17-åriga Maredinho är landslagets okända artist

FOTBOLL

”Det som händer på planen stannar där”

Marija Banusic, 17.

Kristianstad. Sverige håller på att få sin första landslagsspelare som har artistnamnet tryckt på ryggen.

Snart borde du höra mer om Marija Banusic.

Snart kommer du höra massor om Maredinho.

I onsdags togs 17-åriga Marija Banusic ut i A-landslagets nästa träningsmatch mot Brasilien, vilket innebär att hon har stor chans att nå sommarens EM. Jag försökte nå henne då, men numret saknades hos Skatteverket och i telefonlistan som journalisterna försetts med.

Dagen efter spelade Kristianstad mot Sunnanå. Hemmalaget kom med tre raka förluster bakom sig, men Marija Banusic var inställd på att spräcka sviten. Efter 48 sekunder sköt hon 1–0, efter en halvtimme varnades hon för att ha tagit med sig en vattenflaska in på planen och efter 41 minuter byttes hon ut.

Jag ringde såklart. Igen och igen. Ordförande, tränare, assisterande tränare, sportchef och till sist hennes bror Miro. Jag fick ändå inte tag på den nyblivna landslagsspelaren, bara ett sms som bekräftade att jag kunde träffa henne i Kristianstad:

”I morgon klockan tolv går bra” skrev brorsan.

Armen i blått gips

Morgonen efter tar tåget mig över soliga småländska fält till norra Skåne. Jag åker till Kristianstads hemmaplan Vilan, nyfiken på vad som väntar. Trassel? En övervakad pratstund? Miro som slår ut med armarna och beklagar att det är inställt?

Men anläggningen är tom. Jag hugger en silvrig stol, blundar i solen ett par minuter och rycks till liv av att en tjej i vit t-tröja, röda shorts och armen i blått gips sladdar in på cykeln.

Marija hälsar och säger att hon föredrar att telefonnumret inte är spritt. Jag frågar hur hon reagerade när Pia Sundhage ringde och berättade om landslagsplatsen.

– Det var inte hon som ringde, hon hade inte numret. Jag fick höra från min tränare att jag var uttagen.

Har de numret nu?

– Nej. De får det på samlingen.

Hon sätter sig tvärsöver utemöbeln, men flyger upp igen som om hon hade satt sig på en bålgeting. Snabbt in på kansliet, snabbt tillbaka med mineralvatten åt oss.

Du är nära en EM-plats nu. Hur överraskad är du med tanke på att du spelade i division ett i höstas och nu har brutit båtbenet?

– Jag visste att chansen fanns. Jag blev inte chockad.

Varför inte?

– Jag vet att jag är bra.

Pia är pigg på att ta in och plocka bort spelare. Se på Umeås Jenny Hjohlman som debuterade och föll ur truppen på en vecka. Pia säger att ni måste ”våga vara bäst”. Har du det psyket?

– Vi får se. Jag måste ta fram mina spetsegenskaper. Jag gillar att dribbla, det är kul, och att göra mål är riktigt kul.

Målspruta i U19-landslaget

En bit av Marija Banusics unicitet framträder i statistiken. Hon har gjort elva mål på tio F19-landskamper, vilket är vida överlägset alla andra svenskar på dam- och herrsidan. I höstas var hon sexton år och lassade in sju mål i en division ett-match. I allsvenska debuten i april knorrade hon in en poängräddande frispark från 25 meter (efteråt antydde reportrarna att vinden fått bollen att fladdra in i mål, men Banusic invände ”har ni inte hört talas om skruv?”).

Lägg därtill att anfallaren höll på att visas ut i samma match och nu leder allsvenskans varningsliga.

Jag börjar en mening jag inte vet hur jag ska avsluta:

Det syns i dina siffror att något är…

– Fel?

... inte alls, men...

– Jag förstår. Men det som händer på planen stannar där. Jag ska inte älta de gula korten efteråt. Det var lite onödigt att få dem, men jag får hålla med domarna. De här var de första varningarna jag har fått.

Två identiteter

Det finns en skillnad mellan tjejen mittemot mig och hon som tar varningarna och gör mål.

Båda har en gipsad hand som de tror ska vara läkt till EM.

Båda är födda i Uppsala och fick sin fotbollsfostran ute bland killarna på gården, men de skiljer sig på en elementär punkt.

Namnet.

Fotbollsspelaren och människan heter olika.

Marija förklarar:

– Maredinho är mitt fotbollsnamn. När jag började med fotboll kom pappa på namnet. Det passade bra eftersom Ronaldinho var en stor spelare då. Vi hade samma spelstil, förutom att han är kille. Mare är hälften av mitt vanliga namn, dinho står för joga bonito. För samban på plan. För att dansa när man spelar.

Vill ha namnet på ryggen

Maredinho tvittrar. Hon har legat på Kristianstads sportchef om att få namnet på ryggen, över tröjnumret tio, vilket ser ut att bli verklighet senast till nästa säsong. Ingenting i regelverket hindrar, se bara på brassarna, se bara på herrspelaren Vytautas Andriuskevicius i Djurgården som nöjt sig med ”Vytas”. Det betyder att Marija inom kort tar ett steg till i klyvningen mellan privatperson och spelare.

Jag frågar om hon vill byta namn också när hon representerar Sverige.

– Nej, inte nu. Det är större att spela i landslaget så där vill jag ha efternamnet, men kanske senare.

Vi tar ett par bilder på Vilans gräs och vänder mot utgången. Jag ska ta tåget till Stockholm, hon cykeln till lägenheten något kvarter bort.

Men du. Känns det att du som spelare har något extra?

– Hm... Man vill sticka ut på planen och vara bättre, men det är laget som räknas. Fast leder man med 5–0 kan man göra lite Fifa street-grejer.

Hur känner du när du ser A-landslaget spela?

– De är jätteduktiga. De spelar som ett lag, så det ser verkligen ljust ut inför EM. Det ska bli kul att ansluta.

Kan du tillföra något i deras spel, alltså...

- ... ?

… kanske inte nu direkt, men...

– Varför inte nu direkt? Lite glädje i spelet. Lite tekniska uppvisningar.