Bank: Väggar darrade, marken gungade

FOTBOLL

Väggar darrade, marken gungade, och allt bara för att en EM-trupp presenterats.

Nej, inte vår.

Det var i Spanien det skakade till, i Sverige fortsätter vi precis som vanligt.

Konspirationsteoretikerna kopplade omedelbart ihop det med att hon ledde spelarrevolten mot förre förbundskaptenen efter OS-fiaskot förra sommaren.

Andra pekade på att andra, yngre spelare faktiskt pekat mot framtiden det senaste året.

Hur som helst och oavsett så var det en saftig skräll när Spaniens nye förbundskapten Jorge Vilda printade ut sin EM-trupp i går och PSG-stjärnan Verónica Boquetes namn saknades.

Det märks när man petar ikoner.

I Sverige har vi inte det problemet för närvarande, och det är väl på sätt och vis synd.

Ryggraden med Hedvig Lindahl, mittbackarna Fischer och Sembrant, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger och Lotta Schelin är fortfarande det som avgör om det bär eller brister i EM.

Vi kan diskutera valet av tredjemålvakt, Fridolina Rolfös spelkvalitéer mot Mimmi Larssons speed eller huruvida Julia Spetsmarks kantfart är något som motiverar en mästerskapsdebut vid snart 28 års ålder.

Framme vid slutet

Men det flyttar inte grundfrågorna en millimeter. Varken möjligheterna eller frågetecknen.

Efter fem år med Pia Sundhage har landslaget jazzat än hit, än dit, och nu står vi framme vid slutet.

Som det heter i en Sundhage-sång: Sista striden det är. Och på andra sidan ska vi summera det arv hon lämnar efter sig som förbundskapten.

Det lär inte bli så enkelt.

Ska vi döma henne efter den förtrollande smekmånadssommaren med hemma-EM 2013, då hon framstod som en Erik Hamrén med substans, stringens och språk? Efter åren då den offensivt utstuckna näsan smällde in i väggen, och alla planer ritades om? Kraschen i Kanada när Sverige var VM:s mest dysfunktionella lag, med turneringens mest dysfunktionella landslagsorganisation? Ska vi berömma handbromsandet hela vägen till OS-final, med Lotta Schelin som ytterback?

Förtjänar alla priser som finns

Jag hoppas att vi kommer att få mer kött på fler ben, vad det lider. Att konflikterna som viskats fram under eran Sundhage (den senaste: Marija Banusic-härvan, Linköpings-stjärnan som hamnade på ideologisk kant med det lojala landslaget) blir mer än svalda bisatser.

När Pia Sundhage utsågs till Årets svensk i världen i veckan – hon förtjänar alla priser som finns för sitt livsverk – hette det i motiveringen att hon ”inspirerat andra kvinnor att prestera på högsta nivå i vitt skilda miljöer”. Det finns helt säkert många fler än Banusic som inte hållit med om det alla gånger.

Men Sverige har en trupp, ett lag, ett mästerskap att spela.

Frågan är hur mycket till idéer och möjligheter de har.

Det senaste året, eller ända sedan helvändningen med defensiven i centrum, har landslaget haft extremt svårt att göra mål mot kvalificerat motstånd. Fortfarande handlar det mest om hur svagt det tidiga anfallsspelet är, hur stora brister det finns i spelbyggnaden, och hur omöjligt det verkar vara att hitta spelande ytterbackar som har mer än aggressivitet (Jessica Samuelsson) eller ”en bra fot” (Magdalena Ericsson, Jonna Andersson).

Det finns egentligen ingenting som talat för att de bitarna på något magiskt sätt skulle trilla på plats den kommande månaden.

Det får bli kontringar, andrabollsvinnande, förhoppningar om att Lotta Schelin är i form och Caroline Seger på hugget. Och på det området har det sett ganska lovande ut det sista, Segers mål mot Skottland var glädjande inte bara för att hon gjorde det, utan för att det var logiskt; hon var där igen.

Pia Sundhage åker till den där sista striden med den här sista truppen. Hon åker med 4-4-2 och sin oefterhärmliga utstrålning och status.

På andra sidan väntar Peter Gerhardsson, kanske en bättre kommunikation med klubbarna och en annan sorts ledarskap. Han tar över efter ett EM i Nederlänaderna, och efter fem år som gett oss både medaljer och minnen för livet.

Det finns alltid plats för ett par till.