbelt så gammal som honom, ändå grät jag som en baby när jag fångade tröjan.

Varför finns egentligen fotbollsklubbar? Är det för att de är en bra affärsverksamhet, för att någon ska kunna tjäna pengar på dem?

Eller finns de för att skänka glädje till folket? För att en 47-årig hantverkare ska ha något i sitt liv som får honom att gråta av lycka?

Varför finns egentligen fotbollen? År 2005 har den vuxit sig större än någonsin, men jag vet inte om det vid någon tidpunkt varit så svårt att svara på den grundläggande frågan,

Jag tar farväl av Andy Burwood. Jag funderar om jag skulle ha råd att själv betala hans säsongsbiljett ur egen ficka. Nej, det skulle jag inte.

– Vet du vad jag tycker det handlar om att vara fotbollssupporter? Att göra vad man kan. Det är vad jag gör. Jag kommer inte ha råd att gå på matcherna, men jag kommer att ha råd att åka upp till The Shed Bar och känna stämningen. Jag gör vad jag kan. Det som irriterar mig är de som har mycket pengar och kan köpa sig biljetter – för att sedan inte bry sig om klubben på allvar. De har pengarna, men de sjunger inte, de åker inte på

viktiga bortamatcher och de kommer inte och hyllar laget.

Vad ska du göra nu? Börja lägga undan pengar igen för att få råd till en ny säsongsbiljett någon gång i framtiden?

– Jaja. Definitivt. Vem vet, om två år kanske jag kan vara tillbaka i min stol. Men å andra sidan kanske jag aldrig någonsin kommer att ha råd att gå in igen. Med eller utan mig – showen kommer att fortsätta.

ARTIKELN HANDLAR OM