Bank: Har faktiskt varit skamligt att följa

Foto: BILDBYRÅN
Ferran Sibilia, Özcan Melkemichel och Patrick Winqvist.

KONYA. En huvudtränare bort, en assisterande tränare lämnar.

Trelleborgs förändring är årets allra mest självklara.

Gif Sundsvalls? Årets tristaste.

Sugen på en fredagsfrågesport om fotboll? Testa ämnet ”allsvenska tränare”, det börjar bli ganska knivigt.

Djurgårdens tränarbyte, där Özcan Melkemichel jagar vidare mot nya horisonter medan Sirius svar på Batman och Robin tar över, är intressant mer än något annat. Två tränare som drivit en konsekvent linje utan vare sig resurser, publikstyrka och stöd från kommunen hamnar i en ny nivå där de kan försöka driva sina idéer med helt andra muskler.

En natt senare landade två nya besked i allsvenskan.

Nedflyttade och ekonomiskt prövade Trelleborgs FF väljer att göra sig av med Patrick Winqvist, lika pengaprövade succégänget Gif Sundsvall tvingas säga adios (eller möjligen adéu) till Ferran Sibila, inspirationskällan till hela Joel Cedergrens inympning av katalanska tankar och spelare i Medelpad-miljö.

De har inte varit TFF längre

Låt oss ta det självklara först:

Trelleborgs FF pratar om resultaten när de kommenterar att Winqvist får lämna. Och det får man väl göra, men enligt mitt sätt att se var just poängskörden det allra minsta problemet för TFF i år.

Det är ingen skam för en begränsad klubb att förlora allsvenska matcher och poäng, eller ens en allsvensk plats – men det har faktiskt varit skamligt att följa Trelleborg 2018.

De har ju inte varit TFF längre. Inte på något enda sätt.

Winqvist stod där vid sidlinjen med sina korta ärmar och sitt munläder och sin uppflyttning i ryggen, han var kanske en profil på sitt sätt, men han verkade ju inte vara särskilt intresserad av att leda just TFF. Och han fick de spelare han förtjänade: de verkade inte heller vara särskilt sugna på att slita för Trelleborg.

Winqvist flörtade till höger och vänster (mest åt Malmö FF-hållet), berättade vilka lag han höll på eller sympatiserade med, och var som mest nöjd när spelarna genomförde hans matchplaner, även om de innebar att de aldrig ens närmade sig motståndarmålet.

Det behöver inte vara fel att bryta med en klubbkultur (TFF har varit mycket genom åren, men det här är första gången de varit en match som alla andra kunnat se fram emot), men då vill man gärna få något nytt och spännande i stället. 2018 var Trelleborg en farmarklubb till Malmö FF, utan vare sig mening eller mål (i alla ordets bemärkelser). Det var frustrerande att se. Nu får de börja om i superettan med en annan ledning, och jag hoppas att det är en ledning som verkligen bryr sig om vad TFF är.

Byggt en identitet

Giffarna då? 

Där har de verkligen byggt en identitet, med ena foten i Soccer Services kognitiva fotbollspedagogik. Det är Ferran Sibila som öppnat den dörren, det är David Bataneros fötter som förkroppsligat modellens slutprodukt, och nu är en av dem på väg bort.

Det är som det är med det, Sibila hänvisar till familjeskäl och det är svårt att opponera sig mot.

Vilket arv han lämnar efter sig återstår att se, hur livskraftiga idéerna är vet vi inte. Men avtrycket finns där, Gif Sundsvall hade idéer istället för pengar, och spelade allsvenskans allra mest sensationella resursoptimerande fotboll 2018. Det var inte särskilt längesedan som delar av supporterskaran ropade efter Joel Cedergrens huvud på ett fat. Jag efterlyste tålamod, och med tålamod lyckades Giffarna göra något alldeles eget. 

Jag hoppas att de fortsätter fortsätta. Och att Ferran Sibila fortsätter hålla kontakten med en modig klubb från Medelpad.

avSimon Bank