Mejla

Simon Bank

Sorg – och besvikelse

Publicerad:
Uppdaterad:
FOTO: ANDREAS BARDELL
FOTO: ANDREAS BARDELL

I kväll och i natt lägger vi orden på den finaste vågen.

Å ena sidan vår besvikelse, ilska, vår frustrerade framtid och det där branta berget som skymmer allt vad VM heter.

Å andra sidan en svart sorg, som inte har med oss och vår fotboll att göra.

Och när orden inte räcker – fler ord:

Henrik Larssons värld rasade i går, och vi kan inte göra mer åt det än att säga att vi hoppas att han och hans familj går hela genom sin sorg, att de får det stöd de behöver.

Tragedin är deras.

Vi andra står med livet som skyddsnät över de mörka avgrunderna, och kan ägna oss åt vår besvikelse, ilska, vår frustrerade framtid och det där branta berget som skymmer allt vad VM heter.

Vi kan prata fotboll.

När det nordiska derbyt fladdrade iväg i går kväll pyntade den svenska klacken sin kortsida med budskapet ”Nordic Kings”, medan Danmarks sida körde på de tydligare banderollbudskapen ”Elkjaer är gud”, ”Här luktar av älgkiss” och ”Vi er på vei til Afrika”.

Danskarna fick rätt.

Behövs ett mirakel

Lars Lagerbäck fick också rätt. Hans teoribygge handlar om att det lag som gör minst misstag vinner, att man måste försvara sig klokt och anfalla med förstånd om man ta tre poäng.

Hans teorier vann – men hans lag och hans ledarskap förlorade så det sjöng om det.

Räknar vi matematik och procent kan vi fortfarande borra oss en tunnel genom mörkret och ner till Sydafrika, men vi såg ju vad vi såg.

Vi såg ett lag som gick ut på hemmaplan i en ödesmatch mot en i grunden sämre motståndare – och tappade allt. Den sortens lag går inte till mästerskap, det vet vi för Sverige har slagit ut den sortens lag själva i tio år. I går kom samma regel tillbaka och slog oss stenhårt i nacken.

Det ska ett mirakel till för att det här laget ska nå VM.

Varför?

Den som skrapar på ytan kan prata om marginal och metaforer.

För tretton år sen, mot Österrike, tog Tommy Svensson-eran effektivt slut när Kennet Andersson missade en straff med en gul sko och symbolspelaren Jonas Thern gav bort ett billigt mål.

Sedan dess har Sverige inte missat ett enda slutspel.

Men i går, mot Danmark, tog Lars Lagerbäck-eran effektivt slut när Kim Källström missade en straff med en gul sko och symbolspelaren Mikael Nilsson gav bort ett billigt mål.

Källström har gjort flest mål av alla i landslaget det senaste året och hade varit bäst på planen fram till straffen (om Zlatan borde slagit den eller inte är en pseudodiskussion).

Nilsson har alltid varit den mest strålande symbolen för Lagerbäcks lagbygge, för förmågan att aldrig fatta felbeslut – och nu klackar han fram Thomas Kahlenberg i eget straffområde.

Marginaler, metaforer? Jo. Ja. Men jag säger som Kim Källström alltid sagt:

– Tur förtjänar man.

Zlatan överambitiös och otaktisk

Och Sverige förtjänade inte våra sympatier i går. Inte för att de inte borde vunnit (räknar man målchanser borde de ju det), utan för att de spelade 90 minuter med en haltande anfallsstrategi.

Med Anders Svensson borta klarade Sverige inte att spela sig fram centralt. Daniel Andersson var lika blek som han varit på träningarna i veckan, och Kim Källström blandade som så ofta briljant med fatalt.

När uppspelen inte kom genom mitten kunde Danmark sjunka hem, klämma in Zlatan Ibrahimovic och (en svag) Henrik Larsson i en liten fyrkantig låda utanför straffområdet.

Sverige hade behövt alternativ, men de föll igenom ett efter ett.

Att Mikael Nilsson hade nog med Kahlenberg och sitt eget trauma är en sak. Att Lagerbäck självmant valde bort tanken på att bygga anfall genom sin vänsterback är värre.

I fredags dömde han ut Adam Johanssons vänsterfot på en presskonferens. I går skickade han ut honom för att spela vänsterback.

Adam är skicklig i en mot en, han är kvick och klok och han var rätt val mot Cristiano Ronaldo. Men han kan inte använda sin vänsterfot ens när han går av bussen. Det kom inga passningar därifrån. Heller. Den ende som hittade ett samspel med Zlatan var den urtrygge bollvårdaren Rasmus Elm.

Det räckte inte.

När tiden rann iväg, med sitt elaka skratt, agerade alla med sina vanliga reflexer.

Zlatan Ibrahimovic? Han blev överambitiös, otaktisk, sprang hem för att hämta boll – och varje gång han nådde den hade han 40 meter och åtta motståndare mellan sig och målet.

Kim Källström? Han blev överambitiös, höjde svårighetsgraden och tappade både konsekvens och bollinnehav.

Lagerbäck kvar över VM-kvalet

Henrik Larsson? Han blev kall, odistinkt, och missade öppet mål från ett par meter.

Lars Lagerbäcks sista kort hette Viktor Elm och Johan Elmander, de kom in i ett tacksamt läge, för att bara trycka på så mycket de kunde. Framåt uppåt, modigt. De gjorde det väldigt bra, men Danmark var bättre. Det var som Morten Olsen sa i fredags:

– Vi har blivit bättre på det som svenskarna kunnat länge: Att nå resultat också när spelet inte flyter.

De nådde 1–0 i går. Daniel Agger och Simon Kjær stod upp i 90 minuter, Kahlenberg högg på ett misstag. Game over. Danmark seglar vidare mot Sydafrika, medan Sverige räknar procent och ber sin sista bön.

Lars Lagerbäck ska naturligtvis ha kvar jobbet tills kvalet är över. En ny förbundskapten ska inte kastas in, han ska kliva in för att bygga ett nytt lag med nya idéer och delvis nya spelare.

Innan det händer har det här laget ett berg att försöka bestiga. När allt var över i går sjöng lyckliga danskar på en svensk nationaldag, Olof Mellberg kramade om vännen Thomas Sørensen och Viktor Elm sparkade uppgivet bollen i mål från 50 meter.

Det var så dags då.

Av: Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN