Bloody hell - just i dag är Italien ett stolt land igen

FOTBOLL

KAISERSLAUTERN

Det var ett tag sedan jag kunde skriva det här, så det känns skönt att äntligen få göra det igen:

Just i dag är Italien ett land som kan vara stolt över sin fotboll och sina fotbollsspelare.

Football? Bloody hell.

Det var de tre ord han fick fram, Sir Alex Ferguson, efter att hans Man United hade vänt 0-1 till 2-1 i slutminuterna av Champions League-finalen 1999.

Jag kunde inte uttryckt det bättre själv.

Football " Bloody hell.

Av alla otroliga slutsekunder är det här bland de allra mest otroliga jag sett under de sju år som gått sedan Man United lyfte bucklan i Barcelona. Än finns det stolthet kvar i italienska fotbollskroppar.

De stirrade en förlust i vitögat, men vägrade acceptera vad de såg och skrev därför om historien med sina egna fötter.

För en knapp månad sedan såg jag Italien spela 1-1 mot Schweiz i en uppvärmningsmatch i Genève.

Det var Italiens första landskamp sedan hela skandalhärvan började nystas upp. De spelade inget vidare, men bet ihop och slet sig till ett godkänt resultat från en svår bortamatch inför fientlig publik.

Hade funnits mycket att skylla på

Man skriver så mycket - och allt träffar verkligen inte målet - men just den kvällen var faktiskt kristallkulan jag kikade i någorlunda klar. Så här skrev jag:

"VM blir en prövning för det här laget. De har fått rollen som hela fotbollsvärldens skurkar, hur rättvist eller orättvist man än tycker att det är. De kommer att ha publiken i nyllet i Tyskland, de kommer att möta övertända motståndarlag och de kommer att inbilla sig att de har domarna emot sig. De kommer att behöva bestämma sig.

Antingen slår de ut med armarna och accepterar offerrollen - eller också skjuter de fram bringorna och kämpar för sin heder."

I går var det dags. I går tvingades Gli Azzurri bestämma sig.

Det hade varit så enkelt att vika ner sig efter den felaktiga utvisningen på Materazzi. Oddsen var ju omöjliga och det hade funnits så mycket att skylla på, så många konspirationer att spekulera ihop.

Italien vägrade ta den lätta vägen.

Under mer än en halvtimme spelade de tio mot elva och för varje minut de kämpade sig igenom ökade ekot från EM i Holland 2000. Det var då Cannavaro, Totti, Del Piero, Zambrotta och de andra drabbades av en tidig utvisning, men sköt upp pannbanden och plågade sig igenom nästan 100 minuters numerärt underläge mot en överlägsen hemmanation.

Kortare hår, solkigare rykten

Hår har blivit kortare sedan dess, rykten solkigare - men långt därinne finns tydligen hjärtan som fortfarande bultar lika hårt.

Mer än 92 minuter spelade.

Några futtiga sekunder från en förlängning som jag ärligt talat inte tror att Italien hade tagit sig igenom den här gången. Då ger sig vänsterbacken Fabio Grosso ut på en majskolvsdribbling, vajar förbi en man och ska vaja förbi näste då han fälls av - springer över? - Lucas Neill.

För dem som inte ger upp kan en förlorad fotbollsmatch plötsligt bli vunnen på en enda sekund. Francesco Totti rammar in bollen i krysset.

En förlorad heder kommer inte tillbaka lika snabbt - men för dem som aldrig ger upp kanske den finns kvar där någonstans i framtiden, trots allt.

???

Australien? Ja, vad säger man till er?

Egentligen finns inga ord, ingen tröst, ingenting som lindrar. Ni hade segern i papperspåsen och hade en kvartsfinal mot Ukraina att se fram emot. I ert andra VM fick ni en chans som andra nationer väntat på i 50 år. Ni kastade bort den.

Ny, stor fotbollsnation

Hade ni varit ett Irland ett Mexico eller? ja, ett Sverige hade jag skrivit att ni missat en chans som aldrig kommer igen, men nu tror jag inte att det blir så. Jag tror att fotbollen har slagit igenom med så stor kraft Down Under att ni en dag - en dag ganska snart - kommer att stå där igen.

Jag är verkligen glad att jag fick chansen att se ett par av "The Socceroos" matcher här nere i Tyskland.

Det har varit en förmån att få följa förlossningen av en ny, stor fotbolls-nation.

Erik Niva