”Hälften av spelarna hade dött när vi kom tillbaka till Afrika...”

avErik Niva

Erik Niva möter landslagsprofilen John Guidetti

1 av 3 | Foto: Foto: Stefan Mattsson
John Guidetti är en av de största Blågula profilerna just nu.

John Guidetti är tillbaka i det svenska ­a-landslaget, och han återvänder som en man med ett uppdrag och en fotbolls­spelare med ett syfte.

Människor i hans närhet har tagit sig ­hela vägen från krigets koncentrations­läger till blågula guldfinaler.

Nu vill han hjälpa andra att lyckas med liknande resor.

Nästa helg kommer det samlas en grupp nyanlända flyktingungdomar på fritidsgården Gluggen i Rissne, nordväst om centrala Stockholm. Under en heldag ska de tränas, inspireras och få en första förståelse för fotbollen som en väg in i det svenska samhället.

Det är John Guidetti som har bjudit in dem.

På många sätt har hans höst varit en annan än vår. Han har flyttat till Spanien, gjort mål på Barcelona och börjat göra ett avtryck i världens bästa fotbollsliga.

På ett annat har vi alla upplevt och känt ungefär samma saker. John Guidetti har också sett nyhetssändningarna om alla de flyktingar som lämnat allt bakom sig, han har också tvingats ta in bilden som visar en drunknad treåring på en turkisk strand.

– Usch, alltså... Jag får rysningar bara vi börjar prata om det, vet verkligen inte hur jag ska uttrycka mig. Att såna saker fortfarande tillåts hända år 2015...

I vanliga fall har inte John Guidetti särskilt svårt att hitta orden, men nu tystnar han. Det tar flera sekunders tvekande och famlande innan han får ihop tankarna.

– När man började se alla de här hemska bilderna och inse hur illa det verkligen var... Inga människor ska behöva gå igenom det de går igenom, att ge sig ut på en resa som jag inte ens kan tänka mig för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. Jag tycker att det är så tragiskt, och både jag och tjejen och pappa och alla runt omkring mig kände att vi måste försöka göra någonting. Okej, vi kan inte göra allt, men vi måste i alla fall försöka med något. Det går inte att bara titta på, det är helt omöjligt.

■ ■ ■

John Guidetti är en av förhållandevis få svenskar som levt omedelbart bredvid riktigt djup fattigdom. Uppväxtåren i Kenya präglade honom på ett sätt som påverkat hela hans liv, både på och utanför fotbollsplanen.

– Fattigbarnen jag spelade med behövde kämpa otroligt hårt varje dag för saker som vi tar för givna. I och med att jag såg det så nära med egna ögon och upplevde det själv så sjönk det in på ett helt annat sätt. Jag såg det så tidigt under min uppväxt att jag nog tidigt byggde upp den där förståelsen för att... fan, det är tufft alltså. Det är riktigt förbannat jävla tufft.

Hur märks det på dig idag?

– Den största grejen är nog att jag alltid försöker vara positiv, och jag tror att det var en av de viktigaste anledningarna till att jag klarade mig igenom sjukdomen. Självklart tog mina nära och kära hand om mig och hjälpte mig – och det betydde otroligt mycket – men jag sa också ofta till mig själv: ”Vafan John! Även om karriären är över nu så har du ändå människor som älskar dig. Du har redan hunnit vara med om så mycket och haft turen att uppleva många bra saker”. Jag försöker alltid se det från den ljusare sidan, och det tror jag har varit avgörande. Visserligen blir jag också ledsen för småsaker, visserligen tar skador och sånt på mig också – men å andra sidan kan jag ta mig ur det eftersom jag har sett det här med att folk kan ha det så väldigt mycket värre. Jag försöker verkligen vara tacksam för det jag har.

Firade tillsammans med 92-åring

Tidigt i karriären bestämde han sig för att försöka använda sin fotboll för att hjälpa andra. John Guidetti Foundation blev ett första steg, en stiftelse som ger förutsättningar för barn i några av Nairobis mest utsatta områden att fortsätta med fotboll.

– Efter min karriär är det förhoppningsvis något jag kan jobba med på heltid. Det är något jag brinner för, och vi vill så mycket med det. Vi vill bygga skolor, och vi vill utbilda människor både på utanför planen. Alla lyckas ju inte med fotbollen, men vi blir lika glada ifall du blir en bilmekaniker eller en sjuksköterska som vi blir om du blir en fotbollsspelare.

John Guidettis uppväxt i Kenya har påverkat hela hans liv. Både på och utanför planen. Foto: Lars Pehrson & John Guidetti Stiftelsen

Människor behöver givetvis rent vatten och fungerande mediciner, men människor behöver även riktning och mening i tillvaron. Ibland kan faktiskt fotbollen också vara skillnaden mellan liv och död.

John Guidetti vet. Han har sett det själv.

– Jag vet flera killar som tappade livsgnistan samtidigt som de förlorade fotbollen. Samtidigt som vi bodde i Kenya fanns där en fransk kvinna som också hade ett lag. De var våra största konkurrenter, men de splittrades när hon flyttade hem till Frankrike igen. Och ja, det ledde till att hälften av de spelarna hade dött när vi kom tillbaka till Afrika. De som hade klarat sig var de som hade kommit över och börjat spela i vårt lag.

Och det här var alltså unga killar som du kände och hade spelat mot?

– Ja, jag minns särskilt en kille som var bäst i deras lag, han kallades ”Papi” och var en fantastiskt stor talang. Men han hade dött efter en skjutning med polisen. Och han var alltså bara en av alla dem som börjat med dumheter och drabbats av hemskheter.

■ ■ ■

Omedelbart efter att det svenska U21-landslaget säkrat det historiska EM-guldet i somras rusade John Guidetti ut till sidlinjen för att fira tillsammans med en 92-årig kvinna. Han hade själv gått igenom mycket för att se den där bucklan lyftas, men det fanns andra som hade gått igenom ännu mycket mer.

Foto: Foto: Pontus Orre
Stella Tjajkowski, 92.

Kvinnan på läktaren hette Stella Tjajkowski, och en gång i tiden hade hon tagit sig bort från hela den europeiska historiens allra mörkaste plats. Som 21-årig polsk judinna skickades hon till Auschwitz tillsammans med sin familj i slutet av andra världskriget.

– Hon är en helt fantastisk kvinna, som kan sitta och berätta de mest vedervärdiga historier som är helt otroliga. Varje dag i flera års tid radade de upp dem på led för att skicka in vissa i gasduscharna. Hon klarade sig obegripligt nog varje gång, men till sist blev hon ändå utvald. Hon stod där inne och bara väntade på att dö – men den dagen var enda gången på hela kriget som gasduscharna inte funkade.

”Byggde upp liv som pianist”

Stella Tjajkowskis pappa mördades i Auschwitz, och hennes mamma dog senare i ett annat koncentrationsläger. Själv lyckades hon ta sig över Östersjön, trots att skeppet hon åkte med bombades ute på havet.

– Till sist kom hon till Sverige, och med enorm vilja byggde hon upp ett liv som konsertpianist. Hon lyckades väldigt bra, och dessutom är hennes son idag en framgångsrik affärsman som gör stor nytta för landet. De är mycket goda vänner till vår familj. Stellas son är gudfar till min syster och vi har känt dem hela våra liv. Som liten brukade jag få trycka på flygelpedalerna när hon övade.

Och hon bestämde sig alltså för att se U21-finalen på plats?

– Ja, hon tog sig ner när hon hörde att vi gått till final. Hon åkte hela vägen ner till Tjeckien och var med på spelarhotellet efter och var gladast av alla under firandet. Hon är helt otrolig, och det är människor som henne som verkligen får en att tänka och reflektera.

John Guidettis farfar var också en av dem som hade turen på sin sida under 1940-talet. Han växte upp i en krigsplågad del av norra Italien, men klarade sig ut genom hålen i bombmattorna. Efter andra världskrigets slut kom även han till Sverige, och började bygga upp ett nytt liv genom sitt jobb som musiker.

För John Guidetti har det alltid varit självklart att det inte går att ansvara för var man föds. Däremot är han starkt övertygad om att även människor med oddsen emot sig har möjlighet att lyckas.

Hyllar Schwarzenegger

Vi pratar vidare, och efter ytterligare några minuter kastar han sig in i en entusiastisk utläggning om Arnold Schwarzenegger. Han har nyss sett en dokumentär om hur den motarbetade kroppsbyggaren från Österrike blev mäktig guvernör i Kalifornien, och den gjorde starkt intryck på honom.

– Schwarzenegger bestämde sig väldigt tidigt för att bli bodybuilder, men det tyckte alla runt omkring honom var helt vansinnigt. Inte minst hans föräldrar, för där han växte upp i Österrike fanns inte ens bodybuilding på kartan. Så han blev ivägskickad till armén – men där valde han att gå upp klockan fyra på morgonen för att ändå köra sitt tretimmarspass med en massa övningar han uppfunnit själv. Han band ihop grejer och använde olika redskap för att göra sina egna vikter. Och sedan smög han iväg på sin första tävling. Han samlade ihop pengar och drog iväg på en lång jävla bussresa, men kom fram till slut och blev europeisk juniormästare. När han kom tillbaka blev han först bestraffad, men när de insåg att han hade vunnit började de hjälpa honom istället. Och till slut blev han inte bara världens bästa bodybuilder, utan fick sin karriär inom både Hollywood och politiken också.

Arnold Schwarzenegger.

Guidetti smattrar på. Arnold Schwarzenegger är en terminator helt i hans smak.

– Där har du en kille som sa att det inte spelade någon roll vad som hände och vad andra tyckte och vad som stod i vägen. Inget skulle stoppa honom, han skulle bara lyckas med sin dröm. Mot alla odds så gjorde han det, och jag tycker att sånt är så fantastiskt inspirerande.

Är det den typen av förebild du själv också vill vara?

– Absolut. För om jag kan lyckas så kanske jag kan hjälpa andra att också göra det. Zlatan fick mig att inse att det gick att nå toppen även på det sättet som han kom fram, och jag tror att vi alla har en möjlighet att inspirera och hjälpa folk. Jag var själv inte den mest talangfulle eller mest begåvade fotbollsspelaren under min uppväxt – men jag valde att jobba hårdare än alla andra eftersom jag verkligen ville något. Och så är det i livet. Om det är något jag vill förmedla så är det att alla som verkligen vill något tillräckligt mycket även kan lyckas med det oavsett vad. Om du klarar av att prioritera bort andra saker, om du verkligen har styrkan och mentaliteten att se målet längre fram – då går det. Speciellt i Sverige, eftersom jag trots allt tycker att vi har ett samhälle som i grunden är fantastiskt, och som är bra på att ge möjligheter till dem som ger sig fan på något.

■ ■ ■

Utan omsvep accepterar John Guidetti att fotbollen kanske till och med är lite för viktig för honom, att den ibland är en oproportionerligt stor del av hans liv.

Han är medveten om att det finns större och viktigare saker i världen, men med det sagt vill han inte heller trivialisera eller förringa fotbollens betydelse.

– Allt jag har i mitt liv har jag fått genom fotbollen. Allt. Den har format mig, den har tagit mig genom livet. Även om min talang inte hade räckt särskilt långt så hade jag ändå varit enormt tacksam gentemot fotbollen, för den gemenskap jag mött och för alla de människor jag lärt känna. Min flickvän träffade jag eftersom jag gick på fotbollsskolan i Aspudden. Alla mina bästa kompisar mötte jag först genom fotbollen. Fotbollen för människor samman, och det är något speciellt som är så oerhört viktigt med den.

En träningsdag för nyanlända flyktingar räddar inte världen, men det är i alla fall någon sorts startpunkt. Målet är att John Guidetti Foundation snart ska göra både större och mer permanenta avtryck även i Sverige, att aktiviteterna i Sundbyberg ska få politisk hjälp att bli både återkommande och regelbundna.

Alla kan göra något, och det här är John Guidettis sätt att börja.

– Det är såklart inte det enda vägen att hjälpa, men det är min väg. Skulle jag försöka ge mig in på områden där jag inte riktigt kan grejen så kanske det bara hade blivit fel, men om jag håller mig till det jag vuxit upp med, sett och gått igenom – då försöker jag i alla fall med något som jag tror på. Och att försöka göra något gott av det man är det enda man kan göra som människa.

Första gången på tre år

Själv menar jag på fullaste allvar att fotbollen är det mest effektiva integrationsverktyg vi har i Sverige.

– Jag håller med. En ny grabb eller flicka som kommer till Sverige utan att känna någon... Det är verkligen inte lätt, men bara genom att komma med i ett fotbollslag så har du 20 polare direkt, och dina föräldrar lär känna deras föräldrar. Det är ett så enkelt och effektivt sätt att komma in i en grupp och komma andra människor nära på ett avslappnat sätt. Att komma in i ett klassrum utan att ha språket kan vara en jobbig grej, men på planen kan du interagera med andra utan att det behöver pratas jättemycket. Det är en så rak väg för att börja komma in i samhället.

Flyktingsituationen är ju oerhört komplicerad, men den här hösten har ändå en våg av medmänsklighet och omtänksamhet sköljt över Sverige. Har den nått ner till dig i Spanien?

– Den har absolut nått ner, och det har v­arit otroligt fint att se. Jag blir verkligen varm av att se hur folk åkt ner till järnvägsstationer och gjort vad de kunnat för att hjälpa till. När saker och ting sker på långt avstånd är det inte alltid så lätt att få känslan för vad som verkligen händer genom en nyhetsapp på mobiltelefonen, men det blir en helt annan sak när man verkligen ser riktiga människor ankomma. Det blir en helt annan grej när det kommer så nära, och då tror jag verkligen att de allra flesta svenskar har stora hjärtan, känner sympati och vill hjälpa till.

