Sportbladets Simon Bank: Festen är slut - våldsmännen har vunnit

Publicerad:
Uppdaterad:
här bryter kaoset ut Hammarby har just gjort 1–0 mot AIK. Då går AIK-fansen på norra ståplatsläktaren till attack och försöker storma planen. Poliserna försöker med alla medel hålla tillbaka fansen och lyckas till slut. Matchen återupptogs efter 45 minuter. AIK-målvakten Håkan Svensson fick spela med poliser bakom ryggen.
Foto: Gunnar Seijbold, Pressens bild
här bryter kaoset ut Hammarby har just gjort 1–0 mot AIK. Då går AIK-fansen på norra ståplatsläktaren till attack och försöker storma planen. Poliserna försöker med alla medel hålla tillbaka fansen och lyckas till slut. Matchen återupptogs efter 45 minuter. AIK-målvakten Håkan Svensson fick spela med poliser bakom ryggen.

Festen är slut nu.

Det kan inte vara på något annat sätt.

Alla de fantastiska åren på Råsunda, alla de vackra minnena, all fotboll som pulserade och levde - det är slut nu.

I natt finns ingen slutstrid i allsvenskan, ingen glädje eller spänning, för vi vet redan hur det gick.

Våldsmännen vann.

De sa att de höll på AIK.

Mörkret kom norrifrån, det la sig tätt över en fotbollsplan som låg kutryggig under ett allt ymnigare skyfall.

Ett regn, kanske.

Eller tårar.

Om Putte Kock, Pära Kaufeldt, Isidor Behrens och de andra döda AIK:arna satt och såg på matchen från sin himmel så måste de ju ha gjort det. Skämts och gråtit sig tomma.

I kväll stals fotbollen ifrån oss, våldsmännen tilläts utöva sin makt hela vägen in på planen, hela vägen in i tabellen.

För en gångs skull fick vi se dem tydligt, vi såg hur de stod där med erigerade egon, tända av hat och makt. Med babianrörelser vevade de sina armar mot poliser, spelare, mot de andra supportrarna som inte ville ta livet av matchen, fotbollen, festen.

Fenomenet är inte nytt. Biljardbollar och dartpilar har kastats in förut. För två år sedan misshandlades en IFK-supporter till döds av huliganer.

Men den här gången, på Råsundas norra läktare såg vi dem tydligt, de där förkrympta pojkarna och männen som alltid kallas "klicken".

De var 150, kanske 200 stycken. De drivande kan ha varit tio, tjugo stycken.

En hisnande minoritet.

Men de dödade fotbollen.

Jo, matchen spelades klart efter 45 minuters uppehåll, men det var ingen fotboll utan bara en slags förvrängd realpolitik. Klicken utövade sin makt, de påverkade matchen och AIK fick till slut en livsviktig poäng.

På vilket sätt ska de tolka det, de kriminella i den där klicken?

Som en seger, naturligtvis.

Fördöm dem, Englund

AIK fick sin poäng, och efteråt sprang spelarna fram till Norra ståplatsläktaren för att tacka dem som stod där. Pa-Modou Kah, Martin Åslund, Per Nilsson, Håkan Svensson, Stefan Ishizaki, Arash Talebinejad, Nikola Mrdja, George Boateng, Krister Nordin.

Patrick Englund, tränaren, såg ut som en mycket blöt och kuvad katt när han kröp ihop i Råsundas inre.

Hans klubbs supportrar, en klick, dödade fotbollen.

Englund sa:

- Vi visade upp en bra aggressivitet i första halvlek, sedan tappar vi lite i andra men avslutar bra.

Jag har aldrig hört Patrick Englund ta kraftfullt avstånd från klicken, från de kriminella som hatar och hotar. Han gjorde det inte när de hotade Sanny Åslund, och han gjorde det inte i går.

- Det är beklagligt det som sker, sa Englund.

Jag frågade om det var allt han hade att säga, att det var "beklagligt" att svinen fick förstöra en match för 18 000. Att små barn som köpt sin första fotbollshalsduk fick lämna Råsunda med en skrämmande bild av fotboll. Att kriminella tog den allsvenska tabellen gisslan i 45 minuter.

Beklagligt?

- Vad vill du jag ska säga? sa Englund. Jag tycker det är beklagligt, ja.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att AIK:s tränare är rädd. Livrädd. Det finns ett gäng tungt kriminella fotbollssupportrar som älskar AIK, våld och den makt som finns i andra människors skräck.

Fördöm dem, Englund.

Fördöm dem, alla ni som på något sätt är inblandade, inte bara i AIK utan i allt som har med svensk fotboll att göra.

Be dem fara åt helvete.

De är tio, kanske tjugo stycken, de är inte fler i andra klubbars klickar. I AIK brukar de sitta på den övre östre läktaren och de är så tungt kriminella att alla är lika rädda för dem som den där kuvade, dyblöta katten som tränar AIK:s a-lag.

De måste göras så ensamma som det bara är möjligt.

Den är inte ensam nu. Det flödar en hatkultur och en hatretorik i supporterkretsar, på läktare och på internet, många gånger är den så vidrig att jag inte skulle ta med mig en son eller dotter på en allsvensk match i Stockholm.

Då fick jag tårar i ögonen

För 99,9 procent av publiken är retoriken och kulturen ett spel, för 200 kronor köper de sig en biljett som innefattar rätten att kalla spelare och domare för horor och fittor och göra hotfulla babiangester. Med sitt engagemang förtjänar de rätten att skriva i en internetdagbok att "någon borde ge Sanny Åslund på käften".

Sedan påstår de att de inte har med Klicken att göra. De kanske till och med tycker att det är "beklagligt".

När spelarna kom in till avspark i derbyt fick jag tårar i ögonen, jag fick det av det tifo som fansen på Norra stå hälsade sitt AIK med. I vackra, raka bokstäver stod det över en hel läktare:

SOME MIGHT SAY, THEY DON'T BELIEVE IN HEAVEN

GO AND TELL IT TO THE MAN WHO LIVES IN HELL

Oasis. Det är det snyggaste, stoltaste, mest själfulla tifo jag sett i Sverige; ett skrik rakt ur hjärtat från dem som älskar. Jag tänkte på hur illa de där supportrarna måste må, på tiden och pengarna de lagt ner på en kärlek som bara tar.

Men nu är det sen natt, och de enda AIK:are som är stolta är de som just dödat fotbollen.

Jag knappar mig in på AIK:s hemsida för att läsa om vad som hänt.

Rubriken lyder:

"AIK har fortfarande allt i egna händer efter 1-1 mot Hammarby".

Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN