Bank: Det var obegripligt, MFF

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYR N
FOTBOLL

MALMÖ. MFF gav bort en halvlek, gav bort en spelare, gjorde den sorts misstag som normalt kostar en match.

Malmö FF–AIK slutade ändå 1–1.

Ett normalt resultat.

Det är inte utan att det kändes som att hetsäta allt lördagsgodis redan på måndag.

Den här matchen skulle ju vara SM-final, var det sagt. Mästare mot utmanare, flaggdag och promenad genom Pildammen, äntligen väder, äntligen vår i luften, och äntligen en första liten signal om var allsvenskans två jättar har varandra in i första sväng.

Exakt det här man längtat efter. Riktig fotboll, kokande norra, ett imponerade bortafölje på en måndag, och orimligt mycket i potten för att vara april.

Rikard Norling kunde plocka in Tarik Elyounoussi igen, och skickade ut elva spelare för att spela fotboll.

Magnus Pehrsson kunde använda landets bredaste trupp, sedan skickade han ut dem för att spela kvadraten.

Säg inte det här till Pep Guardiola men: det ska verkligen inte förstås som en komplimang.

Var obegripligt

Det var obegripligt.

De senaste matcherna har det funnits en tröghet i AIK:s spel, oavsett om det varit HIF-genrep, cupförluster eller premiärsegrar mot Dalkurd så har det gått långsamt att flytta bollen fram till alla de där spelintelligenta, kvicka spelarna i det som på Jens Fjellström-svenska heter ”sista fjärdedel”.

Här behövde de inte ens försöka.

MFF hade fått uppenbara bunkerorder om att spela sig upp, alldeles oavsett om de stod fyra mot tre eller fyra mot fyra. Johan Dahlin rullade ut bollen, och så skulle Franz Brorsson (inte Thiago Silva) och Lasse Nielsen (inte Mats Hummels) försöka kvadratspela sig förbi en svart vägg. Om de gjorde det som ett försök att visa hur mycket Rasmus Bengtsson saknas var det lyckat, annars var det allt annat.

AIK tackade, tog emot, och behövde alltså inte spela sig upp alls. De bröt högt, och kunde aktivera hela det där spelsmarta, tekniska artilleriet de har där: Goitoms hjärna, Elyounoussis problemlösning, Nabil Bahouis en-mot-en-fart och så kantkanonkulan Robert Lundström när chansen fanns.

Vi hade inte ens fått se en kvart innan AIK gjort ett typmål.

Drömmatch för AIK

Elyounoussi bröt (Fouad Bachirou) högt, Nabil Bahoui rundade Dahlin och spelade in bollen, Franz Brorsson misslyckades med sin enda uppgift – att ha kontroll på en ensam Goitom – och så var det 0–1.

Malmö FF borta ska vara en mardröm, men det här var en drömmatch för AIK. Tarik Elyounoussi gjorde ett jättejobb med att stänga ner passningsvägarna till Bachirou-Lewicki. MFF gav bort uppspelen igen, igen och om igen.

Nu är de ju så skickliga att de kunde vaska fram ett stolpskott av Mattias Svanberg och en nära-nick av Brorsson ändå. Eric Larsson visade sina kvalitéer, Alex Jeremejeff mötte och visade sina fina fötter, Bachirou glimtade till emellanåt.

Men Malmö var illa ute, och Brorsson var nära ett andra gult kort redan efter 20 minuter.

Istället fick de en billig, men korrekt dömd, straff precis före paus. 1–1, kapten Rosenberg.

Om Magnus Pehrssons coachade för att resultatoptimera en halvlek gjorde han helt enkelt fel. Om han coachade för att utveckla ett spel på sikt (men vem gör det i en sådan här match?) hade han kanske en poäng.

Eller så var det helt enkelt så att han räknade med att AIK inte skulle orka stänga ner MFF:s innermittfält i två halvlekar?

I så fall fick han väl i alla fall halvt rätt.

Efter paus stabiliserade Malmö matchen spelmässigt, navigerade runt de tidiga bollförlusterna och kunde börja fundera på etablerat anfallsspel. De kunde i alla fall göra det så länge som de hade elva man på planen. Franz Brorsson avslutade en väldigt misslyckad måndag med att onödigt riva ner Henok Goitom på mittplan och få ett gult kort som han beställt redan en timme tidigare.

Applåderade båda klackarna

Magnus Pehrsson fick skyffla om och plåstra om. Ner med lille Lewicki – och hans trygga passningsfot – som mittback. 5-3-1. In med Sören Rieks för fart, och så småningom Carlos Strandberg för tung, fysisk närvaro.

Sista halvtimmen var en pulserande, frustande, bultande kraftkamp mellan två skickliga fotbollslag med alldeles väldigt mycket respekt för varandra.

Malmö? Kompetent nog för att hota minst lika mycket som de hotades, även med tio mot elva. Fouad Bachirou var som bäst när han behövdes som mest, Lewicki stabiliserade hela backlinjen med sitt lugn.

AIK? Kanske fattas lite fysisk form fortfarande, kanske var de lite för försiktiga/fega för att testa MFF fullt ut, för de fick aldrig något grepp trots att de var fler.

När vi tömt hela gottepåsen satt vi här med 1–1, två klackar som sjöng hela vägen in i mål (Alex Milosevic applåderade även den norra läktaren efter slutsignalen).

Det här var inget chansfyrverkeri, inget sprudlande spelspektakel. 

Det var på sitt sätt en markering av Malmö FF med tio man, men framför allt var det väl en intresseanmälan från AIK:s sida.

De hängde med Malmö i Malmö. De vill gärna hänga med Malmö lite överallt i år.

ARTIKELN HANDLAR OM