Rätt in i infernot

Av: Erik Niva

Publicerad:

Niva: En kontinent är i kris – men det här kan bli ett sjöslag det pratas om i generationer

Fernando Torres lyfter bucklan efter EM-triumfen 2008.
Fernando Torres lyfter bucklan efter EM-triumfen 2008.

WARSZAWA. En hel kontinent är i kris och två värdnationer är utskällda.

Det är nu vi ska få reda på hur Europa egentligen mår.

Det har blivit dags att spela fotboll om saken.

När jag kom ner till Syd­afrika sommaren 2010 strandade bilen så fort den nått centrala Johannesburg.

Vägen hade tagits över av en framforsande folkmassa.

De var flera hundra – främst ungdomar – och jag förstod inte vad de höll på med. ­Utifrån vad jag kunde se så sprang de bara. Sprang, skrattade och log.

Förbryllat frågade jag chauffören om det hade hänt något särskilt.

– No. They’re just happy.

Varför?

– Varför? Fotbollen börjar nu.

Två år senare i en helt annan del av världen. Fotbollen börjar här och nu, men det var sannerligen inga spontanspringande jubelscener som mötte mig när jag kom fram till Warszawa.

Staden såg ut och kändes ungefär som den brukar göra.

Lite nyare, möjligen lite renare. En del polska flaggor på bilarna, en oändlig massa Uefa-loggor och helt okej tryck inne i supporterzon.

I övrigt en ganska vanlig torsdag i en sjavigt storvuxen ­huvudstad.

På något sätt känns det passande med den här nedtonade, problemkantade upptrappningen.

Det här är ett Europamästerskap i ett Europa som är mitt uppe i sin djupaste kris på årtionden.

Det här är en turnering på en kontinent som fått för sig att den har annat än fotboll att tänka på.

Häcklades av aggressiva ultras

Spaniens passningsspel må vara världens mest bollsäkra, men deras kreditbetyg sänktes i går till samma nivå som ­Panama och Kazakstan.

Portugal, Irland och Grekland har alla kvalificerat sig för EM, men på hemmaplan riskerar alltjämt deras ekonomier att rasa rätt ner i avgrunden.

Paradoxalt nog var ju de kroniska pessimisterna från ­Polen tänkta som ett skinande positivt undantag.

Här växer minsann bruttonationalprodukten snabbast i hela EU, här har man tillräckligt med framtidstro för att ­investera 200 miljarder kronor i anslutning till en fotbollsturnering.

Jaha.

Okej.

Men hur var det nu med den där rasismen?

Inte ens dagen före dagen blev den triumfatoriska glanssolarstund som premiärministern Donald Tusk hade föreställt sig.

Uppgifterna om att mörkhyade holländska spelare mötts av apljud vid ett träningspass i Krakow cirkulerade allt snabbare, så premiärministern tyckte att det var en god idé att ge sig iväg på en pr-expedition som tycktes iscensatt av Birgit Friggebo.

Han åkte 30 mil för att äta lunch med landets första mörkhyade parlamentsledamot, Nigeria-födde John Godson.

Till Polen var alla välkomna, bedyrade politikerna inför rullande kameror.

Kruxet var bara att kamerorna fortsatte rulla när Tusk lämnade lägenheten och häcklades av en grupp aggressiva ultras som samlats där utanför. Det skanderades högerextrema slagord, det brändes bengaler och det hölls upp banderoller med texten ”Fuck €uro”.

Det är storm i sikte

Om pr-läget hade kunnat vara värre? Jodå, Tusk hade kunnat vara president i Ukraina.

Samtidigt som Viktor Janukovitj mässade om vikten av att visa gästfrihet under EM så meddelade den brittiska regeringen att ingen av dess ministrar hade för avsikt att närvara under gruppspelet.

Ännu en bojkott i raden. Ännu ett hårt slag mot alla ukrainska ambitioner att framstå som ett europeiskt land bland andra.

Själv tycker jag ju att all negativ rapportering är ett sundhetstecken. Den har ­varit berättigad – och visar att medierna inte helt sugits in i fotbollens propagandaapparatur – men den har onekligen inneburit en speciell EM-inramning.

Det är som om krismedvetenheten spridit sig hela vägen upp på läktarna.

Visst hoppas det i Polen såhär kvällen före, men det är ju ingen av värdnationerna som verkligen tror på sitt landslag.

England har aldrig väntat sig mindre. Italien hoppas mest bara undvika ett totalhaveri. Frankrike förblir misstänksamt gentemot sitt landslag. Kroatien var bättre för fyra år sedan. Portugal är smått resignerade, och Danmark tycks totalt uppgivna. Grekland, Tjeckien och Irland är mest ­bara här för att fylla ut grupperna.

Och Sverige?

Vi tycks inte heller immuna, hur mycket vi än hoppas på Zlatan Ibrahimovic och hur mycket vi än önskar att vi kan tro på Erik Hamrén.

Bara 20 691 åskådare släpade sig ut till ­Råsunda för matchen mot Serbien i tisdags. Inte sedan vår nya fotbollstideräkning infördes 1994 har vi varit så få som vinkat av landslaget inför ett mästerskap. Snittet för de matcherna har tidigare legat runt 30 000.

Så vad blir det då av allt detta?

En treveckors likvaka där alla lag förlorar alla matcher, samtidigt som rasister dominerar läktarna och fjättrade oppositionspolitiker misshandlas i fängelsehålorna?

Äh, i helvete heller.

Alla som varit ute i svängen vet ju att det är när förväntningarna är som lägst som festerna blir som galnast, röjigast och roligast.

Kanske är hela Europa på väg att sjunka rätt ner i havet, men nu är det ändå ingen som vill lämna skutan. Det här har förutsättningar att bli ett sjöslag till avskeds­party det snackas om i generationer.

Alle man på däck. Hissa skutseglet. Surra svensken till rors. Kommendera orkestern att spela vidare.

Det är storm i sikte. Det är ett EM vid ­horisonten.

Ta nu Cristiano Ronaldo i ena handen och Robin van Persie i andra, så seglar vi rätt in i infernot och ser vad som händer.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN