”2004 var ju spelarna rädda”

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

AIK:s förre vd Sanny Åslund om kraven, miljonerna och den tuffa tiden

Foto: ANDREas bardell

Han ledde AIK under klubbens värsta kris och fick ensam ta skulden för nedflyttningen till superettan.

Först tre år efter sin avgång är Sanny Åslund beredd att tala ut om den turbulenta tiden, hoten från fansen och kampen för klubbens överlevnad.

– Om jag fått rätt information på bordet när jag erbjöds jobbet hade jag gått hem direkt, säger han.

Som spelare räddade han 1977 kvar klubben i allsvenskan med ett hattrick mot Malmö FF.

Som tränare ledde han ett nederlagstippat budgetlag undan nedflyttning i tre säsonger (1988-1990).

När Sanny Åslund återvände till klubben i sitt hjärta som vd hösten år 2000, gjorde han det som en sann AIK-hjälte.

Fyra år senare blir han hotad av uppretade fans, hans villa blir vandaliserad och han blir hånad av publiken på Råsunda.

AIK åker ur allsvenskan och Sanny Åslund får skulden för fiaskot.

Tidigare har han valt att inte diskutera sin tid som vd i Sveriges största fotbollsklubb.

Nu är tiden dock mogen.

– Jag skulle aldrig haft det här resonemanget för ett halvår sedan. Men nu tål AIK det här. Det är ordning i AIK nu och då kan jag faktiskt berätta lite om hur det var, säger Sanny Åslund.

Det var ordning i AIK även år 2000.

Eller, det var i alla fall den bilden som målades upp för Sanny Åslund.

– De ringde under sju, åtta månader och ville att jag skulle ta över som vd. Jag trivdes med mitt dåvarande jobb, men till slut sa jag ja.

– Uppdraget var att föra AIK närmare Europa. Vi hade en bra trupp, en bra tränare, omsatte 70 miljoner och det hade genererats 100 extra miljoner från hösten 1999 till hösten 2000. Nu fanns musklerna.

Räknat fel i delårsrapport

Verkligheten var dock helt annorlunda. Något som Sanny Åslund tidigt blev varse om.

– AIK hade gått ut med fel delårsrapport. Den sa minus 10 miljoner. Vi hade räknat om – med samma underlag – och fick minus 25 miljoner. Vi hamnade slutligen på minus 20 miljoner.

Inte nog med det.

När AIK Fotboll bildades genererade det totalt 40 miljoner kronor till huvudföreningen. De pengarna var nu borta.

– Huvudstyrelsen lade alla pengarna på hockeyn. Och man ville ha mer ersättning från fotbollen för att kunna betala hockeygenererade lån.

”Sälj allt och rädda bolaget”

Sanny Åslunds första uppdrag som ny vd?

– Efter 20 dagar på jobbet informerade jag styrelsen om misstaget i delårsrapporten och att kassan var tom. Man hade spenderat varenda krona. Det är min bestämda uppfattning att styrelsen inte hade helheten klar för sig. En styrelsemedlem bad senare till och med att få utgå ur styrelsen.

– Jag fick gå och låna pengar för att kunna betala spelarlöner i december.

– Jag kände mig naturligtvis bedrövad när jag insåg hur läget var.

Och, visst, det var taktiskt fel av mig att inte bara gå hem. Kräva alla kort på borden – eller gå hem. Men jag är lite präktig och tänkte att det här ska jag klara, det här ska jag fixa. Nu var det ”sälj allt som går och rädda bolaget”.

Hur kunde ekonomin bli så dålig?

– Jag vill inte uttala mig om hur det var innan. Men jag såg en massa avtal... och det fanns inte pengar att klara ens första året på åtaganden vi hade att leva med i 2–3 år till.

– Jag har fått skit för en massa grejer. Men inte ett enda av de där avtalen står det mitt namn på.

Men AIK gick alltså back 20 miljoner – och då sålde man ändå Mattias Asper för 19 miljoner...

– Nja, 22 var det. De tre sista skulle betalas ut året därpå. Det var dem jag använde som bankgaranti när jag tvingades låna pengar till löner lite senare.

Edman AIK:s räddning

Hur illa ute var klubben egentligen?

– Det var ryggen mot stupet hela tiden. Det enda vi tänkte på var ”hur betalar vi räkningarna nästa månad?”.

