Erik Niva: Vill du vinna SM–guld så måste det till lite hederlig panik

FOTBOLL

Hur mycket skulle du ge för ett SM-guld?

Skulle du offra allt du tror på, allt du står för?

Rikard Norling svarar nej – och AIK spelar 0–0 mot Gais.

Allt kan alltid hända och alla vet om det.

AIK är fortfarande bara tre poäng efter, och SM–guldet är absolut inom räckhåll.

I teorin.

I teorin är allt möjligt – och det finns inget enklare än att gömma sig bakom ett ingenting–är–klart–mantra – men i det bistra höstregnet över Råsunda säger verkligheten något helt annat.

När de sista AIK–spelarna troppar av Råsunda–mattan står en ensam supporter kvar nere vid sidlinjen.

– Nästa år, Gnaget, hojtar han från den västra läktaren. Nästa år.

Det känns som att det är över för AIK nu, på ett sätt som är nära besläktat med känslan efter det upptrissade derbyt förra veckan.

Blev det inte mer än så här? Var detta allt?

Hade verkligen AIK släpat sig hela vägen upp genom tabellen under två månaders tid – bara för att släppa greppet om bucklan med 90 håglösa minuter mot ett decimerat Gais?

Inför matchen hade Rikard Norling predikat om metodik och tålamod. Jag fattar poängen, men tycker ändå att det blev fel någonstans på vägen.

När klockan tickade såg jag mycket metodik och tålamod – men väldigt få spelare som vägrade tappa poäng, väldigt lite positiv desperation.

AIK vill spela bollen efter marken, genom mittfältet, till nästan varje pris.

Det är en beundransvärd ambition, men just nu har den sina begränsningar.

80 minuter – tre chanser

Under drygt 80 minuters bolltrillande skapade AIK tre ordentliga chanser från öppet spel.

Det är givetvis alldeles för lite, och jag tycker att Norling väntade för länge innan han accepterade att spelet gått i baklås.

När de väl slängde in mittbacken Nicklas Carlsson på topp, när de började skicka långt, spela simpelt, höja pressen och kriga på andrabollar – då hade det gått 82 minuter.

Då var skadan redan skedd.

För ett SM–guld tror jag att all modern metodik behövt kombineras med en dos gammal hederlig panik.

I går brann inte AIK tillräckligt mycket.

Efter matchen tjatade jag på Norling med precis de här synpunkterna.

Han förstod vart jag ville komma, men stannade upp vid ett resonemang om framgångens pris.

– Jag vill inte knapra på själen. Jag vill inte släppa tron på vår konstruktiva idé. Då är det gonatt.

Hur mycket är egentligen ett SM–guld värt?

Är det värt att offra precis allt för? Slänga allt långsiktigt arbete överbord?

När allt kommer kring tror jag inte att Rikard Norling tycker det. Ska han vinna så vill han göra det på sitt eget sätt.

– Bara för att det blir höst ska man inte sluta spela fotboll. Bara för att det blir höst ska man inte skicka upp uppspelet på trettonde bänkraden eller kicka upp det på huvudet på Wernbloom. Jag säger inte att det är fel – men jag säger att det inte är vår grej. Det är inte vad vi står för.

De fysiska kopplar grepp

De senaste dagarna har Zoran Lukic dykt upp i medierna för att mässa om hur dagens allsvenska lag ”inte har anfall som spelets idé”.

– Skapar man bara ett anfallsspel så vinner man allsvenskan ganska enkelt.

Jag vet inte om Lukic sysslar med någon sorts avancerade Djurgårds–psykningar, eller om han bara struntat i hur slutspurten utvecklar sig.

De spelförande lagen – AIK, Elfsborg, i viss mån Hammarby – tappar mark.

De fysiska, direkta lagen – Djurgården, Göteborg, Kalmar – kopplar grepp.

Sommaren har blivit höst, gräset har blivit lera.

Ska det löna sig att vara spelförande under de omständigheterna måste man ha skickliga individualister, och de finns inte i dagens allsvenska.

I år är det här en serie där man får mer betalt för att söndra än att försöka härska.

Sådan ser verkligheten ut just nu, och man kan antingen acceptera den eller försöka förändra den.

Rikard Norling har försökt göra både och, men i går tappade han balansen.

Samtidigt som guldtåget lämnade perrongen på Solna station avslutade han sin presskonferens med ett lakoniskt konstaterande:

– Vår konstruktiva tanke behöver bli lite vassare för att slå ut Rolands organisation. Så är det. Ett år till.

ARTIKELN HANDLAR OM