Mannen som leder AIK är ung, modig - och smart

FOTBOLL

HALMSTAD

Jag har aldrig hört en tränare ta så mycket skuld på sig som Rikard Norling gjorde igår.

- Jag vet att jag är ung och oprövad. I dag kände jag mig yngre och naiv, sa han.

Det är en smart en som leder årets AIK.

Till mötet med Halmstad var AIK som ofta den här säsongen kraftigt omstuvat jämfört med förra matchen.

Den här gången petades Dulee Johnson för en defensiv tankegång där Niklas Sandberg skulle ligga precis framför mittbackarna Nicklas Carlsson och Markus Jonsson för att kontrollera store Ajsel Kujovic. Daniel Tjernström placerades centralt i mittfältet för att avvärja mittfältshotet som Dusan Djuric alltid kan innebära.

Taktiken havererade på mindre än 20 minuter.

Ni är topplag, Halmstad är bottenlag. Ska ni då rätta er så mycket efter dom? frågade jag.

- Vi valde i det här läget att göra det. Det är en berättigad fråga. Absolut. Vi väljer en idé som vi får ändra efter 25 minuter och då är det ganska tydligt att den inte var korrekt, svarade Norling och konstaterade:

- Tyvärr gav jag kanske inte dom (spelarna) förutsättningarna dom behövde för att vinna den här matchen.

En tränare som tar på sig så gott som all skuld.

Hur smart är inte det?

Tvåbackslinje - fantasi eller dårskap?

Spelarna kan ju då egentligen ha presterat hur usla insatser som helst. När en tränare, som lett dom så framgångsrikt smart under säsongen att man helt otippat fortfarande jagar guld, gör sig till syndabock gör han det utan att förlora auktoritet. Hans påhittighet tidigare under säsongen rättfärdigar ett enstaka misstag och i stället suger man åt sig taktikförändringen samt upphämtningen efter paus. Hammarbyseger över Elfsborg på måndag och AIK-läget har till och med förbättrats.

Tvåbackslinje trodde jag försvann definitivt någon gång i början av 1960-talet, men det var faktiskt vad AIK spelade med under stora delar av upphämtningen i går. Bara en sån sak visar på antingen fantasi, mod eller dårskap. Tre metoder som alla var för sig kan bli vinnande faktorer i en lång serie om flytet står en bi.

En journalistkollega för, när jag står och tittar åt ett annat håll, fram tankegången om att AIK:s startformation egentligen var väldigt offensiv.

Norling klappar mig på handen tills jag tittar mot honom när han svarar. Förmodligen för att han tyckte jag var en negativ jäkel med mina frågor, men så var det inte alls. Jag erkänner villigt att Norling har besegrat mig.

Jag tyckte länge att han var en märklig figur med sina udda svar och hoppiga resonemang, men Norling har visat prov på precis det jag länge saknat i svensk fotboll. Flexibilitet och mod att bryta mönster.

Befriande att en tränare tror på spelarna

I systembundenhetens cementerade svenska fotboll är det befriande med en tränare som vågar tro på att hans spelare klarar att skifta spelsätt såväl från match till match som under dem. För mig har ordet trygghet använt i fotbollssammanhang oftast känts som en omskrivning av individuell oduglighet.

Att Nicklas Carlsson fick göra mål var en välförtjänt belöning för en riktigt bra mittbacksinsats. Halmstads anfallspar Magnus Arvidsson och Kujovic är jobbigt att möta. Arvidsson med sina ständiga och smarta löpningar och Kujovic tunga kropp uppburen av bollkänsliga fötter suger kraft. AIK-mittbackarna klarade det hotet fantastiskt bra med sitt lilla understöd.

Fast Halmstad hade chanserna som kunde, eller rent av borde, ha gett seger. Femte kryssmatchen i rad på hemmaplan. Fem matcher som alla skulle ha vunnits sett till chanserna, enligt HBK-tränaren Janne Andersson.

Svårt att säga emot honom.

Stefan Alfelt

ARTIKELN HANDLAR OM