Feyenoord – bästa förlorarna som kan bli vinnare

Foto: TT
FOTBOLL

Kanske är de Europas allra bästa förlorare.

När de föll med 10-0 var arenan lika full veckan efter ändå.

Idag får vi förmodligen veta hur de är som vinnare.

Den massiva motvindsklubben Feyenoord står slutligen på tröskeln till 2000-talets första ligatitel.

– Fansen verkligen dör för sin klubb. Det betyder allt för dem, säger John Guidetti till Sportbladet.

Det är en familjegrej.

En gång i vintras hälsade ett holländskt tv-team på hemma hos Feyenoord-tränaren Giovanni van Bronckhorst, och där fanns liksom inga tvivel om hur saker och ting förhöll sig.

Familjens självklara matriark fick frågan om hur hon såg på fotboll – om hon höll på Feyenoord och Ajax – och det var nästan så att hon blev förolämpad av den.

– Feyenoord! Redan när jag satt i Schattenberg så var jag Feyenoord. Ajax? Mallgrodor.

Lena Sapulette kom till Nederländerna i början av 1950-talet, fördriven från den indonesiska ögruppen Moluckerna.

Fotbollsklubben Feyenoord var en del av livet hon kom till, så den blev av henne. Sisådär 65 år senare satt hon här, skulle snart fylla 90 – och drömde om en speciell sorts present från sin dotterson.

I sin nya roll som tränare var Giovanni van Bronckhorst på väg att föra Feyenoord till det här årtusendets första ligatitel. Lena Sapulette höjde sina händer mot himlen.

– Jag hoppas att gud ger styrka till min Giovanni och hans spelare.

▪▪▪

Mycket går att säga om Feyenoord från Rotterdam, men det har aldrig varit en högfärdig klubb. Medan bohemiska, intellektuella Ajax på många sätt har varit för de utvalda har Feyenoord varit för alla, ”De club van het volk”.

Redan från grundandet i början av 1900-talet blev klubben en samlingspunkt för hamnarbetarna, byggjobbarna och alla de nyinflyttade stadsborna som den industriella revolutionen sugit in från landsbygden.

Efter att staden bombades sönder under Andra världskriget växte sig en särskild stadsidentitet starkare i ruinerna, och Feyenoord knöt an till idén om att tillsammans spotta i nävarna och strävsamt bygga upp en framtid av grus och stenar.

Uit eigen kracht voortgebracht”, som det inofficiella klubbmottot lyder. Skapad av egen kraft.

Under efterkrigstiden försämrades resultaten, men i en period då stadens övriga symboler låg raserade växte åndå engagemanget runt Feyenoord till enorma nivåer.

Foto: TT

100 000-tals vinkade av

När klubben väl tog sig ut i Europacupspelet reste drygt 40 000 fans över gränsen till en avgörande match i Antwerpen – det var i den här vevan som de började kalla sig själva för ”Het Legionen” – och när två stora supporterskepp seglade mot en semifinal i Lissabon stod 100 000-tals stadsbor vid kajen och vinkade av dem.

Och ryktet om den motståndskraftiga fotbollsföreningen från den stryktåliga hamnstaden tog sig alltså hela vägen till ett flyktingläger på andra sidan av landet.

Lena Sapulette har berättat om hur de brukade samlas i hundratal vid radioapparaterna när Feyenoord spelade.

Under kriget hade mer än 100 000 människor skickats in i döden från koncentrationslägret utanför Westerbork. Myndigheterna hade döpt om det till Schattenberg sedan dess, men tillvaron var likafullt bister för alla flyktingar från Moluckerna som förpassats dit.

Familjen Sapulette var 14 personer stor. De plockade svamp i skogen för att få mat, de stoppade halm i madrasserna för att få värme – och de följde Feyenoord för att få glädje.

När de till sist fick möjligheten att lämna lägret för en lägenhet så valde de Rotterdam. Det vore en överdrift att skriva att det var för fotbollsklubbens skull, men det går inte heller att bortse från att det var en liten faktor i den stora ekvationen.

”Feyenoord evig är kärlek”

Gradvis fann de sig till rätta i sin nya hemstad. Pappan fick jobb som metallarbetare, barnen blev vuxna. Någon gifte sig, någon bytte efternamn, någon fick en son som började spela fotboll i skuggan av väldiga De Kuip.

Giovanni van Bronckhorst gjorde sin första pojklagsmatch för Feyenoord som sjuåring. Som spelare blev han inte kvar i klubben under hela sin karriär, men som supporter lämnade han den aldrig.

Den 8 maj 2002 vann Arsenal borta mot Manchester United och säkrade The Double. Giovanni van Bronckhorst hade varit en viktig del av laget under säsongen – ändå var han inte ens på plats på Old Trafford.

Han var hemma på De Kuip och såg Feyenoord spela Uefa Cup-final mot Borussia Dortmund. Skadad, hette det.

– För mig är Feyenoord evig kärlek. Från första dagen jag sparkade på en fotboll var mitt mål i livet att spela på De Kuip.

Van Bronckhorst stannade kvar några år ute i Europa, vann Champions League med Barcelona och utsågs till världens bäste vänsterback av Lionel Messi. Under sina sista år som aktiv var han sedan lagkapten i Feyenoord, och i sin allra sista match ledde killen från De Kuip det holländska landslaget ut på planen för att spela VM-final.

På plats i Johannesburg fanns hans gamla mormor, Lena från Moluckerna, och flera år senare blev Giovanni van Bronckhorst fortfarande rörd till tårar när han pratade om det.

– Jag vet vad min mormor och morfar har offrat för att ge oss möjligheter i livet.

Foto: TT.
Giovanni van Bronckhorst.

Våren 2015 offentliggjordes det att Giovanni van Bronckhorst skulle bli Feyenoords nya huvudtränare. Bara några veckor senare förkunnades det även att publikfavoriten Dirk Kuyt skulle återvända till klubben.

I dokumentärfilmen ”Terug op Zuid” finns det en fantastisk scen när Dirk Kuyt berättar för sina barn att familjen ska flytta tillbaka till Rotterdam.

Han har samlat hela familjen ute i Istanbul-villans trädgård, och delar ut små presentpåsar till vart och ett av de fyra barnen. De innehåller varsin Feyenoord-tröja.

Så fort barnen inser vad det innebär rusar de runt och jublar på gräsmattan, för att sedan sätta sig i hammocken och sjunga Feyenoord-sånger.

En als ze scoren, dan laten we ons horen – Hee Hoo, Feyenoord.

Nästan nio år hade gått sedan Dirk Kuyt hade hållit ett avskedstal nere på De Kuips gräsmatta. Hans äldste son grät då, många av åskådarna grät – men tårarna förbyttes i jubel när Kuyt på stående fot lovade att återvända och spela för Feyenoord igen.

Alla visste att han menade det

Fotbollsspelare har utfärdat såna försäkringar förr, men när Dirk Kuyt lovade något så visste alla att han menade sina ord.

Han var den typen av människa som går att lita på, en sådan som spelade mer än fem år i sträck utan att missa en enda holländsk ligamatch. Han föddes visserligen inte till Feyenoord-supporter – han var en fiskarson från den lilla kuststaden Katwijk – men har ändå kommit att förkroppsliga hela klubben.

– Det har blivit klubben både för mig och hela min familj. Tre av mina fyra barn var inte ens födda när jag kom hit, men idag är de fanatiska. Feyenoord har fångat oss, och har alltid funnits med oss även när jag spelat i andra länder. Fansen, mentaliteten – det betyder något för mig. Jag kan identifiera mig med klubben, och förhoppningsvis kan folk identifiera sig med mig.

Samma år som Dirk Kuyt lämnade Feyenoord blev han utsedd till ligans bästa spelare. Vid prisutdelningsgalan överraskades han av sin dödssjuke pappa, som delade ut priset med en slang genom nästan mitt under sin cancerbehandling.

Konferenciern letade efter rätt tonläge – lagom mycket darr på känslosträngarna – när han vände sig mot Dirk Kuyt senior:

– Jag har själv barn. Hur är det att stå bredvid sin son på det här sättet?

– Som vanligt.

– För att du brukar stå bredvid honom?

– Ja.

Efter ytterligare några barskt korthuggna svar kände sig Dirk Kuyt tvungen att skjuta in en förklaring:

– Som ni hör så är min pappa en man som är mer för action än för ord.

En av alla Feyenoords klubbparoller lyder: ”Geen worden, maar daden”. Inte ord, utan handlingar. Dirk Kuyt har alltid kunnat relatera till den, och han refererade till och med ditåt när han presenterades inför 50 000 åskådare i samband med återkomsten.

– Feyenoord är en klubb som aldrig ger upp. Nästan 20 år utan mästartitel, men ändå är stadion full år efter år. Jag kan inte lova att vi kommer att vinna nu heller, men jag kan lova att jag kommer att ge allt jag någonsin kan. Men fram till dess: Inte ord, utan handlingar.

Foto: TT
Dirk Kuyt (till höger).

Feyenoords högsta publiksiffra den här säsongen? 47 500. Feyenoords lägsta publiksiffra den här säsongen? 47 500.

– Du är inte Feyenoord-anhängare för skojs skull, som kändissupportern Gerard Cox brukar summera.

För bara sex säsonger sedan slutade ett akut konkurshotat Feyenoord tia i ligan, och föll med 10-0 mot PSV Eindhoven. Det var den absoluta bottenpunkten, den värsta förödmjukelsen en europeisk storklubb överhuvudtaget drabbats av i modern tid.

Ändå slutade inte supportrarna komma. De Kuip var lika full veckan efter kollapsen som den varit veckan före – och säsongen efter kom äntligen vändningen.

Feyenoord började vinna igen, och en inlånad John Guidetti bombade in bollar.

– När jag kom var klubben på en tuff plats, men när jag åkte därifrån kändes det som att vi var på väg i rätt riktning igen. Jag har ju inget med den här titeln att göra, men jag är väldigt glad över mitt lilla bidrag till Feyenoords historia – och framförallt är jag otroligt glad för att klubben är på en så bra plats igen. Den har en speciell plats i mitt hjärta.

Varken Simon Gustafson eller Pär Hansson har fått mer än några enstaka minuters speltid den här säsongen – men någonstans i folkhavet på De Kuip brukar det ändå alltid att gå att hitta en blågul flagga.

Foto: STANLEY GONTHA
John Guidetti i Feyenoord 2012.

”I'm Feyenoord 'til I die”

1970 sköt Ove Kindvall hela Europacupen till Feyenoord, på 1990-talet vann Henrik Larsson två holländska cuptitlar här och våren 2012 ledde en dyrkad tonåring dem tillbaka till Champions League.

Dagen efter att Celta Vigo fallit mot Manchester United i Europa League-semin når jag John Guidetti över telefon. Hans fulla fokus finns i Galicien numera, men någonstans inom sig kommer han ändå alltid att bära med sig en liten skärva av Rotterdam.

Som han själv sjöng då han bars fram på supportrarnas axlar efter att Champions League-platsen säkrats: ”I know I am, I'm sure I am – I'm Feyenoord 'til I die”.

– Fansen där är helt fantastiska. I Rotterdam är det allt från den coolaste rapparen till den konstnärligaste konstnären – alla är Feyenoord-supportrar och jäkligt stolta över att vara det. När vi spelade en träningsmatch i Marbella klockan elva på onsdagsmorgonen i januari så var det 2 500 fans där, Feyenoord-flaggor runt hela planen. De är där oavsett vad – i ur och skur – och de verkligen, verkligen dör för sin klubb.

Många vittnar om att familjekänslan runt den här klubben är extra stark. Kände du likadant?

– Verkligen. Det är en väldigt speciell, familjär klubb. Efter varje match umgicks vi med fansen. Det var liveband som spelade, familjer som åt, supportrar som drack öl – och spelarna var där bland fansen, tog en läsk tillsammans med dem. Och vid träningarna var det ju inte så att vi stängde in oss på träningsanläggningen, utan på vägen från omklädningsrummet till planen går man förbi och hälsar på alla fansen: ”Godmorgon, godmorgon”. Det är en väldigt, väldigt öppen känsla – det är unikt.

Vad tror du en ligatitel skulle betyda?

– Helt otroligt mycket. Fansen har varit där när Feyenoord slutade tia, liksom. Då var ekonomin så dålig att de skulle gå i konkurs och stänga ner klubben – men då gick fansen själva in och skaffade sponsorer. Nu är det många som har skrivit att jag ska komma och fira guldet med dem, men det är ju spelarna den här säsongen som har gjort det. Det är de som ska ha all cred – och det är framförallt fansen som förtjänar det – men jag kommer att glädja mig oerhört mycket hemifrån när de lyfter bucklan. Det här betyder allt för dem, det betyder allt.

Den som varit på botten gör oftast allt för att slippa hamna där igen. De senaste åren har Feyenoord fortsatt jobba långsiktigt, förnuftigt. Ekonomin har sanerats och akademin prioriterats igen. När Holland tog brons i VM 2014 var elva av spelarna i truppen Feyenoord-produkter.

Sedan van Bronckhorst och Kuyt återvände har utveckligen accelererat. Idag är truppen en välbalanserad mix av hunger och erfarenhet, av egna produkter (Vilhena, Karsdorp, Kongolo), hemvändare (Kuyt, El Ahmadi) och handplockade budgetvärvningar (Jörgensen, Botteghin, Toornstra). Där finns både teknik och fysik – men där finns framförallt en speciellt typ av offervilja och sammanhållning.

Feyenoord vore inte Feyenoord ifall inte även den mest framgångsrika säsongen innehöll stråk av svärta. I slutet av oktober – bara några veckor efter att han avgjort mot Manchester United – förlorade akademijuvelen Tonny Vilhena sin mamma till cancern.

”Påverkat hela klubben”

Laget flög hem tidigare från en match i Ukraina för att gemensamt kunna närvara vid begravningen, och när Vilhena väl återvände till startelvan så tände Feyenoord-publiken tiotusentals tomtebloss till hans mammas minne.

– Det här har påverkat hela klubben. Viljan att finnas där för Tonny är väldigt stark hos oss alla, försäkrade Giovanni van Bronckhorst.

Två dagar efter begravningen förlorade ett taget Feyenoord sin första ligamatch för säsongen, och det gick inte att komma ifrån att de presterat sämre än vanligt.

– Även om vi inte vann matchen är jag stolt över vilka vi är och hur vi tog oss igenom veckan, konstaterade van Bronckhorst.

I februari gick så hans egen älskade mormor bort, och även om van Bronckhorst själv inte pratat om sorgen offentligt så talar som bekant handlingar ofta högre än ord.

Efter att Karim El Ahmadi avgjort den påföljande matchen sprang han direkt ut till sidlinjen för att omfamna sin tränare.

– Jag ville visa mitt stöd, det var så enkelt. Vi står tillsammans.

Idag vinner de förmodligen ligan, och tuffa grabbar från lagren och hamnen kommer att gråta som de aldrig annars gråter. För föräldrarna och morföräldrarna som inte längre finns med, för barnen som fyller upp deras platser istället. För Feyenoord från Rotterdam.

Det är en familjegrej.

Källor: ”Leven met Feyenoord” (Blokdijk), ”Het Feyenoord Mysterie” (Verheul), ”Terug op Zuid”, Brandpunt, De Wandelin, NRC Handelsblad, Algemeen Dagblad, Gers!,