Bank: Alla väntade förgäves på storstjärnorna

GELENDZJIK. Världen väntade på Mohamed Salah, Uruguay väntade på Suárez och Cavani.

Alla väntade förgäves.

Det fick bli en mittback som nickade in Uruguay i den här turneringen.

Tre miljoner mot nittiosex miljoner invånare. Två VM-guld mot noll. Två OS-guld mot noll. 

Det är klart att Uruguay inte missade chansen att påpeka hur proportionerna ser ut inför ytterligare en VM-premiär. De är och förblir en av fotbollsvärldens anomalier, även om det snart är hundra år sedan de dansade på toppen av världen.

Å andra sidan: Mohamed Salah på bänken. Luis Suárez och Edinson Cavani från start.

Uruguay har, under den evige Oscar Washington Tabárez, blivit vad ett land med tre miljoner invånare måste bli för att kunna hävda sig i världseliten en bit in på 2010-talet. Sedan han tog över för tolv år sedan byggde han en organisation som är mer lik en klubbstruktur än något annat. Ungdomar som utvecklas i u-landslagen, med blicken stadigt riktat mot att bli slutprodukter i a-landslaget. Har man en Diego Godín i a-landslaget så ska han kompletteras med en José Maria Giménez från U20-landslaget. 

Väntat 28 år på matchen

Förebilder och efterträdare. Kontinuitet (sju av spelarna 2018 var med i VM redan 2010) och kommunikation. Så ser basen ut. 

Spetsen? Alltjämt Luis Suárez och Edinson Cavani.

De gjorde alla Uruguays mål redan i U20-VM 2007. Elva år senare ska de göra alla Uruguays mål här.

Egypten hade väntat i 28 år på den här matchen.

Uruguay bestämde sig för att vänta en liten stund till.

Det är en del av deras metod att vara ett fantastiskt fotbollslag genom att låtsas vara ett uselt. De behöver inte ha bollen, de väntar gärna på att få ytor att kontra på, och med ett ganska begränsat innermittfält avvaktade de sig in i den här turneringen.

Egypten kom som vi visste att de skulle komma: snörräta linjer, extremt välorganiserat, ett 4-2-3-1 som är konstruerat för att ge Salah så stora möjligheter som möjligt.

Ett aber där: Salah var alltså inte med.

För tre veckor sedan satt jag i Kiev och såg Sergio Ramos dra sönder Salahs axel, vilket var illa för Liverpool och en katastrof för Egypten. Idrottsministern skickade till och med ut en officiell kommuniké med en prognos om två veckors skadefrånvaro, för att lugna nationen.

Nu fick de försöka hota med vad de hade kvar: Amr Warda som utmanade från högerkanten, Abdallah Saids känsliga fötter i mitten. Ett kompetent, smart, strukturerat fotbollslag utan spets (och det visste vi ju).

Men Uruguay ska ju vara mycket mer än så.

Magnifikt målvaktsspel

Efter en halvtimmes väntande var det som att – den ljuvlige – Diego Godín fick nog och började kliva framåt med boll. Det var egentligen bara i kontringar som de vågade lite mer, fyllde på med lite fler.

Istället handlade det mest om att någon av de där två superstjärnorna längst fram skulle korka upp alla flaskan.

Cavani fläkte iväg ett skott tidigt, Suárez satte en boll i gaveln, Cavani frispelade Suárez, och gjorde om det en gång till med ett briljant stick. Suárez nickade ner bollen till Cavani som volleysköt matchens bästa skott. En magnifik El Shenawi tog precis allt.

0–0, i en grupp med Ryssland och Saudiarabien kunde de kanske ha råd att vänta i en hel öppningsmatch?

Uruguay tryckte på mer och mer ju längre matchen led, Egypten tappade aldrig formen men den sjönk djupare och djupare ner.

Själv väntade jag mest på Cavani. Han är så oerhört lätt att tycka om, för sitt unika älvlika löpsteg, för sin enorma tränings- och löpmoral – och för att han trots alla titlar faktiskt alldeles för ofta fått vara Den Andre Mannen.

Han stod i skuggan när Diego Forlán var bäst i världen 2010, han stod i skuggan när Suárez tog med hand, bet folk och var en världsanfallare, gud ska veta att han stod i skuggan när Zlatan Ibrahimovic skickade ut honom på i kantexil i Paris.

Exploderat i PSG

Cavani har exploderat i Paris när platsen blev ledig, han har alla möjligheter att bli den som leder Uruguay i den här turneringen.

Med två minuter kvar sköt han en frispark i stolpens insida, och det kändes väl som att det var den här matchens historia. Tappert Egypten, frustrerat Uruguay.

Bara det att Uruguay aldrig slutade knuffa, buffa och testa.

Det var bara ett par sekunder kvar när José Maria Giménez, Diego Godíns assistent i både Atleti och landslaget, lyfte från marken och skallade in matchens enda mål.

Uruguay väntade länge, det var värt att vänta på det här.

Egypten? De hade väntat i 28 år på ett VM – och nu har de helt enkelt inte råd att vänta längre på Mohamed Salah.

Laddar Matchöversikt
Spelschema fotbolls-VM: Grupp A 00:12

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM