Dokument: ”Due a Due”

FOTBOLL

Wegerup: Lyssna på mig! Vi måste skriva om två-två och italienarnas rädsla för att vi gör upp

Foto: Avgörande ögonblick Mattias Jonsson slår in det betydelsefulla 2–2-målet på Danmarks målvakt Thomas Sörensen.

Pressläktaren på stadion i Guimaraes, tisdagen den 22 juni 2004, Italien mot Bulgarien.

Matchen går in i slutskedet, det står 1–1.

På telefon från Porto har jag kollegan Michael Wagner.

Danmark leder med 2–1, Sverige är ute ur EM, Italien vidare.

Då vrålar Wagner i mobilen: ”2–2”, det är ”2–2”.

Jag flyger upp från min plats, ropar högt: ”due a due”.

Sen bryter helvetet lös.

Snacket börjar redan direkt på slutsignal efter att Sverige-Italien spelat 1–1, några dagar tidigare. Zlatans osannolika klackmål har satt italienarna i en svår position. När vi står och trängs i den varma intervjuzonen i den portugisiska natten säger kollegan Matteo Della Vite på Gazzetta dello Sport:

– Vi riskerar nu en uppgjord match mellan er och danskarna, att ni spelar på 2–2. Gör ni det så åker vi ut.

Snacket börjar redan direkt på slutsignal efter att Sverige-Italien spelat 1–1, några dagar tidigare. Zlatans osannolika klackmål har satt italienarna i en svår position. När vi står och trängs i den varma intervjuzonen i den portugisiska natten säger kollegan Matteo Della Vite på Gazzetta dello Sport:

– Vi riskerar nu en uppgjord match - mellan er och danskarna, att ni spelar på 2–2. Gör ni det så åker vi ut.

Jag tänker först avfärda honom men inser rätt fort att det här kommer att bli den stora, stora snackisen hela vägen fram till Danmark–Sverige och Italien–Bulgarien. Alla år då jag bott och jobbat i Italien har lärt mig att konspirationens moder bär den italienska flaggan som förkläde. Jag älskar det land som kommit att kännas som mitt andra hemland. Men för den som är född i korruptionsfria Sverige, med stor tillit till staten, politikerna och systemet, är det svårt att förstå italienarnas lika stora misstro. För dem är inget vad det verkar, allt dubbelt, något och någon ligger alltid bakom det som sker.

– Lyssna på mig! Vi måste skriva om två-två och italienarnas rädsla för att vi gör upp med vår granne dansken, säger jag till Sportbladets nattchef som jag ringer upp.

Han är tveksam även efter att jag förklarat, men litar till sist på mig och vi gör som första svenska nyhetsförmedlare en stor artikel om italienarnas konspirationsteori. Som inte stannar vid 2–2.

■ ■ ■

”Hellre lamor än lömska”. Ungefär så kan man översätta texten på de t-shirts som börjar säljas i Rom denna sommar. Tröjorna pryds av en bild på Francesco Totti som spottar på Danmarks Christian Poulsen.

En bild som för romarna och alla romanisti, men även för en majoritet italienare, inte visar Totti som beter sig dåligt utan Poulsen som agerar på uppdrag. Christian Poulsen som del i det som kommer att kallas ”den nordiska komplotten”.

Det var märkligt att dansk tv följde just Francesco Totti med tv-kameran när det här hände. De flesta inser att det inte kan ha skett av en slump. Poulsen provocerade Totti och sen, vips, där fanns bildbeviset som fick en av våra bästa spelare avstängd. Märkligt, säger Marco Nosotti på Sky Italia.

Inte alla tror på den här teorin, men många. En teori som också bottnar i besvikelse och frustration, det här skulle ju bli Italiens EM.

Italienarnas lag 2004 är en stjärnspäckad dröm. Gianluigi Buffon, Fabio Cannavaro, Alessandro Nesta, Gianluca Zambrotta, Gennaro Gattuso, Andrea Pirlo, Francesco Totti, Christian Vieri och Alessandro Del Piero. För att bara nämna några.

Italienarna bygger som vanligt upp sitt sponsorfinansierade Casa Azzurri, i Lissabon. Flera tusen kvadratmeter med presscenter, restaurang, provsmakning av viner och ostar, tv-spel och leende värdinnor i azzurri-tröjor. Sverige har på sin anläggning en kiosk som säljer mackor och läsk och kallas ”Lilla Råsunda”.

En bild så god som någon av maktförhållandena mellan Italien och de två nordiska små fotbollsländer som man snart kommer att anklaga för att samarbeta.

■ ■ ■

Underskattning? De mer seriösa italienska fotbollsexperterna, som vill analysera vad som gick fel i spelet snarare än om dansken och svensken gjort upp mellan skål och vägg, menar att Italien kom oförberett till EM. Såväl media som spelarna och förbundskapten Giovanni Trapattoni var på åtminstone ett undermedvetet plan fyllda av favoritskapet att ta hem hela EM.

