En blågul Svennis? Det är nog möcke, möcke lång väg dit

FOTBOLL

LONDON

Om du nu blundar riktigt hårt och för ditt inre ser Sven-Göran

Eriksson sitta som förbundskapten på Sveriges bänk... vad känner du?

Får du en positiv kick?

Börjar du drömma om en storhetstid för svensk fotboll?

Eller rycker du på axlarna?

Måste erkänna att mina axlar rycker oavbrutet efter Svennis uttalande i Båstad i går, ty vilket tidsperspektiv är det vi talar om här?

Om sju år?

Om åtta år?

Om nio år, när Eriksson är 65?

Vilka spelare har vi då och hur ser fotbollen ut?

Okej, shoot, ni får gärna kalla mig glädjedödare.

Men tänk efter:

Svennis har kontrakt med det engelska fotbollförbundet till 2008, året då han fyller 60.

Det är ju inte säkert han blir kvar på sin post så länge, men han säger också att han efter sin karriär som engelsk landslagsmanager vill tillbaka till klubbfotbollen igen.

SEN kan han tänka sig att bli förbundskapten i gamla Svedala.

Vi bör alltså hejda oss en smula i spekulationerna om Svennis framtid i Svenska Fotbollförbundets tjänst.

Vi måste få drömma

Det hade väl varit konstigare om han sagt att han aldrig nånsin skulle vilja ha ett sånt jobb?

Nå, idrotten vore ointressant om vi inte fick drömma och fantisera och leka med tankar i bland.

Jag tror väldigt många svenska fotbollsfans gillar framtidsillusionen av Sven-Göran Eriksson som ledare för blågult.

Man får säga precis vad man vill och ha vilka åsikter som helst om hans arbete med England under de senaste två turneringarna (kvartsfinal i VM 2002 och kvartsfinal i EM 2004), men ingen kan ta ifrån Svennis hans goda namn, hans meriter, hans förnämliga rykte eller den enorma respekt han åtnjuter ute i den stora fotbollsvärlden.

Du får heta Larsson eller Ljungberg eller Ibrahimovic - men namnet Eriksson står högst upp på listan över Sveriges fotbolls-kändisar.

Från min engelska utkikspost kan jag bara jämföra med Abba. Större utomlands än hemma i Sverige.

Ur det perspektivet vore det alldeles förträffligt med Svennis som svensk förbundskapten.

Vi har länge haft ett landslag som i svepande ordalag betraktats som "disciplinerat, starkt och svårslaget", men omvärlden har inte kunnat räkna upp fem spelare ur detta lag.

Inte ens när Brolin och kompani tog brons 1994. Och inte heller sedan vi vunnit Dödens Grupp 2002.

För att inte tala om hur anonyma våra förbundskaptener varit. Hur många kan stava till Lagerbäck och Söderberg?

Detta inte sagt för att vara negativ.

Bara som ett tankeexperiment:

Med Svennis som förbundskapten skulle Sverige bli "Erikssons lag".

En helt annan profil över det hela. En helt annan status.

Från campingoverall till Armanikostym.

Ingen skulle längre se Sverige som den lille fattige kusinen från bonnvischan.

Ingen har större karisma

Fråga vilken fotbollsjournalist ni vill i världen i dag, och ni får veta att det inte finns en manager med större naturlig karisma än Sven-Göran Eriksson.

Människan säger just ingenting av intresse, men det räcker med att han kliver in i ett rum för att det ska bli håll-käften-läge.

Jag har själv sett honom göra entré i en hotellreception i London tillsammans med Göran Persson och Tony Blair, och jag vågar nog påstå att Sven-Göran Eriksson från Torsby framstod som minst lika mycket världsman som de två ministrarna.

På så vis skulle jag alltså älska att se honom leda Sverige i ett framtida EM eller VM.

Men det är nog möcke, möcke lång väg dit.

Och då har jag ändå inte nämnt ett ord om pengar i sammanhanget.

Peter Wennman