INGEN FARA, SVERIGE

FOTBOLL

Sportbladets Simon Bank: Pinsam insats, men tabellen kan vi glädjas åt

Försvarsspelet? Det såg hemskt ut. Anfallsspelet? Det såg jag inte alls.

Ska jag vara ärlig såg jag bara en sak jag tyckte om, en kväll när Sverige var så sanslöst blekt:

Tabellen.

Det är, å andra sidan, inte så bara.

Vi tar det här först.

Sverige ledde med 1–0 på hemmaplan, det var 20 minuter till EM och spelarna började under ett par minuter se lite bekväma ut med bollen. De styrde tempot, rullade genom laget och kontrollerade matchen. Det var exakt den sorts döda-tid-spel som på kontinenten hade hälsats med ett Olé! för varje passning.

I Sverige?

Här visslade stora delar av publiken. Den buade. Den skrek ”FRAMÅT NU DÅ!”.

Hade jag hetat Lagrell hade jag där och då ringt till Uefa och förklarat att ”sorry, vi kommer inte till EM. Vår publik vill inte det. Den vill att vi stannar hemma och spelar framåt utav bara helvete istället”.

Sett till hela matchen var de där minuterna, när Sverige verkligen bestämde över spelet, kanske de enda som inte förtjänade att buas ut.

För det här var verkligen uselt.

...såg så säkert ut

Det var en match till där Sverige skulle växa sig in, känna sig in, börja med ett riskminimerande rakt spel mot Elmander och Ibrahimovic med nio man på rätt sida bollen. Det gick hyfsat i början, Elmander nickskarvade och Zlatan höll i. Ibland hittade man små kvicka trianglar med Kim Källström och Erik Edman, och efter en kvart slog Tobias Linderoth en frispark som Källström skarvade till Olof Mellberg som tryckte bollen i mål.

Det såg så säkert ut då. Backlinjen hittade vårdade spellösningar även under press. Johan Elmander hade en öppen chans, Zlatan en likadan, Nordirland började huka lite och bakom Andreas Isaksson hängde en svensk flagga med ”Ånge IF” textat, som ett fint litet vykort till Ånges egen Lars Lagerbäck.

Men det var ingen sån kväll.

Det var en kväll när de försiktiga långbollarna mot anfallarna bara fortsatte att vina genom luften som häxpipor, när Johan Elmander hade rullskridskor på fötterna och laget som helhet bara blev fegare och fegare.

Problemet var undermod

Det fanns de som pratade om övermod efteråt. Ni vet, snacket om att allt är klart, om Nordirlands svagheter, om allt det där.

Men problemet i går var inte övermod.

Problemet i går var undermod.

Med Niclas Alexandersson skadad, Christian Wilhelmsson utburen på bår och Fredrik Ljungberg sjukskriven en kvart före avspark hade Sverige tappat så mycket rygg

rad att de såg ut som gummimannen.

– Det blev lite tennis, sa Tobias Linderoth.

Precis så.

Det blev oriktade bollar. Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic fick problem att hänga med. Erik Edman slutade fylla på, och Anders Svensson och Linderoth vågade inte riktigt ta striden om andrabollarna av rädsla för att bli överspelade.

Nordirland – bättre på allt

Det blev lite bättre när Mikael Nilsson, den funktionelle, kom in och spelade lite mer centralt – men bra blev det aldrig. Bollarna damp ner, Nordirland plockade upp dem och kontrade.

Nigel Worthingtons lag visste verkligen vad de gjorde. De låg lågt, tog kamp om bollar, skickade varenda uppspel långt mot Matías Concha som var lika pojklagsaktigt desorienterad i går som han var bra mot Liechtenstein.

I båda matcherna som Nordirland spelat mot Sverige har jag gillat dem mer. De har varit tydligare, smartare, och väldigt ofta skickligare.

De hade ett par skott utifrån efter en timma eller så, och Sverige visste inte vad de skulle göra med sig själva. Med 20 minuter till EM visste inte spelarna vad de skulle göra, för det fanns ingen plan. I vanliga fall hade det inte varit några problem, eftersom spelidén i sig är så oerhört trygg.

Vände bort Hansson

En kväll som i går, när både kaos och hjärnspöken kunde dyka upp mot slutet, var det ett nybörjarmisstag av Lagerbäck att inte ha gett spelarna det stödet.

Med ett Råsunda som ångade av svett och oro började spelarna kapa navelsträngar på löpande band. De försökte vinna matchen på egen hand, med huvudlöst presspel i fel lägen; Olof Mellberg missade sina uppspel, Petter Hansson halkade runt, positionsspelet rasade ihop i en liten, gul hög. Och till slut kom en chans som det alltid kommer en chans.

Kyle Lafferty, en 20-årig räkel från Burnley, vände bort Petter Hansson som en nysning och skickade upp bollen i bortre krysset.

1–1. I dag är det rea på champagne på Fotbollförbundet, de har en massa bubbel de inte behöver.

– En av våra sämre tävlingsmatcher, om inte den sämsta, sa Lars Lagerbäck.

Besvikelsen, självinsikten och självkritiken var en sak att glädja sig åt.

Tabellen är en annan.

När natten la sig över Råsunda efter en pinsam svensk insats stod det fortfarande ”Sverige” allra högst upp i den. Trots allt. Om den här matchen spelats i Göteborg hade jag skrivit att vårt landslag är på väg mot EM ”me rôva före”.

Det är inte oväsentligt.

Om ni tror det kan ni ju alltid mejla till [email protected] och höra efter.

ARTIKELN HANDLAR OM