Bland träben och nollor fanns en cool anfallare värd all beröm

FOTBOLL

Peter Wennman: Vi gör halvfigurer till hjältar. Vi gör hyfsade lirare till superstjärnor.

Nu när Sverige äntligen fått en allsvensk skyttekung värd namnet – 13 mål på 16 omgångar – vilka superlativ ska vi egentligen ta till?

Hur mycket beröm är IFK Göteborgs Marcus Berg värd efter sina båda mål i 2–0-mötet med Gefle på Strömvallen?

Vi lever ju i en allsvensk pseudo-värld:

4 En medelmåtta som Babis Stefanidis mordhotas för att han byter klubb inom Skåne. Som om han vore en världsstjärna i ett storlag. Har inte folk viktigare saker för sig?

4 En liten vilsen knatte som Jonas Lantto kallas ”Norrlands Maradona” för att han plötsligt lyckas göra ett mål. Trots att han knappt får röra bollen i matcherna. Ser inte folk att han är en nolla?

Jag skulle kunna räkna upp 75 exempel till på övervärderade företeelser i allsvenskan i dag, men ni vet hur det är: En benknäckare här och ett träben där, undermålig fotboll, men vi låtsas att det är bra, spelar ett spel mellan media, läsare, tittare, klubbar, sponsorer och publik och framhärdar tanken att ”kvaliteten är inte viktig, bara vi har kul”.

Jag är själv en gammal köpare av det konceptet. Låt oss få ha våra drömmar och låt oss få älska våra klubbar och låt oss få tro att vår liga är bättre än den är, trots att spelarna tror att ett benskydd är nåt man ska dämpa bollen med.

Okej för mig.

Halvfigurer blir superstjärnor

Men baksidan av det hela är att vi tappar proportionerna.

Vi gör halvfigurer till hjältar. Vi gör hyfsade lirare till superstjärnor.

Så när det kommer en Marcus Berg?...?vad har vi kvar att säga?

Jag känner att jag själv får problem med bedömningsnivån eftersom jag hyllat Gefles Johan Oremo så mycket den här säsongen. Med rätta, eftersom Oremo gjort sex mål kommen direkt från division III och kan spela som en kratta året ut om han vill – och ändå vara en succé.

Men i 21-åringarnas duell är det ”a one horse race”.

Marcus Berg spelade skjortan av alla på underbara Strömvallen i går och gav Johan Oremo en lektion i konsten att behandla en boll utan att stirra sig blind på den, att smyga sig fram i luckor, att vara avslappnad i bollmottagningen – och att avsluta iskallt.

Jag frågade i inledningen hur mycket beröm Marcus Berg är värd efter sina två jättesnygga fullträffar i går. Med tanke på hur vi hjälteförklarat många andra detta svenska fotbollsår är svaret:

Oceaner av beröm. Jag ser inga begränsningar för denne moderne, coole anfallare (inga målgester, det är coolast av allt). Det är självklart att han snart går till en större klubb ute i Europa.

En taktisk triumf av Rehn/Olsson

Mitt i hyllningen av Marcus Berg vill jag emellertid påstå att Blåvitts vinst (Gefles första hemmaförlust i år) var en taktiskt triumf för tränarparet Stefan Rehn/Jonas Olsson. Vi kan faktiskt tala om en ren coachseger.

Blåvitt spelade ett iskallt rävspel. Gefle fick ha större delen av bollinnehavet i första halvlek, vilket är sensationellt. Det är inte Gefle vant vid mot ”bättre lag” och jag är helt övertygad om att det var Göteborgs taktik från början. På så vis gick laget aldrig i den fälla som Gefle ofta gillrar med sina snabba spelvändningar.

GIF-tränaren Per Olsson ville inte riktigt köpa den förklaringen, men jag tror den är rätt. Det märkliga Gefle kan slå Kalmar borta när laget slipper ha bollen självt, men tvingas man föra spelet mot ett Blåvitt på hemmaplan avslöjas de individuella tekniska bristerna obarmhärtigt.

Stefan Rehn/Jonas Olsson hittade rätt när man satte Pontus Wernbloom bredvid den hysteriskt formstarke Marcus Berg och skickade in en pigg Eldin Karisik direkt efter paus. Dessutom var Niclas Alexandersson ovanligt bra på Strömvallen när han nu fick spela högerback. Å andra sidan hade han inte Joe Cole emot sig, han hade Jonas Lantto.

När speakern tillkännagav att en sponsor utsett Lantto till bäste hemmaspelare fick jag en så svår skrattattack att jag missade Marcus Bergs 2–0.

Skyddad verkstad. Inga krav. Folk som inte begriper nånting. Sånt är allsvenskan full av.

Tur att det finns såna som verkligen gör sig förtjänta av berömmet.

Som Marcus Berg.

ARTIKELN HANDLAR OM