Har La Liga verkligen gjort upp med rasismen?

Av: Johanna Frändén

Publicerad:
Uppdaterad:

BARCELONA. La Liga är tillbaka efter tre månaders pandemistopp och med en högaktuell politisk debatt på sporttidningarnas förstasidor.

När de spanska topplagen springer ut på gräset igen är det med svarta spelare i nästan alla lag. Men har La Liga verkligen gjort upp med rasismen?

I helgen som gick prydde Marca förstasidan med ett bildmontage av La Ligas svarta spelare från olika klubbar iklädda respektive matchställ. ”Respect” var rubriken – av någon anledning på engelska – som ackompanjerade bilderna på Ousmane Dembélé, Alexander Isak, Geoffrey Kondogbia och övriga: ”La Liga är tillbaka efter tre månader…och mitt i debatten om rasism. George Floyds våldsamma död har orsakat en storm av reaktioner inom spansk fotboll”.

– Det finns mycket mer rasism inom spansk fotboll än vi tror. Men tack vare flera viktiga spelare kommer frågan nu upp på bordet. Det är det vi ser överallt i världen nu också, säger Salvador Moya, spansk journalist och expert på rasism inom fotbollen, ett ämne han skrivit fler böcker om.

Kallas ”el Ibra negro”

Det finns något lika irriterande som rörande över spansk sportmedias återkommande försök att adressera problemet med rasism. Den återkommande vanan att kalla Alexander Isak ”el Ibra negro” – ”den svarte Ibra” – och dessutom påstå att detta är hans smeknamn i Sverige, varvas med ambitionen att vara en del av samhällsdebatten i samband med protesterna mot rasistisk polisbrutalitet runt om i världen. Vad Marcas förstasida visade i helgen är hur också La Liga tagit klivet in i 2000-talets fotboll.

– Det börjar komma alltfler mörkhyade spelare som har Spanien som sitt hemland. Det är nog det som sakta men säkert krävs inom fotbollen för att man ska lära sig av varandra, säger Henok Goitom, som själv spelade i Murcia, Valladolid och Almería i den spanska förstadivisionen mellan 2007 och 2012.

– Alla som var mörka i vårt lag, inte bara med min hudfärg utan även flera sydamerikaner, kallade man ”negro”. Det var fullt acceptabelt från alla håll. De har säkert inte reflekterat över det, utan lärt sig säga så och ingen har sagt emot. Jag hade vänner som kallade mig så i Valladolid. Jag sa till tränaren att inte kalla mig ”negro”, utan ”Henok”, han tog det som att jag var uppkäftig. Det handlar om dålig förståelse, säger Goitom.

Foto: Marca/GETTY

Rasistiska glåpord haglade

Fjorton år har gått sedan Samuel Eto’o hotade att lämna planen i Zaragoza där han utsattes för upprepade och högljudda rasistiska läten från läktaren under en bortamatch med Barcelona. Strax därefter antog den spanska regeringen en ny antidiskrimineringslag med fokus på rasism, som gjorde det straffbart – och dyrt – att uttrycka sig rasistiskt på en fotbollsplan.

– Samuel Eto’o kallades nedvärderande saker på alla arenor. Apskrik var vanligt och förekom mot alla svarta spelare på den tiden. Strax efter att Eto’o lämnade planen klubbade premiärminister Zapatero igenom den här lagen och därefter blev det färre rasistiska episoder. De försvann inte men de blev färre, säger Salvador Moya.

Det här var tiden då antirasismen i bästa fall var en slogan på spanska fotbollsförbundet, i sämsta fall en läpparnas bekännelse från styrande personer som inte förstod problemets omfattning och inte brydde sig nämnvärt. Rasistiska glåpord haglade med jämna mellanrum från nästan samtliga läktare i La Liga. Den älskade spanske förbundskaptenen Luís Aragonés kallade Thierry Henry för ”en svart skit” i samband med en landskamp. Det väckte avsky på de flesta håll inom fotbollsvärlden, men Aragonés gick vidare med en majoritet av spanjorernas stöd i ryggen.

Foto: Alvaro Barrientos / TT NYHETSBYRÅN
Iñaki Williams i Athletic Bilbao.

Williams har blivit frontfigur

2014 tog Barcelonas Dani Alves upp en banan som kastats in mot honom under en match mot Villarreal och åt upp den, något som blev början på en antirasistisk kampanj i sociala medier, med den något besvärande hashtaggen ”vi är alla apor”.

– Alla sa att La Liga måste jobba mot rasismen där och då, men sedan dog det ut ganska snabbt. Det behövs tyvärr att fotbollsstjärnorna själva lyfter frågan. De som styr glömmer snabbt, för de är inte intresserade av det. Vi har mindre rasistiska gester nu, men det händer fortfarande, säger Salvador Moya.

Demonstrationerna mot rasistiskt polisvåld har varit flera stycken i Spanien. På fotbollssidan har Real Madrids Vinícius och Rodrygo flitigt uppdaterat sociala medier med budskap från Black lives matter den senaste veckan. Athletic Bilbao-spelaren Iñaki Williams, född i Baskien av föräldrar från Ghana, har på kort tid blivit en frontfigur i den antirasistiska kampen.

– Det behövs stjärnor som säger ifrån, men det kan inte bara vara svarta spelare som försvarar sig mot detta, det måste finnas vita spelare som deltar i kampanjer också. Om vi alla är överens om att det här är dåligt måste också vita spelare gå ut och säga ifrån, säger Salvador Moya.

Foto: Daniel Ochoa de Olza / TT NYHETSBYRÅN
Henok Goitom i Valladolid och Barcelonas Xavi.

Henok Goitom håller med.

– När de privilegierade pratar om det blir det ännu större. Det här är ganska komplexa saker fast det inte borde vara det, det handlar om en historia av kolonialism och slaveri och det sätter sina spår. Iñaki Williams har gått före, men det är svårt i Spanien, säger Henok Goitom och fortsätter:

– Spelarna jag stod nära i La Liga hade inte en enda mörkhyad kompis. De förstod inte hur jag kunde vara svart och från Sverige. De saknar förståelse och då är det svårt att göra något bra av det. Det vi ser nu runtom i världen är att man måste skrika högt för att få till förändring. Vanligt prat leder inte alltid till någonting om inte andra parten förstår när man pratar med låg röst. Ibland måste man skrika.

Publicerad:

LÄS VIDARE