Niva: Spelare som brinner kan inte vara skamligt

FOTBOLL

NÜRNBERG

Herrejösses.

Vilken match. Vilken kväll.

Såg ni, alla ni som sa att VM tog slut i lördags? Håller ni fortfarande fast vid det?

Ni måste för fan skämta med mig.

Rätt tänkt på fel sätt.

På förhand var jag övertygad om att det här skulle bli tränarnas match - men inte ens i mina skevaste tankekullerbyttor hade jag förutsett detta.

Marco van Basten och Luiz Felipe Scolari har båda format om sina respektive landslag, och stöpt dem till sina egna.

Båda har slipat bort vassa kanter och strömlinjeformat fram moderna fotbollsmaskiner.

Marco van Basten - den estetiske gamle storspelaren - har tagit bort stora, stökiga egon som Seedorf, Davids, Kluivert (och nu också Van Nistelrooy) och placerat in stadiga, okontroversiella spelare i stället. Han har fått Holland att sluta med bråk och käbbel.

Luiz Felipe Scolari - den konservativt auktoritäre gaúchon som tycker att Pinochet gjort mycket gott - har installerat vikten av organisation och ordning i ett rörigt lag.

Han har fått Portugal disciplinerat.

Det skulle bli ett taktikernas schackseminarium - och så blev det så här.

Efter 45 minuter hade van Bastens killar haft bollen nästan oavbrutet, men ändå var det Scolaris Portugal som hade gjort mål.

Då tog Costinha idiotiskt nog med handen, fick sitt andra gula kort och ritade om hela matchkartan.

Kylan - fotbollens fiende

Sedan kom andra halvlek med nya förutsättningar. Sedan kom armbågar och filmningar, knuffar och kapningar, maskningar och osportsligheteter i ett 45 - eller 52 - minuter långt gula-å-röda-kortfyrverkeri.

Någonstans där ute finns det säkert idrottspuritaner med goda intentioner som tycker att urspårningen var ett hemskt exempel för våra ungdomar, en skam för fotbollen. Jag kunde inte tycka mer annorlunda.

Spelare som brinner så mycket för sin uppgift att de låter känslorna springa iväg med dem är inget som skadar vår underbara sport.

Fotbollens fiender är i stället alla de kyliga, distanserade bollmiljonärer som är så välbetalda att inte längre går genom eld och vatten för sporten de en gång älskade.

Jag tycker att den kaotiska, bråkiga andrahalvleken var VM:s hittills roligaste. Matchen bultade, bankade och vibrerade och - jag lovar - inte en enda åskådare kunde slita sig för en enda sekund.

Precis vad som helst skulle kunna hända i nästa minut, och ingen av oss hade en aning om vad det skulle bli.

Eller - korrektion.

En person kunde nog trots allt ändå förutsäga vad som var på gång, och den personen var Luiz Felipe Scolari.

Skillnad på att agera och reagera

Mitt bland alla hysteriska spelare blev det ändå tränarnas match till slut.

När the going got tough så var det Felipão som satte igång.

Det var han som studsade vid sidlinjen, pekade, vinkade till sig spelare, ändrade, förändrade och förbättrade så att nio portugiser kunde hålla en ledning mot tio vilt forcerande holländare.

I jämförelse såg Marco van Basten ut som en reinkarnerad Hardy Nilsson med sina korslagda armar, sitt obefintliga coachande och sin stillatigande väntan på det oundvikliga.

Det var skillnaden mellan att agera eller att reagera - eller ja, Van Basten reagerade knappt ens - och det var skillnaden mellan vinst och förlust.

För första gången på 40 år har Portugal tagit sig längre än gruppspelet i ett VM, och nu är Scolari lag bara en seger ifrån att upprepa den historiska semifinalplatsen som den store Eusébio ledde dem till 1966.

Minuterna efter slutsignalen stötte just Scolari och Eusébio ihop vid sidlinjen. Portugals två adopterade giganter tog till och med tog några små danssteg ihop, innan de omfamnade varandra.

Det var en av de absolut vackraste fotbollsbilder jag sett.

Tjugo minuter senare hade Felipão bytt skjorta, och kom in till presskonferensen där han höll en glödande utläggning om idrott, engagemang och positiv nationell stolthet.

En skam för fotbollen?

I hela, vida världen finns inte en enda plats som jag hellre hade varit på än Frankenstadion i Nürnberg i går kväll.

Jag kan omöjligt få den känslan till något negativt.

Erik Niva