– Matcherna mot Galatasary och Valencia blev en räddningsplanka. Och hade vi inte sålt Erik Edman hade vi inte kunnat betala ut augustilönen. Stefan Söderberg gjorde ett kanonjobb och vi fick en bra ersättning för Edman.

Som om ekonomin inte var nog. Stuart Baxter avgick precis när du börjat?

– Ja, han var tveksam om sin framtid. Men han hade en väldigt hög lön och från styrelsen sida och med det ekonomiska läget som var då...

Samtidigt fanns kraven på att ni skulle vara ett topplag?

– Ja, och där lyckades vi inte. Allt handlade om att få pengarna att räcka till. Det blev ingen ro. Varken för ledare eller spelare. Och att rekrytera... det var att försöka hitta så billiga spelare som möjligt. Samtidigt är det så att ett etablerat namn säljer biljetter.

Hur mådde du under den här perioden?

– Det var få vakna ögonblick som jag inte tänkte på jobbet. Jag var nog frånvarande i familjen. Jag tycker framför allt synd om min familj, vad de fick utstå.

Tog in på hotell

Och under slutet av säsongen 2004 blev det ännu värre?

– Jo... men det här ju AIK:s styrka och risk. Det finns ett enormt engagemang. Det är ett stort kommersiellt värde, ingen annan klubb säljer biljetter som AIK. Men när det slår över, från stöd till något annat, är det enormt jobbigt för dem som verkar i den miljön.

– Och även ni i medierna... ni gillar att skriva om idioter. Faktiskt. Och det är ju deras belöning, de får vara med i tidningen och får en identitet. Allt det här påverkar stoltheten över att vara AIK:are.

På grund av hot tvingades du och familjen ta in på hotell i stället för att sova hemma?

– Ja, vid något tillfälle var det så. Det var precis mot slutet och vi fick något mejl. Det var riktat mot min person, jag fick klä skott för misslyckandet.

– Det var jobbigt för familjen. Ska barnen behöva gå till skolan och bli häcklade för sin farsa? Som pappa mår man ju dåligt då.

– Men, i och för sig, det var bättre att det riktades mot mig, än mot spelare och ledare. Nu fick de vara i fred och det var de som kunde rädda oss kvar. Men nu räckte det ändå inte.

Och efter degraderingen avgick du som vd?

– Ja, jag åkte hem till Lennart Johansson. Jag sa att om jag vore ordförande så skulle jag, när AIK nu skulle börja om, fundera på att byta vd också. Det var inte mer dramatiskt än så. Och det var bäst för AIK i det läget.

– Jag fick dock lova att vara kvar i klubben till dess att alla förberedelser inför Superettan var klara, så jag jobbade i stort sett heltid till och med februari 2005. Det stora jobbet då gjordes dock av Sandro Catenacci. Det är en stor förlust för fotbollen och AIK att han inte togs om hand på ett bättre sätt.

Var det en lättnad att lämna klubben då?

– Ja, det var det. Jag tog det lugnt första månaden, åkte och hälsade på (sonen) Martin i Italien. Och i maj jag började jag bygga ett hus (skratt). Det slukade mig över sommaren och senare började jag på Preem.

Inget problem med fansen

Hur är din relation till fotbollen i dag?

– Jag följer med bra. Ser mycket på teve, men går även på en del matcher. Som derbyt senast.

Och relationen till AIK:s fans?

– Det har aldrig varit något problem med den relationen. När jag går på Råsunda och det kommer fram folk med AIK-kläder på stan... det är inga problem.

– Allt det där blev lite upphaussat. Det är tacksamt att ha någon att slå på, med skyltar och så. Men det är klart... det var inte kul. Jag var van att vara mer älskad av publiken. Jag har ju stått framför norra och blivit hyllad, både som spelare och tränare.

Vad säger du om stämningen på Råsunda idag?

– 2004 var spelarna nästan rädda. Då var det som att spela med två utvisade. Nu är publiken som en extra gubbe.

– Och nu är hela AIK stabilt. Du har Nebo (Novakovic) och Rikard (Norling) som ledare, du har en bra trupp och koll på ekonomin. Det är mycket som är roligt med AIK nu. Det är kul att gå på Råsunda igen.

Sannys tid i AIK fotboll

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN