Nu har jätten USA vaknat

FOTBOLL

Erik Niva: Fotbollen i USA är ett gigantiskt sparkapital

1 av 4 | Foto: VILL SKRÄLLA Målvaktsveteranen Kesey Keller och hans USA är nederlagstippade i en grupp med Italien, Tjeckien och Ghana. Men nu hoppas USA, landet där fotbollen går snabbt framåt, att kunna överraska i VM.

USA är inte bäst i världen i vare sig basket eller baseball längre - men de ska vinna VM i fotboll senast 2010.

Sportbladet tog hjälp av veteranen Eddie Pope - som gör sitt tredje VM i Tyskland - för en exklusiv guide till en jätte som har vaknat.

I förra månaden gjorde Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett statsbesök i Vita Huset, och i den vevan fick Bild am Sonntag en intervju med George W. Bush.

Den tyska tabloiden ställde givetvis en hel del frågor om politik i både Europa och världen, men avslutade med en fråga om fotbolls-VM.

Vilka skulle vinna VM - och vad betydde egentligen turneringen?

Världens mäktigaste man avstod från att besvara frågans första halva, men vek inte undan från den andra:

- Jag såg aldrig fotboll när jag var en liten pojke. Vi spelade inte det där jag kommer ifrån. Det existerade helt enkelt inte. Tills alldeles nyligen förstod inte de flesta amerikaner hur stort VM verkligen är. Men vi börjar förstå nu.

USA börjar förstå nu.

USA är rankat som världens femte bästa fotbollslandslag av Fifa.

USA gick till kvartsfinal i förra VM och är ännu bättre nu.

Det har gått väldigt snabbt, men samtidigt tagit oändligt lång tid.

"När jag var liten fanns det ingen fotboll på tv över huvud taget, ingenstans. Vi fick liksom aldrig chansen att visualisera hur fotboll verkligen skulle se ut, så vi fick fumlande prova oss fram. Nu är det fotboll överallt på tv. Folk börjar till och med förstå reglerna"

- Eddie Pope.

Många har 1968 som USA-fotbollens år noll.

Då startade NASL, den första riktiga proffsligan i Amerika.

Till en början gick det väl sisådär.

I en av de första matcher som sändes på tv blåste domaren 21 frisparkar. Han erkände senare att 11 av avblåsningarna bara kom till för att det skulle vara reklamavbrott.

När Seattle Sounders sedan mötte Los Angeles Aztecs fick en tidtagare för sig att stoppa klockan varje gång bollen var ur spel. Matchen tog en bra bit över två timmar att genomföra.

Med tiden växte NASL-ligan upp, och alla vet att 70-talet lockade över namn som Pelé, Johan Cruyff, Eusébio och George Best till USA.

Ändå kom aldrig genombrottet.

VM 1994 höjde intresset

Några få års hajp, några få matcher med storpublik - sedan tillbaka till den djupa, eviga sömnen.

NASL höll ut till 1984, innan ligan lades ner och begravdes.

70-talet gick, 80-talet passerade och 90-talet kom. Både George Bush och den genomsnittlige amerikanen visste antingen inte om att fotboll existerade, eller brydde sig helt enkelt inte om det.

"Det började vända för fotboll i USA efter VM "94. Det hade en enorm, enorm påverkan. Jag hade inte råd att gå på några matcher själv, men jag såg dem på tv precis som många andra"

- Eddie Pope.

VM 1994 var en förutsättning för att fotbollen i USA skulle växa, snarare än krympa ihop och självdö.

En alltmer negativ trend vändes, fler och fler ungdomar fastnade för sporten och i turneringens svallvågor startade äntligen en ny proffsliga, MLS.

Ändå går det faktiskt inte att kalla den turneringen för ett genombrott. Den var snarare något som lyckade baxa runt den tungstyrda atlantångaren och få upp den på rätt kurs igen.

Sedan kom VM i Frankrike 1998 som ett stort isberg i vägen. USA slutade sist av 32 lag, förbundets kassakista var tom och återigen stod fotbollssporten vid ett vägskäl.

Här hade den kunnat välja att sjunka rakt ner i djupet igen - men i stället tog den ny sats för att ånga framåt snabbare än någonsin tidigare.

