Ni är redan världsbäst

FOTBOLL

Bank: Jag sitter mitt i ett Berlin som älskar sig självt passionerat

BERLIN

Om vi vill kan ni vänta en vecka till med att få veta.

Men varför då?

Tyskland har redan vunnit VM.

Berlin är en fantastisk, intelligent stad även när den inte bjuder till. I går gjorde den det. Jag satt på en uteservering på flotta Kurfürstendamm, Charlottenburg-sidan, åt skaldjur och såg det vackra folket komma och gå. Gamla Ku"damm var nazisternas hatgata, eftersom den bubblade så av kreativitet och konstnärlighet. Nu är den shoppingstråk och mer snygg än spännande.

Jag såg fotbollsspel i gigantformat, Adidas-montrar, hundra eller tusen bilar med tyska flaggor på huven, fotbollströjor - och det var inte första gången jag insåg det.

Tyskland har vunnit VM.

Hur det än går mot Argentina i morgon (det blir 2-1 till Argentina) så har de vunnit.

För 52 år sedan, 1954, vann Västtyskland VM efter "miraklet i Bern". Den segern kom i en tid då tyskar gick runt i ett efterkrigstrauma som gjorde det omöjligt att vara stolt över att vara tysk. De enda giltiga symboler som fanns för landet var D-marken och fotbollslaget.

När Fritz Walter höjde VM-bucklan gav det upphov till frasen "Wir sind wieder wer" - "vi är någon igen".

Situationen är helt annorlunda nu.

Eller, kanske inte.

När Tyskland slog Sverige nere i München (jag ska inte tjata om det, jag lovar) fanns ett par hundratusen ute på gatorna i Berlin. Med flaggor. Den som kan sin tyska nutidshistoria vet att det där med flaggviftande är lite känsligt här.

Krigsreferenserna stämplade i ansiktet

I veckan publicerade universitetet i Chicago en enorm studie av patriotism i olika länder. Man intervjuade 43 000 människor i 34 länder, enkäterna utfördes 2004.

"Västtyskland", med ekonomiskt under och allt, kom 27:a. "Östtyskland" kom sist.

- Det har mycket med krigsreferenserna att göra, sa Tom W Smith som höll i enkäten.

Det är nog så.

Det Nya, enade Tyskland har gått i 17 år utan att hitta en ny, positiv identitet. Fotbollen har inte hjälpt dem så mycket heller, omvärlden har inte gjort annat än att stämpla krigsreferenserna i ansiktet på de tyska landslagen.

När de åkte ur VM 1998 satt Kroatiens förbundskapten Miroslav Blazevic och log när han berättade om taktiken:

- Vi såg till att de fick slut på bränsle. Precis som Rommel i öknen.

Uttalandet var ingen enskildhet. Fransk, spansk, engelsk press har alltid varit full av samma stereotyp när de skrivit om tysk fotboll. Som i El País under samma VM:

"Tyskland är en vinnande maskin. Och när de inte vinner är de en förlorande maskin. Men de är alltid en maskin".

Nu sitter jag här, och har svårt att fatta vad jag ser.

Jag sitter mitt i ett Berlin, ett Tyskland, som älskar sig självt passionerat.

Vad har hänt?

VM har stärkt Tysklands varumärke mer än en miljon politiska pr-kampanjer.

I vintras var jag i Berlin på en tv- och filmfestival, där fotbollsjournalisten Simon Kuper berättade om sin teori att det tyska laget blivit för dåligt för att tycka illa om.

Jag vet inte om det stämmer.

Men jag vet att något har hänt. Som Björn Andersson sa till Laul: Det är en enorm eufori, nästan amerikansk.

Varför?

Tja, till att börja med handlar det om Jürgen Klinsmann. För två år sedan tog han ett jobb som ingen ville ha, blev ansikte för ett nedkört lag i en stor nation med stora krav.

"Klinsi" gjorde förstås helt rätt.

Han valde att inte låta sig jämföras med tidigare årgångar, tidigare kaptener, hela det tyska guldskåpet. Han körde med amerikanskt managementsnack, amerikanska fys-tränare, en schweizisk scout, och en fotbollssyn som doftar så oerhört mycket Sir Bill Nicholson:

- Grunden i vår syn är att skapa en stil, inte att vänta på vad motståndaren gör.

Tyskland har vunnit fyra matcher, de har inte mött en enda toppnation - de kommer bli synade av Argentina - men de har spelat VM:s snabbaste fotboll och fått världen att skrota maskin-metaforerna.

Plötsligt ser hon ut som Julia Stiles

De är detta VM:s high-school-film. De är den där fula tjejen som tar av sig sina glasögon, släpper ut håret och plötsligt råkar se ut precis som Julia Stiles.

Mästerskapets älskling skrattar på träningarna, skriver glatt en massa autografer åt väntande fans dagarna före en viktig match (läser du, Lagrell?) och representeras av unga, fräscha spelare som Bastian Schweinsteiger och Phillip Lahm.

Jag tror att deras VM tar slut nu, men följderna kommer att förändra både landet och bilden av landet.

Precis före VM kom Matthias Matussek, kulturchef på Der Spiegel, ut med boken "Wir Deutschen". Den handlar om att det är hög tid för tyskarna att hitta ett nytt förhållningssätt till sin nation.

Jag tror att det är exakt vad VM ordnat åt dem.

Inför EM för tio år sedan sa dåvarande förbundskaptenen Berti Vogts att hans lag hellre ville förlora med stil än vinna utan. När de slog ut Italien - genom 0-0 och en, eh, maskinmässig insats - var dåvarande förbundskanslern Helmuth Kohl på plats, för att stötta kompisen Vogts.

- Det viktiga är inte hur man vinner - utan att man vinner, sa Kohl.

Tio år senare har Tyskland vunnit VM igen.

Det känns här i Berlin, det känns vart man än går.

Simon Bank