Mejla

Simon Bank

Bank: Fotboll med tolv spelare i varje lag

Publicerad:
Uppdaterad:

Atleti har krisat, Atleti har bråkat, Atleti har slutat vara allt det där som gjorde dem fruktade.

Hur skakar man omöjliga Liverpool då?

Better call Saúl.

För ett år sedan var vi i Madrid och såg Liverpool höja Champions League-pokalen och kliva rakt in i evigheten.

De var tillbaka nu, det pratades mycket om det.

Problemet var att Atlético Madrid också var det.

Området runt Wanda Metropolitano är nio gånger av tio en sömnig plats att röra sig på, men här kom den tionde. Rött blod i svallning längs med Avenida de Luis Aragonés, röda eldar som brann när Atletis spelarbuss rullade in, Fernando Torres på vip-läktaren (han kunde höra trummorna, Fernando) för att se sina två kärlekar mötas.

Det här har varit en säsong och en vinter av självkritik och tvivel i den här delen av Madrid. Man har undrat om Diego Simeone piskat sin häst ett lopp för länge, frågat sig hur djup sprickan mellan fystränarfantomen Òscar Ortega och spelargruppen egentligen är.

Men här tändes ljusen, här dundrade krigstrummorna, och här kom ett Atleti vi känner igen.

Som jag saknat dem.

Simeone-fotboll igen

Ordning och reda, 4-4-2, den evige Koke och den svajige Thomas Lemar som centrerar och förstärker det där som Luis Aragonés brukade kalla ”el pasillo de seguridad”, trygghetskorridoren i mitten där den superbe Thomas Partey styr allt. Och så Álvaro Morata som sökte nickduellerna mot Joe Gomez, långt från Virgil van Dijk.

De visste att de inte hade råd att slarva, så de gjorde det inte. Lätt sport, fotboll.

Senast Liverpool var här fick de matchen gratis innan den ens hunnit börja, 1–0 på straff efter ett ögonblick. Nu kom smällen i retur: En hörna, o-liverpoolskt försvarsspel, en studs på Fabinho och öppet mål för Saúl Ñiguez.

1–0, och statistikfest:

•••För tionde gången gjorde Saúl Ñiguez mål i Champions League – varje gång har målet varit matchens första.

•••39 gånger hade han gjort mål, i landslag eller klubb, och ingen gång har hans lag förlorat.

Atleti behövde alltså bara fyra minuter för att bulla upp för den sorts smash-and-grab-resultat som brukade vara Simeones adelsmärke. Chocka med presspel i början, få målet, sjunk hem och spela kontinentens mest uppoffrande, intelligenta försvarsspel.

Det här var Simeone-fotboll igen.

Tolv spelare i varje lag

Och det här var Klopp-fotboll, fortfarande.

Att se Simeone och Klopp ute vid sidlinjerna är som att se fotboll med tolv spelare i varje lag. De har byggt varsitt sympatiskt lag med sin egen frenesi som förebild, och även om Liverpool hamnade i målmässig brygga direkt så spelade de sin vanliga, imponerande fotboll.

Liverpool har glömt hur man förlorar, men jag blev mer imponerad av det här än av tio promenadvinster mot Burnley och Aston Villa. De klev in i en av Europas normalt mest svårbemästrade miljöer, fick allt emot sig och… verkade inte bry sig jättemycket.

Jo, Sadio Mané balanserade bort sig ur matchen efter ett och ett halvt gult kort före paus – men utöver det så spelade de precis samma dominanta fotboll som vanligt.

Upp med Trent-Alexander Arnold, Fabinho som sittande sköld framför backlinjen, totalt bollinnehav och konstant sökande efter var den där luckan skulle dyka upp någonstans.

Det är väl så det ser ut när man har ett års självfötroende- och självbildsdopning  ryggsäcken, antar jag, men det gör det inte mindre överväldigande.

De ägde den här matchen också. De hade bara inte resultatet.

De hade inte chanserna heller, men det berodde mest på att de mötte det gamla Atleti.

Simeone fortsatte hetsa både publik och spelare, Morata pressade Alisson till en lysande fotparad och fällde sedan sig själv när han skulle avgöra matchen. Liverpool malde, malde, malde, vände från sida till sida, men för en gångs skull kunde man ju sakna det där som de inte har: den enkla straffområdesanfallaren som gör något med enkla, raka bollar.

Alla andra vägar var ju stängda.

Världsmästare – måste visar varför nu

Klopp avslutade matchen utan både Salah och Mané, mot ett Atlético som låg så perfekt i sina defensiva positioner att allt såg ut som en dataanimation. Normalt räknar ju lag som aldrig har bollen fel någon gång, de tappar koncentrationen eller halkar.

Men Atleti halkade inte. Det spelade ingen roll att Liverpool ökade tryck och tempo, det gick inte.

1–0, när Saúl Ñiguez gör mål förlorar inte hans lag.

Och nu? Det säger en del om en fotbollsmatch när den får en att längta efter nästa match. Atleti ska till Liverpool, Liverpool ska spela hemma på Anfield, vi andra ska äntligen få se dem med ryggen mot väggen. Diego Costa spelar fotboll igen, Atlético Madrid är tillbaka igen, men de har sannerligen inte gjort mer än halva jobbet än.

Liverpool är världsmästare. De behöver bevisa varför nu.

Foto: Gonzalo Arroyo Moreno / Getty Images Europe
Diego Simeone.
Foto: Angel Martinez / Getty Images Europe
Sadio Mané.
Foto: Angel Martinez / Getty Images Europe
Saúl Niguez.

avSimon Bank

Publicerad: