Inget cupspel – jag tror att det talar för AIK i höst

avRobert Laul

ÖREBRO. Det var en bättre sommarkväll på Behrn Arena och vi roade oss med att jämföra AIK med Spanien.

Efteråt pratade vi mest om hösten.

Det kan bli en rolig AIK-höst.

Egentligen är det inga konstigheter. Tabelltrean möter nummer 14 och vinner enkelt med 4–1. Men då glömmer vi att AIK i våras hade problem med Sundsvall (1–0), Trelleborg (1–0) och Norrköping (2–1).

I går hade AIK inga problem alls, de hade fem skott på mål och fyra gick in.

Målen var resultatet av ett eget spel som går ut på att bollskickliga spelare använder få tillslag för att flytta bollen framåt på lagkamrater i rörelse.

AIK har de spelartyper de har och spelade så här i våras också – men med skillnaden att då saknades farten, rörelsen, ambitionen att ta sig framåt eller ut på kanterna. Det är en ganska väsentlig skillnad.

Av barn, alkoholister, Mikael Nilsson och motståndartränare får man höra sanningen. Därför frågade jag Örebros Sixten Boström om det var AIK som var bra eller hans ÖSK som tillät AIK att vara bra.

– Det krävs en skicklighet att spela den typen av fotboll, oavsett om man bjuds på ytorna eller inte, sa Boström.

Jag gillar framför allt Bengtsson

AIK har allsvenskans bollskickligaste trupp, det tror jag ingen protesterar emot. Deras mittfält/anfall bestod i går av spelare från Uruguay (Anchén), Liberia (Johnson), Argentina (Ortíz), Jamaica (Stephenson), Slovenien (Burgic) och Argentina igen (Óbolo). De såg ut att trivas utmärkt på konstgräset.

Backlinje plus målvakt bestod av fem ”svenskar”. De var helt okej. Jag gillar framför allt vänsterbacken Pierre Bengtsson. Han har fortfarande rätt mycket att lära defensivt, precis som hela AIK, men han vill något med bollen och påminner i det avseendet om en annan stoor talang som precis slagit igenom i svenska landslaget.

På pressläktaren roade vi oss med att jämföra AIK med Spanien: Óbolo som en Torres, Burgic som en Villa, Johnson som en Xavi och Anchén som en skottvillig David Silva. Naturligtvis på skoj.

Högeryttern Jorge Anchén, tio A-landskamper för Uruguay, var tillsammans med Ivan Óbolo matchens enskilt största överraskning och behållning – två målgivande passningar och ett krysskott i flykten. Vi har inte sett så mycket av honom tidigare, men med Anchén har AIK tre spelare som förstår Ivan Óbolo, och det är en kvartett som kan avgöra allsvenskan.

Allsvenskan har många svagheter och en är att även topplagen pendlar ganska kraftigt i form. Den som prickar formen mot de sista 10-15 omgångarna och orkar hålla i brukar vinna. Jag vet inte om AIK orkar hålla i det här spelet 18 omgångar till, men det kanske inte heller Kalmar och Elfsborg gör.

Inget cupspel – det talar för AIK

Det var en bättre sommarkväll på Behrn Arena men AIK:s tränare Rikard Norling pratade också om hösten efteråt.

– Kalmar och Elfsborg går in i cupspel…och det gör inte vi, sa Norling med ett sådant där flin som fotbollsfolket använder när de vill få fram ett budskap utan att det ska bli en stor rubrik.

Men är det en nackdel att spela i Europa?

Nja.

Å ena sidan; åren 2003 till 2005 hade Djurgården och Malmö cupspel under hösten men vann ändå.

Å andra sidan; 2006 och 2007 års vinnare Elfsborg och IFK Göteborg slapp lägga energi på Europaspel.

Jag tror ändå att det talar för AIK. Allsvenskan är ju dessutom fyra omgångar längre just detta speciella år och varken Kalmar eller Elfsborg har speciellt breda trupper att tala om.

Ännu mer nyfiken är jag på att få se möten mellan AIK/Kalmar/Elfsborg när lagen står på sin absoluta topp. Vem i trion är då starkast? Av det jag har sett hävdar jag att AIK har den högsta högstanivån.

ARTIKELN HANDLAR OM