Simon Bank: Klev fram först – och visade vägen

FOTBOLL

Ronaldo blev Portugals vägvisare

MARSEILLE. Polen charmade Europa med ett kollektiv som var större än alla stjärnor.

Men det är natt nu, stjärnorna lyser över Marseille.

Och den störste av alla här är den som fortfarande är kvar i EM.

Sportbladets Simon Bank.

Vi ska verkligen komma in på både Portugal och Cristiano Ronaldo, men det var faktiskt inte de som syntes mest inför den här kvartsfinalen.

Nere i hamnen i Marseille, på tunnelbanan ut, på området utanför Stade Vélodrome… var jag än tittade så såg jag polska landslagströjor med ett och samma namn på ryggen:

Lewandowski.

”Lewy” är den största fotbollsstjärna Polen fått fram på 35 år, men det är orättvist eftersom det här polska laget är så oerhört mycket mer än en enmansshow.

Fick ihop en lagmaskin

Det är ju lätt att glömma hur det såg ut för bara fyra år sedan, när de skulle spela EM på hemmaplan och Franciszek Smuda dammsög hela kontinenten på jakt efter spelare med polskt pass, polska släktingar, som någon gång varit i Polen eller kände någon som varit det.

Det föll inte särskilt väl ut, på något enda sätt.

Före EM gick den gamle målvaktslegendaren (Staffan Tapper vet mer om det där) Jan Tomaszewski, som då satt i parlamentet för högerextrema Lag och Rättvisa, ut och sågade upplägget:

– Hur kan man hålla på ett landslag med utlänningar och folk som dömts för korruption? Jag ser fram emot EM, men jag kommer inte att gå på Polens matcher, för det är inget polskt lag.

De vann inte en enda match, och sedan kom Adam Nawalka.

Och kors i alla tak, vilket lag han byggt.

Det är ingen eftergift för rasister, men det här är ett gäng kompisar som vuxit upp i Polen, som trivs ihop, och som under den anonyme strukturcoachen Nawalka fått växa ihop.

Hittade rätt taktik

Redan på uppvärmningen var de intressanta. Där var en övning där fyrbackslinjen ställde sig på rad bakom fyra spelare, medan en av tränarassistenterna skickade fram en boll på måfå – i luften, på marken, långt, kort – för att träna reflexerna hos backarna. En av dem stötte fram och attackerade bollen, de andra anpassade sig blixtsnabbt, tog position, sjönk, gav understöd.

Så spelar Polen sin fotboll. Synkroniserat, automatiskt, och med total satsning i varje enskild situation.

Den här gången ställdes de mot Portugal, som har många olika sätt att spela fotboll, men inget de fullt ut hittat hem i. Den här gången skickade Fernando Santos ut fyra centrala mittfältare, varav en (oftast João Mario) fick i uppdrag att ta steget fram så att Cristiano Ronaldo kunde kliva ut på sin älskade vänsterkant.

Det såg inte utsom om de tänkt upprepa sin ytdödarfotboll från Kroatien-matchen.

De fick förresten inte chansen att fundera.

En crossboll som felbedömdes av Cédric gav Kamil Grosicki chansen att störta fram på vänsterkanten – ingen störtar fram som Grosicki – och skicka in ett inlägg till Lewandowski.

Två minuter spelade, 1–0, extas bland alla Lewandowskitröjor.

Olika filosofier som möttes

Första halvlek var en fotbollsdröm där två olika skolor brakade in i varandra. Portugals fotboll var moment A, som följdes av moment B, som följdes av moment C, som oftast följdes av att Cristiano Ronaldo sköt.

Polens fotboll har bara ett moment. Totalfotbollsmaskinen Krychowiak (att Sevilla hittade honom i Reims säger allt om den klubbens scouter, ett lag med elva Krycho vore inget dåligt lag) sjunker hem och startar anfall, och sedan sker allt i en enda flödande, ursinnig satsning framåt.

Milik och Lewandowski arbetar ihop, Kuba och Piszczek är siamesiska tvillingar, Grosicki springer genom murar och berg. Ibland går det, oftast inte, men det är en sorts fotboll som alla borde lära sig av.

När Portugal väl kom in i matchen var det för att världens bäste artonåring tyckte att det var dags.

För ett par månader sedan bad jag Victor Nilsson Lindelöf berätta lite om Renato Sanches.

– Går man upp genom leden i Benfica blir det en hajp, men han förtjänar det. Han är en bra kille också, en man unnar allt gott, sa Victor.

Och allt gott kommer att komma till Renato Sanches.

Här flöt han runt, spelade väggspel, utmanade och hittade luckor, och när ingen annan hade lust så skickade han in 1–1 via ett polskt backben.

Jag har varit inne i det här rymdskeppet så många gånger, men oftast gått hem frustrerad. Den här Marseille-kvällen fick Velodromen den fotboll den förtjänar.

Femte raka krysset

Det blev mindre frenesi och mer taktik efterhand, Fernando Santos coachade lika aktivt som vanligt och gjorde det för att stabilisera sitt mittfält med tydligare roller. Det hjälpte dem defensivt, men när Renato Sanches skickades ut på en högerkant blev han isolerad. Och när Cristiano Ronaldo skickades högst upp blev han, som så ofta där, frustrerad: en enda lång väntan på Chansen.

Ena gången skickade han bollen i gaveln utan att titta upp, andra gången sköt han hål i luften (det är lagat nu) när João Moutinho hittade honom med en briljant lyftning i djupled.

Det är inte lätt att vara Cristiano Ronaldo.

Om han spelar för sig själv och gör två mål men laget spelar oavgjort är han egoist, om han spelar för laget och de vinner på straffar är han blek. Han måste alltså göra två mål och se till att de vinner.

Här stod han nu och hade gjort varken eller.

För femte matchen i rad hade Portugal spelat oavgjort efter 90 minuter. Det var fortfarande varmt i Provence, tillräckligt för att man skulle bli trött av att bara sitta ner – och förlängningen blev vad den blev.

Polen utan löpkraft sjönk ner. Portugal utan koncentration slog inlägg efter inlägg till ingen alls.

Backgiganterna Glik och Pepe tog över scenen, men det var trött, trög och tråkig fotboll.

Till slut fanns inte plats för både Polens kollektiv och Cristiano Ronaldos dröm.

För fyra år sedan åkte Portugal ut på straffar i semifinalen mot Spanien, Ronaldo fick aldrig lägga någon straff då eftersom han valde att lägga den sista. Han ville bli hjälte, slapp bli syndabock.

Nu klev han fram först av alla.

När Quaresma – Ronaldos barndomsvän från Sportings Alcochete-akadem – sköt Portugal till semifinal rusade ett helt lag rakt fram för att fira.

Alla utom en. Cristiano Ronaldo rörde sig åt motsatt håll, knöt nävarna och skrek rakt ut.

Messi har gett upp på andra sidan havet, tiotusen Lewandowski-tröjor ska åka hem, men den här drömmen lever fortfarande.