Niva: Vi har vårt 1994 – Belgien har sitt 1986

FOTBOLL

ST PETERSBURG. Den belgiska talangfabriken?

Tro inte på den – för den existerar inte.

Det som finns är den här generationen och den här möjligheten och det här laget som borde vara det bästa och mest kompletta som är kvar i turneringen.

Det var deras största framgång någonsin, och ändå blev de besegrade av den arroganta storebrorsan med en avfärdande axelryckning.

VM, 1986.

Lilla Belgien hade otippat nog tagit sig hela vägen till semifinal, för första gången orsakat sån där kollektiv, sommarhet fotbollsfeber där hemma. Det var eufori, det var extas och det var triumfmottagning på ett fullpackat Grand Place i Bryssel vid hemkomsten – och ändå hade allt slutat med förlust.

I bronsmatchen brydde sig inte ens Michel Platini om att spela, men hans regerande europamästare från Frankrike städade ändå undan ett vilt kämpande belgiskt lag i förlängningen.

Foto: REUTERS

32 år senare är bronsmedaljen mest bara en notering i den franska fotbollshistorien, medan fjärdeplatsen förblir det överlägset största ett belgiskt landslag lyckats med.

Vi har var vårt 1994 – och vi kommer att få dras med det ett tag till – de har sitt 1986.

– Belgiens 86-lag är som den där julfilmen som de dammar av precis vartenda år. För vår generation har det varit som en del av vår utbildning, vi har sett och hört om dem i hela våra liv, säger Vincent Kompany.

Hans eget lag är mycket bättre än vad 1986-laget någonsin var, och nu har det blivit dags för dem att göra det som inget belgiskt fotbollslag någonsin gjort förut.

Finns inga tecken på en belgisk talangfabrik

Besegra fransmännen när det verkligen gäller. Ta det (näst) sista klivet. Infria alla förhoppningar som investerats i dem – och alla löften som har ställts ut i deras namn.

Nästan ingen annan spelargrupp har studerats, analyserats och vantolkats som den här glimrande generationen.

Tillsammans påstods de vara affischpojkar för en belgisk talangutvecklingsrevolution – en modell baserad på mindre planer och färre tabeller – men var i själva verket produkten av helt andra omständigheter.

Kompany, Witsel, Fellaini, Dembélé, Mertens, Chadli och De Bruyne var för gamla för att egentligen beröras av det nya arbetssättet. Hazard, Vertonghen och Alderweireld fostrades dessutom mestadels utomlands.

I dag finns det inga tecken på att det finns någon belgisk talangfabrik som fortsätter producera.

Även om VM-truppen innehåller en del löftesrika komplementsspelare så ligger belgarna faktiskt efter på ungdomssidan numera. U21-landslaget har inte kvalificerat sig för ett mästerskap på mer än ett årtionde. U19-landslaget gick till ett enda EM där de floppade, och det var 2011.

Belgien kan inte längre lita på morgondagen. Det är här och det är nu.

Kvartsfinalen mot Brasilien var monumental för dem, en sådan där vägskälsmatch som får in historien på annan kurs. Trots att nio av killarna i startelvan spelat landslagsfotboll ihop sedan hösten 2010 – det är det som är det verkligt unika med det här laget – hade de inte vunnit en riktigt meriterande mästerskapsmatch innan dess.

Två steg från paradise

Nu borde det inte behöva finnas några mentala spöken och mindervärdeskomplex kvar. Nu borde rollerna från 1986 vara omvända.

Nu borde det faktiskt vara belgarna som går ut till den här semifinalen och ser sig som storebrorsor.

I kvartsfinalspelen ställde belgarna ut ett rutinerat, samspelt lag med en medelålder på 28,3 år, medan Frankrike skickade ut en väldig ung elva som snittade in på 25,1.

På den här nivån är skillnaden exceptionellt stor. Den franska backslinjen har en snittålder på 23 år, medan de belgiska innerbackarna Kompany, Vertonghen och Alderweireld ligger strax över 30.

Paul Pogba är en stor och dominant innermittfältare som spelar för Manchester United? Marouane Fellaini tillhör samma klubb, och är äldre, längre och tyngre.

Romelu Lukaku är rätt och slätt bara bättre än Olivier Giroud, och även om jämförelsen är skev så är Kevin De Bruyne en nyttigare och mer mångsidig spelare än Antione Griezmann.

Det Belgien inte har är något som kan mäta sig mot universalgeniet Ngolo Kanté, men det är upp till Roberto Martínez att hitta ett sätt att kompensera för det.

I övrigt är de faktiskt bättre, ska vara det.

Kylian Mbappé är på väg att erövra världen, absolut, men han är fortfarande en tonåring. Eden Hazard ska fylla 28, är lagkapten och har också ett realistiskt anspråk på att vara hela turneringens bästa offensiva spelare.

Erfarenhet och stridsvana är verkligen inte allt, men när de två lagen radar upp sig i tunneln kan sånt göra skillnad för hur de ser på både varandra och sig själva.

Två steg från paradise borde nu Belgien se på sig själva som favoriter till att bli världsmästare.

En sådan möjlighet har de inte haft sedan vi började spela VM-turneringar för 88 år sedan. En sådan chans befarar jag att det kommer dröja åtminstone 88 år till innan de får igen.

Fotbollens världsmästare genom alla tider – herrar 00:30