VINCENZOS VINGAR

FOTBOLL

Sagan om ”det lilla flygplanet”

Hemligheten bakom att kunna flyga?

Jag vet inte. Någon annan kanske vet.

Sportbladets Nemrud Kurt berättar historien om Vincenzo Montella – det lilla flygplanet som tar sikte mot stjärnorna när han lyfter från den eviga staden.

Jag har aldrig varit en människa som gillar rock, men nuförtiden märker jag vilka små citatdiamanter det finns i texterna. Ta ”This is your life” av The Killers.

Häromdagen snubblade jag över låten och fastnade på en rad – ni vet, den typen som man läser flera gånger om och bara njuter av hur den blir bättre för varje gång.

”And the sky is full of dreams, but you don’t know how to fly.”

Men vänta – varför måste jag ens veta hur man flyger? Michael Cunningham är en amerikansk författare som inte håller med.

”Hemligheten bakom att flyga är det här: Du måste göra det på en gång, innan din kropp förstår att du trotsar fysikens lagar.”

Vilket råd tror ni att Vincenzo Montella följt? På tre år har han gjort skäl för sitt smeknamn "det lilla flygplanet”, trotsat logikens lagar i ett fotbollsland som undrar hur en så färsk tränare kan vara en så bra tränare.

Hur kan han flyga så högt?

Hur är det möjligt när han nyligen fyllt fyrtio?

■ ■ ■

Som barn sprang lille Vincenzo runt i Castello di Cisterna, en liten stad utanför Neapel, och sparkade boll med sin sylvassa vänsterfot.

Redan som tolvåring flyttade han till Empoli för att stå på egna ben.

Redan då tvingades han breda ut sina vingar för att ta sig an världen.

När han svävade mot stjärnorna ville först Genoa och sedan Sampdoria få skjuts mot skyn, så Montella bestämde sig för att lyfta båda rivalklubbarna i tur och ordning.

I Genoa gjorde han sig ett namn, men allra främst fick han där ett smeknamn:

– Jag hade gjort fyra mål på de fyra första matcherna och ledde skytteligan i Serie B som nykomling, men blev ändå bänkad i några matcher efter det. När jag återigen fick spela nätade jag igen och blev så jublande glad att jag trodde att jag flög. Så jag sträckte helt enkelt ut armarna i luften och låtsades flyga runt.

Italien hade fått en ny anfallare att skryta om och det var faktiskt ett flygande faktum. Montella blev "L'Aeroplanino" – det lilla flygplanet.

När han drog till Sampdoria lyste han upp hela landet med sitt målsinne, och framme i Roma strax före millennieskiftet kom han med ryktet om att vara en skyttekung. Det stämde.

Tillsammans med Totti och Batistuta visade han vägen till guldet vid regnbågens slut och hann också förälska sig i den eviga staden.

Home is where your heart is?

Äh, Rome is where your heart is.

Det var här han stannade, det var här flygplanet ville landa. När han slutade spela började han träna Romas femtonåringar.

Bänkade Totti

36 år gammal fick han dock en förfrågan av klubbledningen. Ville han ersätta den sparkade Claudio Ranieri i seniorlaget? Montella tackade ja.

Han började med att bänka Totti – och vann Tottis förtroende.

Han gav Totti förtroendet – och fick två mål tillbaka i derbyt mot Lazio.

Ändå fick Montella lämna.

Trots att starten var lovande valde Roma att öppna sommarfönstret och ta in tiki-taka-trotjänaren Luis Enrique. Här skulle vägvinnande framgångsfotboll spelas – de nya amerikanska ägarna tänkte karbonkopiera Barcelonas bolltrillande.

Vincenzo Montella flög därifrån.

Han landade i Sicilien och skrev på för Catania som den yngste tränaren i hela serien. Knappt hade kritikerna hunnit bilda uppfattning förrän Montella såg till att göra det åt dem. Han experimenterade sig fram till en revolutionerande taktik, återupplivade ett 3-5-2 som knappt någon storklubb drillat på tjugo år. Med sin egen lilla touch.

