men för mig tog EM-festen slut när Tjeckien förlorade

FOTBOLL

Lasse Sandlin: Grekerna är ena riktiga festförstörare

PORTO

Man borde ju ha lärt sig av historien: greker är ena riktiga festförstörare.

Minns Pentheus, kungen av Thebe som förbjöd kulten av vinguden Dionysos!

Minns Lysistrate som fick Atens kvinnor att gå i sexualstrejk i protest mot männens vapenskrammel!

Minns sirenerna som med sin sång lockade till sig sjöfarande för att sedan döda dem!

Eller ta denne Traianos Dellas som med sin nick gör söndagens EM-final ack så mycket fattigare.

Alla greker i Sverige - och dom är många - kommer inte att gilla den här krönikan.

Jag hade nämligen sett fram emot drömfinalen mellan värdarna Portugal och det lag som spelat EM-turneringens både bästa och roligaste fotboll; Tjeckien, alltså.

EM-final, söndag kväll på Ljusets Stadion: Portugal-Grekland.

Hur roligt är det egentligen?

Grekernas tyske förbundskapten Otto Rehhagel, en 65-åring med sina bästa år bakom sig i Werder Bremen, fick just den frågan efter matchen, och han parerade den elegant:

- Det är inte alltid bästa laget vinner...

- Tjeckerna hade bättre cirkulation på bollen, men i förlängningen syntes det att vi hade den bästa viljan.

Tjeckerna missade

Ännu ett grekiskt drama efter de tidigare vi upplevt i EM - 2-1 mot Portugal, 1-1 mot Spanien, 1-2 mot Ryssland och 1-0 mot Frankrike - och det låg liksom i luften, när målet kom.

Tjeckerna missade sina chanser under ordinarie speltid - Kollers friläge efter väggspelet med Rosicky var den värsta... - men i förlängningen var det Grekland (Giannakopoulus nickskarv), Grekland (Giannakopoulus) och Grekland (Dellas nickskarv), som hade chanserna innan målet kom.

På hörna!

- Paradoxalt nog på hörna. Det första hörnmål vi släppt in under mina tre år och 30 matcher som förbundskapten, log - jo, faktiskt! - den tjeckiske basen Karel Brückner.

Så orättvis var segern inte alls, även om jag på söndag hellre sett Portugal mot snabbfotade tjecker med fotboll med ett tillslag i stället för, som det nu blir, greker som tar emot bollen, tittar en stund på den innan man passar till näste man som gör likadant.

Inte vackert.

Men effektivt.

Effektivt var också man-man-spelet i försvaret, där jag imponerades mest av Giorgios Seitaridis som nästan helt höll bollen borta från Milan Baros blå superdojor.

Sju inhemska spelare

Av de 13 spelare som Otto Rehhagel använde mot tjeckerna kom hela sju från grekiska ligan - fyra från AEK Athen och tre från Panathinaikos - och av de sex utlandsproffsen är det få som gjort något större avtryck.

Boltons Stylianos Giannakopoulus är väl den mest kände i vårt land, och det beror förmodligen mest på hans rubrikvänliga namn.

Till oss i pressen sa Giannakopoulus redan efter kvartsfinalsegern mot Frankrike, ex-mästarna:

- Vi är som en boxare. Vi slår mästarna. Alltså kan vi slå alla.

Förresten, du kanske redan hört skämtet vi kört med härnere medan vi småleende och lätt överseende noterat Greklands löpande framgångar:

Stackars Kostas Kenteris

- Du vet väl vilket som är Greklands största namn inom fotboll?

- Socrates! Han spelade för Brasilien.

Slutskämtat nu.

Efter Greklandsfotbollens största framgång lovar jag det.

Det har genom åren bara hänt en enda gång att en grekisk klubb, Panathinaikos, gått till final i en europacup.

Det var för mer än 30 år sen - och dom förlorade.

Apropå att vinna och förlora: jag minns en gång tidigare när samma lag möttes i gruppspel och final, det var i VM 1954 i Schweiz.

I gruppspelet vann Ungern över Västtyskland, 8-3. I finalen vann Västtyskland över Ungern, 3-2.

Till sist: stackars Kostas Kenteris!

Det här som skulle bli hans sommar i hans stad.

Men vem bryr sig nu om en ex-mästare på 200 meter (OS 2000, VM 2001 och EM 2002), när Grekland gått till EM-final i den största av sporter?

OS kan vänta.

Greklands väg till final

Lasse Sandlin