Förbundet fick ny ledning, blev mer proffsig och businessintriktad.

Bruce Arena installerades som förbundskapten, och i en unik 15-miljonerssatsning flyttade landets 20 mest lovande 17-åringar för att drillas samman i IMG:s högkvarter i Florida.

Redan 1999 kom USA fyra i U17-VM. Landon Donovan och DaMarcus Beasley vann Guld- och Silverbollen som turneringens bäste och näst bäste spelare.

Tre år senare var båda ordinarie i det amerikanska lag som chockade världen i Japan/Sydkorea.

Eddie Pope är lite för blygsam. Faktum är att

VM 2002 - det VM där han själv spelade alla matcher - gjorde mer för att popularisera fotbollen i USA än VM 1994 någonsin gjorde.

Framtiden för sig

Det var den turneringen som tog fotbollsspelarna till Letterman och Lenos tv-soffor, som fick sponsorpengarna att börja leta sig fram till MLS och det amerikanska fotbollsförbundet.

"Fler ungar spelar fotboll nu än sysslar med någon annan sport. Tänk dig själv när de växer upp, när de äger företag och så" Var tror du att de kommer investera sina pengar?" - Eddie Pope.

USA är inte längre världsbäst i vare sig basket eller baseball, men de har som officiell målsättning att vinna VM i fotboll senast 2010.

Lyckas de inte har de ändå framtiden för sig. Fotboll är numera den mest populära sporten bland amerikanska ungdomar.

Siffrorna varierar rejält, men mellan 4 och 18 miljoner barn och ungdomar sysslar med mer eller mindre organiserat fotbollsspel.

När USA nu går in i sitt femte raka VM bildar "Den gyllene generationen" med Donovan, Beasley, Bobby Convey och Oguchi Onyewu stommen. Alla kommer från det där klassiska U17-laget, men de har ändå helt skilda bakgrunder.

Convey är från klassisk amerikansk suburbanmiljö, medan Donovan växte upp bland de illegala, spansktalande invandrarna på planerna i södra Kalifornien.

Beasley och Onyewu är från fattiga innerstadsområden, såna kvarter där man spelar amerikansk fotboll eller basket, och fotboll traditionellt ses som en flicksport för mesiga européer.

Fotbollen i USA är verkligen inte klar och färdig - men den har ett gigantiskt sparkapital. Medan de länge varit bortglömda arbetarklassområden som stått för majoriteten av de europeiska, sydamerikanska och afrikanska fotbollsspelarna har fotbollen i USA nästan uteslutande varit en sport för den övre medelklassen.

Nu finns det tecken på att det börjar förändras, att de latinska och afro-amerikanska kvarteren fostrar fotbollsspelare likväl som andra idrottsmän - att fotbollen blir en sport för alla amerikaner.

"Det finns definitivt en press inför VM. Förlorar vi alla tre matcher kommer folk säga "vad-var-det-vi-sa?". Vi pratar om det ibland inom laget - Vi får inte floppa, vi måste hålla tåget rullande så folk kan hoppa på´"

- Eddie Pope.

Enligt klyschan är styrkan i ett amerikanskt lag alltid deras överlägsna självförtroende.

Fotbollslandslaget är annorlunda. Genom åren har landslaget snarare kämpat med ett mindervärdeskomplex. De har drivits framåt av viljan att få ett erkännande från resten av världen.

"Vi har chansen"

- Vi har inte världens bästa spelare, men vi är ett starkt lag. Ändå finns den här motviljan från resten av världen att erkänna att vi är det minsta bra, säger Donovan.

När förbundskaptenen Bruce Arena hör den här typen av resonemang så nickar han gillande för sig själv.

Donovan och hans jämnåriga brottas fortfarande med sin egen självbild - men i allt högre utsträckning gör de den kampen till en drivkraft snarare än ett hinder.

- Jag tror mer på mina spelare än de gör själva. En hel del av dem känner sig underlägsna så fort de kommer upp på världsscenen. Vi måste komma över det.

Bruce Arena fortsätter:

- Om Tjeckien och Italien spelar så bra som de kan så slår de förmodligen oss. Men om du säger att vi har en chans på miljonen så har vi fortfarande en chans. Det räcker för mig.