Varför inte skicka ut tre snarlika spelartyper på mittfältet snarare än tre olika? Varför inte låta tre spelgenier sy ihop passningstrianglar?

Och varför inte sikta mot stjärnorna för att lyfta Catania mot svindlande höjder?

Resultatet blev en elfteplats – klubbens bästa någonsin – och en käftsmäll mot rivalen Palermo.

Catania skördade framgångsfrukten av Montellas arbete – ta den gången då han i tolv dagar prövade tre taktiker tills en av dem slog i blom – men kunde inte kedja fast honom i klubbrummet. Efter bara en säsong sträckte Montella ut vingarna och susade vidare.

Destination: Florens.

Apropå att slå i blom var det violernas tur.

"Viola"-vinden vände

Fiorentina, kallade "Viola", hade precis förlorat sin lagkapten Riccardo Montolivo och sett tränare Delio Rossi svinga knytnävar mot unge Adem Ljajic på avbytarbänken. Tre tränare på tre år, en klubb i smärre kaos.

Då kom Montella.

Han bollade med sportchefen och fick de spelare han behövde för att kunna orkestrera sin offensivfotboll.

Borja Valero och David Pizarro turades om att agera spelfördelare utan att motståndarna begrep vem som styrde. Alberto Aquilani balanserade mittfältet, men agerade varken städgumma eller slitvarg på ett mittfält som enbart bestod av bollbegåvningar.

– Montella är som gjord för att nå framgång, sa en lyrisk Aquilani.

3-5-2, alltså. Bredd på ytterbackarna – fenomenale Juan Cuadrado till höger – slet isär motståndarmittfälten så att de centrala kreatörerna fick friare spelrum. Press med intensitet, spel med högt tempo, anfall med tro. Och träning med boll.

– En spelare minns allt han gjort och allt han ska göra om han använder bollen, sa Montella, och försäkrade om att varje moment av träningspassen innehöll en boll.

Efter två månader skröt Borja Valero om sin utmärkte taktiker till tränare, och klubbchefen Sandro Menucci kallade Montella för den sanne regissören bakom Fiorentinas förvandling – från krisande krampklubb till blomstrande viol.

■ ■ ■

I dag är Montella en av världens mest spännande tränare. Han är taktiskt skärpt och intresserad av sportens psykologiska sida, besitter ett detaljsinne och utstrålar ett lugn som inger respekt.

Berlusconi har ryckt i hans rockärm, Barcelona målade upp honom som Martinos efterträdare så sent som i februari.

Montella själv tar det hela med ro:

– Det pratas mycket om min framtid, men jag är fortfarande väldigt ung. Jag behöver också förbättras. Erfarenhet är viktigare än kunskap. Jag har gjort misstag och kommer att göra fler. Det viktiga är att man lär sig av dem.

Det tänker han göra. Det lär han göra.

Fiorentina sparkar igång säsongen genom att ta sig an ett hungrigt Roma på bortaplan. Hemmalagets vindar blåser friskare än på länge och man har äntligen lika mycket realism som guld i blicken.

Samtidigt ska ”det lilla flygplanet” breda ut sina vingar i staden han en gång svävade över.

För två år sedan tog sig Fiorentina nästan till Champions League, i våras spelade man nästan hem en Coppa Italia-titel. Hur är det möjligt när mannen bakom verket nyligen fyllt fyrtio?

Jag vet inte. Jag har dock mina aningar.

Kanske förstår inte Montella att han flyger.

Kanske har han bara lärt sig hur man gör.

Källor: Gazzetta dello Sport, Corriere dello Sport, Sky Sport Italia, Bleacher Report, The Football Express, Soccer without limits, Forza Italian Football, Tikitaka

ARTIKELN HANDLAR OM

Serie A