Svensk fotboll borde följa varenda spark

FOTBOLL

Bank: Det blir inte intressantare

Kreativitet mot destruktivitet, konst mot arbete, Luke Skywalker mot Darth Vader.

Stjärnornas krig? Nej, det här är Champions League.

Bayern München mot Atlético Madrid. Svensk fotboll borde följa varenda cynisk spark.

Alldeles bakom läktaren på Heyselstadion kunde man skymta ett parishjul, som stängt för kvällen.

Förlängningen var på väg att ta slut, den ikoniske Luis Aragonés hade gjort mål och Atlético de Madrid skulle bara vänta ut de sista sekunderna innan de lyfte pokalen som europamästare.

Det har gått 42 år sedan dess, sedan Hans-Georg Schwarzenbeck tog emot en sidledspassning från Franz Beckenbauer, tog ett par måfåsteg och skickade iväg ett distansskott på vinst och förlust.

Bollen smet in vid vänstra stolproten. Bayern München kvitterade och vann efter omspel. Der Stern des Südens skrev vidare på sin oändliga mästarhistoria.

En offensiv som växlat ner

Atleti? De hoppade upp i vagnen på det där nöjesfältet och ägnade de kommande 42 åren åt att åka uppåt, neråt, i sidled, utan att någonsin komma hela vägen fram.

Och här är de nu.

En kväll på Allianz Arena, 1–0-överläge mot Bayern München med 90 minuter kvar att spela. När vi tar pendeltåget ut till Fröttmaning är det för att se om historien äntligen kommit ikapp sig själv, men framför allt för att se den moderna fotbollens två antiteser braka in i varandra i blixtljus.

Den religiöst renlärige esteten Pep Guardiola filar vidare på sitt rekviem, han har problem med sina superyttrar (Robben är skadad, Ribéry tveksamt startande) och en offensiv som växlat ner efter nyår.

Vad väljer du?

Totalitärproletären Diego Simeone lägger sten efter sten till Europas mest svårforcerade försvarsmur, han är en Machiavelli med mobiltelefon (det var den han använde mot Rayo i lördags, när han satt avstängd på läktaren), en Mourinho med moral, en tränare som verkar få både Carrasco och Godín tillbaka i startelvan.

Det är inte Champions League-hymnen som inleder den här kvällen.

Det är, som Billy Bragg skulle sagt, ljudet av ideologier som krockar.

Det finns en kosmisk kraft i övertygelsen hos Pep Guardiola, i en fotboll som är byggd för evigheten snarare än matcherna. Men det finns, som Billy Bragg också skulle sagt, kraft i ett fackförbund också.

Så vad väljer du?

Estetiken eller etiken? Musiken eller taktiken?

Själv tillåter jag mig att hålla på båda, jag älskar aldrig Pep Guardiolas fotboll mer än när den testas till sitt yttersta av sin motsats. Jag blir aldrig mer trollbunden av Cholo Simeones krigargäng än när de trycks upp mot väggen av övermakten.

Ingen som har det minsta intresse för fotbollsideologi kommer att titta någon annanstans i kväll, och själv är jag uppriktigt nyfiken på vad svenska ledare och spelare kommer att se när de tittar.

De får gärna titta på FC Bayern eller Barcelona när de vill utveckla sina spelare, men de borde lägga av med det när det handlar om att utveckla sitt spel.

De har inget att hämta där.

De har allt att lära sig av Atleti.

Om svenska klubb- och landslag vill kunna hävda sig i Europa igen, på allvar, är det Atlético Madrids utmaning de står inför.

Det blir inte mer intressant

Hur hanterar man individuell underlägsenhet? Med att vara hjärntvättat skolade i kollektiva kvalitéer.

Hur möter man lag som är överlägsna i alla tekniska grenar? Med att veta exakt hur ett modernt försvarsspel fungerar.

Atleti är världsmästare i att agera reflexmässigt när de förlorar bollen, att styra tempot i en match utan att styra bollen. De kan allt om presspel, att skydda de spelytor som är viktigaste, hur man gör för att maximera skadan man kan orsaka med minimalt bollinnehav.

Det är där vägen framåt finns. För Atlético Madrid bar arbetsmoralen och intelligensen hela vägen tillbaka hit, till en andra chans att förändra historien.

Nittio minuters kamp mellan ideologier. Nittio minuters lektion för svensk fotboll.

På andra sidan ska det spelas final, men intressantare än så här blir inte europeisk toppfotboll en bit in på 2000-talet.

* Viasat Fotboll 20.45: CL-semifinal 2:2 (1–0 till Atletico Madrid))