■ ■ ■

Två dagar efter firandet i Kungsträdgården ordnade Guidetti och Milosevic en grillkväll för ungdomar i förorten Rissne.

För första gången på tre och ett halvt år är nu John Guidetti med i en svensk a-landslagstrupp igen. Han har väntat länge på den här möjligheten.

I hans värld är ett landslag något större och mer betydelsefullt än en elva spelare som ska ta sig igenom ett par fotbollsmatcher.

– Ta bara det här med U21-landslaget... Efter att vi vunnit första EM-matchen och åkt tillbaka till spelarhotellet låg jag och Alex Milosevic i sängen och kollade runt lite på sociala medier. Då var det en grupp ungdomar från Angered som bjöd in oss till deras Facebookgrupp, och var helt lyriska över hur mycket de älskade U21-landslaget och vår låt om ”Nya Sverige”. De hade suttit hemma och jublat över ett svenskt landslag på ett sätt som de aldrig någonsin gjort tidigare, och låg på om att vi skulle gå ut på Instagram och berätta om hur grabbarna från Angered stöttade oss och älskade Sverige. ”Gör en video där ni hälsar till oss så lägger vi upp den”, sa vi. Okej, de skulle dra ner till Old Trafford direkt och fixa det. ”Old Trafford?”, undrade vi, men det visade sig att de kallade sin lilla femmannaplan med konstgräs för det. Det här var ganska sent – klockan började ticka upp mot midnatt – så vi sa att de skulle göra det dagen efter istället. Men nä, de skulle fixa det direkt. ”Är det någon som har en svensk flagga hemma?”, frågade de varandra på chatten. ”Jadå, jag har servetter med svenska flaggan”, sa en. Det var så jävla fint hur de kände sig stolta över att vara svenskar trots att deras ursprung fanns någon annanstans.

Jag tror inte att de var ensamma om den känslan.

– Nej, jag har hört det från väldigt många, från alla olika delar av samhället. ”Shit, så stolt jag var över att vara svensk. Jag har aldrig sjungit nationalsången förr i hela mitt liv, men nu stod jag framför tv:n och sjöng så att rutorna skakade”. Okej, det var bara ett U21-mästerskap, men det gav faktiskt framtidstro och glädje till väldigt många människor.

”Jag är lite ledsen över att jag aldrig fick spela på Råsunda, men nu ser jag oerhört mycket fram emot att spela på Friends.”, säger Guidetti om att få chansen i a-landslaget. Foto: Pontus Orre

Det går aldrig att garantera mål och segrar, men det går faktiskt att utlova en fullkaratig arbetsinsats och en heltäckande uppoffringsvilja. Och John Guidetti gör det mer än gärna. Han är den bröstbultande typen av fotbollsspelare, och det är inget han har någon avsikt gömma undan.

”Stolt över att vara svensk”

– Jag har aldrig fått spela en a-landskamp på hemmaplan. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick spela på Råsunda, men nu ser jag oerhört mycket fram emot att spela på Friends. Att sätta på sig landslagströjan och springa in inför det svenska folket... Oavsett om jag startar eller blir kvar på bänken hela matchen kommer jag ändå vara fantastiskt stolt. Jag är enormt motiverad att försöka göra bra ifrån mig. För att vinna – ta tre plus tre poäng – och för att visa att jag platsar och är tillräckligt bra för att vara med. För jag vill ju komma tillbaka. Landslaget är otroligt stort för mig.

Ännu en gång trevar nu John Guidetti efter rätt ord. Han testar med patriot, men känner instinktivt själv att det finns något minerat och negativt med det.

Och nä, då finns det väl ingen anledning att använda just det begreppet. John Guidetti vill inte splittra människor, utan föra dem närmare varandra istället.

– Alltså, jag älskar mitt land – vårt land – och jag är jävligt stolt över att vara svensk. Jag tror och hoppas också att det är något som folk ser och känner när jag drar på mig landslagströjan, att det är extremt viktigt för mig med äran att representera mitt land. Det är något speciellt med det. Jag har nyligen gjort mål mot Barcelona – besegrat Europamästarna med 4–1 – men det största jag varit med om hittills är fortfarande att vinna U21-EM med Sverige. Att vinna något för sitt land är det allra finaste man kan göra. Så länge jag spelar fotboll kommer min största dröm att vara att lyckas med det igen.

Guidetti: Det betyder mina tatueringar

ARTIKELN HANDLAR OM