Istället blev det bara 0–0 mot Danmark i premiären och efteråt tävlade de italienska stjärnorna i att hitta bortförklaringar. Den bästa stod Franceso Totti för.

Det var varmt och strumporna satt inte bra.

Alessandro Nesta, lagkamrat i landslaget men rival i Rom, från Lazio, sa på sitt stillsamma sätt:

– Det var väl varmt för danskarna också, kanske varmare, vi är ju mer vana vid värme.

Men snart skulle alla glömma vädret på grund av tv-bilderna som kablades ut världen över på Francesco Totti, där han spottade på Christian Poulsen. Uppståndelsen blev enorm och domen tre matchers avstängning. Sportbladets förstasida med bilden och rubriken ”SPOTTI” filmades av RAI, den italienska statstelevisionen där jag fick de första frågorna om den nordiska komplotten.

Sen kom matchen som Italien dominerade totalt men där Trapattoni för tidigt lät sitt lag backa hem och en ung Zlatan Ibrahimovic bestraffade fegheten med att klacka in 1–1, den där galna kvällen i Porto.

Sverige hade redan vunnit med 5–0 mot Bulgarien och Danmark med 2–0. Italien hade inte sitt öde i egna händer längre.

– Ni har krigat genom århundradena? Och ni är ju kända för att vara ärliga och sportsliga. Du kan lova att ni inte spelar 2–2?

Pierluigi Pardo på Mediaset, då ung reporter, i dag en av Italiens största fotbollsprofiler, frågade mig gång på gång.

Sen tog han en kakburk med ”Danish butter cookies” och gick på Sveriges presskonferens inför den sista matchen.

På italienska heter kex ”biscotto” och en uppgjord match är en ”biscottata” eller just ”biscotto”. Pardo och kollegorna tyckte att idén var genial men Tommy Söderberg, en man som hela livet brunnit för sociala ideal inom idrotten, blev rasande. Efter dagar av frågor från italienskt håll om ”due a due” fick han nog. Pierluigi Pardo slängdes ut från presskonferensen vilket gav honom precis de rubriker han ville ha. Pardo ler åt minnet.

– Jag minns det väl. Det var en rolig idé och vi kunde faktiskt inte tro att någon skulle ta så illa upp….

Under tiden växte spänningen, något närmast ödesmättat låg i luften.

■ ■ ■

Det gick som det måste gå, som om allt prat från italiensk håll nästan styrt resultatet dit. 2–2. Due a due.

Jag minns Antonio Cassanos mål på övertid i Guimares, en sekund av glädje och sen ilska när han förstod att det var förgäves.

Själv stod jag mitt i en storm av stormande sydländsk ilska där jag fick symbolisera de falska nordborna.

– Erkänn att ni fuskat, nordiska svin!, ropade en italiensk äldre kollega som jag hamnade i bråk med eftersom jag inte tänkte finna mig i hans påhopp stillatigande.

Mina vänner bråkade inte men misstron stod ristad i deras ansikten, i deras anklagande blickar.

Inte blir det bättre av bilderna som kablas ut av danskar och svenskar som pussas, kramas och dansar på torg i Köpenhamn och andra städer och håller upp skyltar med ”Ciao Italia” och ”Ciao Spaghetti”.

Davids triumf mot Goliat.

Senare skulle Italienska fotbollsförbundets ordförande Franco Carraro vägra skaka hand med Lars-Åke Lagrell och säga till italiensk media:

– De låtsas vara så ärliga med sina blå ögon…

I intervjuzonen är jag glad att jag har med min bandspelare eftersom flera av de italienska spelarnas citat till mig är så starka att jag vill ha bevis på dem. Värst är Gianluigi Buffon, annars en sansad person:

– Det är synd om alla barn som tittar och ska behöva se det här.

Hemma i Sverige, å i sin sida, går många i taket över de italienska anklagelserna. Min krönika och artikel efter ”due a due” blir det årets mest klickade på Sportbladet. Mejlen väller in: ”Genom sig själv känner man andra”, ”fuskare”, ”maffia” och andra motanklagelser från kränkta svenskar och danskar.

Fortfarande är ämnet känsligt och mina italienska vänner, förutom några få, är övertygade om att Sverige och Danmark gjorde upp.

– Det gjorde ni rätt i! Men ni borde erkänna det, säger Nando Sanvito på Mediaset.

Tolv år har gått men många minns ännu.

Själv skrev jag, när det favorittippade Italien fick åka hem efter sitt fiasko: ”Dov’e’ la vittoria?”. Var är segern? Strofen från nationalsången som skulle påminna om att Italien självt misslyckats. Och återigen var det Alessandro Nesta som höll med mig, när jag intervjuade honom var han en av få som inte rasade. Nestas ord, bortom bortföklaringar:

– Jag vill inte prata om de andra lagen. Jag är oerhört be-sviken. Men om vi vunnit våra matcher hade vi gått vidare. Vi har bara oss själva att skylla.