Bank: Det här är dagen då Sverige bygger vidare

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN
FOTBOLL

Feber i försvaret, oklart på mittfältet, hål i anfallet.

På trepoängsnivån: Vart är vi på väg?

Turkiet kommer till Solna, det är dags för Janne Andersson att lyfta upp landslaget på spåret igen.

Valdag i konungadömet i går, landslagsdag i dag.

Häromveckan skrev jag en längre text om kontroverserna inom det föraktade Beitar Jerusalem, sönderslitet mellan moderata krafter och ren rasism. En avhoppare från den arabhatande supportermiljön, David Mizrahi, sa en sak som jag inte kunnat släppa sedan jag först läste den.

– Jag lärde mig tidigt att skämmas, sa han. Och jag lärde mig att hata andra för det.

En gång till:

– Jag lärde mig tidigt att skämmas. Och jag lärde mig att hata andra för det.

I de där meningarna finns en så oerhörd förklaring till så oerhört akuta, aktuella tendenser. Det har aldrig varit lika enkelt att skämmas som nu, i en värld som på en och samma gång blivit så kompakt och så delad, där människor i samma ögonblick kan se hur den berikade världen frossar och hur den nära världen krackelerar.

Man skäms, man hatar. Man hittar någon annan att hata.

De effektivaste motbilder som finns har vi i fotbollen, när den fungerar, på alla nivåer. Den förenar, den bryr sig bara om vad du tillför, och ganska ofta låter den dig känna stolthet.

Minns du vad du gjorde i somras? 

Ett svenskt landslag slöt sig samman som ett band av bröder och blev bättre än de någonsin kunnat bli som individer. Så stolta vi var över det. 

Janne är säker

Ett par månader har gått sedan dess, i kväll börjar allting om på allvar, med en match mot Turkiet hemma i Solna. Med vilket landslag? Förbundskaptenen Janne Andersson vet i alla fall vilken sorts lag han vill vara chef för:

– Jag tycker att vi ska stå för någonting tillsammans, som lag. Att vi springer för varandra, kämpar för varandra, att ingen är mer värd än någon annan på ett mänskligt plan. Det gäller för mig för samhället i övrigt också. Vi är inte politiker, vi är inte de som ska driva politiken, men vi ska stå för något tillsammans, som vi visade i somras när vi stod upp för Jimmy Durmaz. 

Det är inte sommar längre, landslagets sista träning hölls på ett Friends Arena där solen skar små tårtbitar av värme mitt i skuggorna, men för Sverige handlar det om att visa att de kan bygga vidare snarare än att bygga om. När Andersson tog över det här jobbet gjorde han någonting av ingenting, nu ska han hitta ett sätt att spackla över hålen som finns.

Andreas Granqvist hade feber, men Pontus Jansson kommer inte att tveka en sekund om han får vikariera.

Emil Forsberg sa hejdå när han kom, det finns en handfull alternativ på den där kanten som alla betyder olika sorters balans (Viktor Claesson kommer att ta hand om en kant, jag tycker ju att Ken Semas kvalitéer gör att han förtjänar chansen igen på den andra).

Men Ola Toivonen.

Det säger mycket om det här laget att vi hamnat i en situation där a) de kommer från en kvartsfinalplats i VM, och b) vi undrar hur i hela världen vi ska kunna ersätta Ola Toivonens telepatiska samarbete med Marcus Berg.

– Jag känner inte att det finns någon som står och knackar stenhårt på min dörr, säger Andersson.

Men han säger också:

– Det är inte så att vi gick till kvartsfinal i VM för sju-åtta veckor sedan och nu så byter vi spår.

Kiese Thelin får ny möjlighet

Jag antar att det innebär att Isaac Kiese Thelin får en ny möjlighet att visa att han faktiskt bottnar även i landslaget. Det är en fin fotbollsspelare, som hittills haft svårt att visa det när han spelar för Sverige. Alldeles oavsett så är det ett problem som väntar på en lösning.

På andra sidan står ett svajigt Turkiet. Jag är mycket förtjust i Mircea Lucescus ledargärning, men det vore synd att säga att han satt Turkiet i brand sedan han tog över efter den kontroversielle Fatih Terim. Lucescus Turkiet har varit på väg upp ur internpolitikens och korruptionens kloaker, men det är en revolution som i alla fall på landslagsnivå tappat farten. Tre segrar på tolv matcher, den mest symboliska bilden från kraschen mot Ryssland senast (1–2 i Trabzon) var den av åldrade kvinnor som gick runt med ännu äldre kvastar för att sopa undan konfetti från planen.

Lucescu säger att han lider av spelarnas bristande speltid i klubblagen, förbundet säger att de fortfarande har förtroende för sin förbundskapten – men om de förlorar i Solna kommer rumänen att vara den mest ifrågasatte förbundskaptenen öster om… Reykjavik.

Det här är dagen när Sverige börjar om, eller bygger vidare. Det går inte att vrida tiden tillbaka, vare sig för ett land eller ett landslag, men det som börjar här och nu är en möjlighet att ordna nya somrar med stolthet, nya minnen, nya drömmar. Nations League är svårt att förstå sig på, men just det är lätt att begripa: det som startar här är en dörr till ett mästerskap till. 

Är vi på väg tillbaka till framtiden? Eller bara på väg tillbaka?

Sveriges matcher i Nations League 00:12

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM