Bank: Svenska fenomen

FOTBOLL

Två kvinnor som blivit världsbäst, två helt olika vägar... Osannolikt.

Europas snabbaste ska koras i kväll, innan vi säger hejdå till Berlin för den här gången.

Jag tror på Sarah Sjöström.

Därför tror jag inte på Sarah Sjöström.

När speakern här i tyskvelodromen inte är upptagen med att skapa diplomatiska kriser med Polen har han sina stunder.

Häromdagen hälsade han den svenska truppen välkommen, och frågade publiken hur det var ställt med den blågula representationen.

– Hello Schweden! Iz there anyone here from Therese Alshammar-country?!

Jag ska erkänna att jag trivs ganska bra med att komma från det där landet.

I går var Moder Therese tillbaka i frisimsform, ibland räcker det med en 24-sekunderssimning för att nicka lite nöjt.

Det blir inga medaljer för henne här, men till slut fick hon i alla fall en liten knuff åt rätt håll. En finalsimning till, ett besked om vad som finns mer än om vad som fattas.

Alshammar strålade

Dagens stora höjdpunkt var när Paul Biedermann lyfte halltaket med en sistasträcka på 4x200 som hade hållit guldklass individuellt, men dagens svenska höjdpunkt var att se Therese Alshammar efter en avklarad semifinal.

Hon strålade. De där fem hundradelarna som tog henne till finalen på 50 fritt kan betyda mycket för Sverige de närmaste två åren.

Sarah Sjöströms energi var av det andra slaget.

Hon var förbannad efter missen på 100 fjäril, och hon tog med sig den energin in i lördagssimningen. Hård satsning, tuffa starter, och även om kroppen inte svarade fullt ut så var hon snabbast i bassängen.

Sedan använde hon VM-taktiken från i fjol, och snackade ner sina guldchanser.

– Om jag tar medalj har jag gjort ett bra lopp, försökte hon.

Hon har all rätt i världen att bromsa in i mål efter sin monstervecka, det här är ett test för att se vad som krävs för att klara den här sortens matchning – men det skulle förvåna mig mycket om hon blir sämre än tvåa i kväll.

Och, ja, det skulle förvåna mig lite om hon inte vinner.

De simmar, tänker och talar olika

När vi stod med de där svenska simdrottningarna efter semifinalerna var det omöjligt att inte tänka på två saker:

För det första: Hur osannolikt det är att två stockholmsbrudar från två generationer blivit världsbäst i en och samma världssport.

För det andra: Hur osannolikt olika vägar de tagit dit.

Jag är oerhört förtjust i båda, som förebilder, personer och idrottare – men det spelar ingen större roll vilken faktor man pekar på; Therese Alshammar och Sarah Sjöström är olika.

De simmar olika, tänker olika, talar olika, är på olika platser med olika människor.

De är så olika att det egentligen inte finns någon poäng med att jämföra dem, men det betyder ju inte att det inte låter sig göras.

Monstruöst medaljsamlande

I kväll hoppar de i bassängen här i Berlin för att simma Europas snabbaste simlopp. Therese Alshammar gör det för att ta ett litet, långsamt steg till åt rätt håll, Sarah Sjöström gör det för att avsluta en veckas monstruöst medaljsamlande.

Jag hoppas det blir ett fint slut, innan vi packar väskorna och åker hem.

Till Therese Alshammar-country.

ARTIKELN HANDLAR OM