Marseille & den politiska kampen

FOTBOLL

Olympique - ett lag och symbol för ett annorlunda tänkande

Foto: ENGAGERAD PUBLIK På Marseilles hemmaarena Stade Vèlodrome hänger de kubanska flaggorna brevid palestinska och katalanska. Politiken är viktig för fansen – och till skillnad mot många andra supportergrupper i Europa befinner de sig långt ut på vänsterkanten.

MARSEILLE

När Frankrike exploderade i raskravaller låg Marseille stilla.

När europeiska läktare närmade sig högerextremismen stod Olympique Marseilles fans samlade under kubanska fanor.

Sportbladet har besökt ett annorlunda lag i en annorlunda stad.

Förra höstens förortskravaller spred sig som en våldsam skogsbrand över Frankrike.

Gnistan som tändes i Paris visade sig sätta eld på något som var så stort, så väldigt och så lättantändligt att hela den femte republiken sattes i gungning.

Mellan den 28-31 oktober i fjol pågick lokala oroligheter i Paris-förorten Clichy-suis-Bois. När måndagsmorgonen den 7 november grydde hade upploppen vuxit så mycket att de rasade i hela 274 städer över hela landet.

Hela Frankrike brann, med undantag för landets tredje största stad.

Hela Frankrike brann - utom Marseille.

Jag kommer fram till Marseille strax efter lunch, och låter hyrbilens GPS föra mig raka vägen ner till hotellet vid Vieux Port.

Väskan in på rummet, och sedan ut på promenad i staden som gjort mig lika upprymd varje gång jag kommit hit.

Ingen annanstans i Europa har jag varit med om att en stadsbild byter karaktär lika hastigt som i Marseille.

Bara ett par kvarter, bara ett par minuter, sedan är turistkvarteren vid den gamla hamnen som bortsvepta.

Restaurangerna har menyer på arabiska i stället för engelska, och i skyltfönstren görs det reklam för billiga långdistanssamtal till Senegal, Algeriet och Gabon. Boutiquerna har blivit basarer, och krämarna börjar köpslå innan man ens sett vad de säljer.

Jag tror att det går att hitta i stort sett vad man än letar efter i de här kvarteren. Jag är till exempel övertygad om att det går att hitta förklaringen till att Marseille låg kvar orört när resten av landet brann.

I GRUND OCH BOTTEN handlade förortskravallerna om integration och diskriminering, och Marseille är Frankrikes invandrartätaste stad.

Rent statistiskt borde det finnas mer uppdämd integrationsilska här än på annat håll, men där andra städer bara har några årtiondens erfarenhet av att ta emot immigranter har Marseille flera århundradens.

Under de senaste 150 åren har våg efter mänsklig våg sköljt över staden; greker, armenier, spanjorer, palestinier och hundratusentals afrikaner från de gamla kolonierna.

Med tiden har staden svalt dem alla, och Marseille har blivit en stuvning som inte finns någon annanstans i Europa.

Drygt 550 000 av stadens drygt 800 000 invånare har så kallat utländskt påbrå. Mellan 25 och 30 procent är muslimer.

- Vi har våra problem, men jag kan gå till centrum utan att känna att jag går in på fiendens territorium. Vi tillhör Marseille och Marseille tillhör oss, sa den afrikanska sexbarnsmamman Abida Hecini när Washington Post undersökte fenomenet.

Enligt borgmästaren Jean-Claude Gaudin känner sig stadens invånare som Marseillaise snarare än fransmän eller invandrare.

Han menar att den långa invandrartraditionen är den ena orsaken till att kravallerna höll sig borta, den speciella stadsplaneringen den andra:

- På ena sidan finns bergen, på andra havet. Vi trängs här i mitten allihop. När vi har byggt stora höghusområden har de inte hamnat långt utanför stan, som i Paris. Det har inte funnits plats för det. Höghusen har i stället hamnat mitt inne i stan - och det gör både att Marseille ser ut som det gör och att människor av olika ursprung blandas mer.

JAJA STADSPLANERING hit och stadsplanering dit.

Enligt den lokala sägnen var det faktiskt väldigt enkelt att strukturera Marseille när staden grundades för 2 600 år sedan.

Först byggdes Stade Vélodrome - sedan konstruerades resten av staden runt arenan.

Lunch har blivit eftermiddag, och jag har tagit mig vidare till ett av Marseilles mer välmående distrikt. Som en illustration över stadens blandning är det där det ligger, Stade Vélodrome, templet dit fattig som rik går för att dyrka sitt Olympique Marseille.

Ett fotbollslag är sällan samma spegling av sin stad i dag som det var för 20 år sedan, men för Olympique Marseille gäller principen fortfarande.

OM tillhör Marseille, Marseille tillhör OM.

När laget springer in för söndagsmatchen mot Toulouse vajar sex jätteflaggor från Virage Sud. Det är den ivorianska, den senegalesiska, den albanska, den nigerianska, den argentinska och den slovenska - och de symboliserar de olika nationaliteterna i startelvan.

Visserligen missade läktaren några flaggor - den här dagen innehåller OM dessutom en kamerunier, två immigrantsöner från Guadelope respektive Algeriet och två så kallat etniska fransmän - men det må vara okej.

De två tydligaste symbolerna för dagens OM sitter ändå på läktaren.

Där sitter avstängde Franck Ribéry, energiyttern som konverterade till islam efter att ha träffat en muslimsk kvinna.

Och där sitter Pape Diouf, klubbpresidenten som är den enda färgade mannen att leda någon av Europas större fotbollsklubbar.

Spelare, ledare och fans. Tillsammans är de Olympique Marseille, en nästan symmetriskt perfekt avbild av en säregen stad.

AVSPARKEN KOMMER, och de båda kortsidorna växlar flaggalleri.

Fram kommer de kubanska och de katalanska fanorna, de palestinska och de libanesiska, de algeriska, marockanska och tunisiska.

OM:s fans låter högre än några andra supportergrupper jag hört i Europa - möjligen Partizan Belgrad undantaget - men det är ändå inte det deras tydligaste kännetecken. Framförallt tycker de annorlunda.

Nästan alla europeiska fansfalanger med uttalad politisk hållning befinner sig långt ut på högerkanten. Olympique Marseilles fans håller till lika långt ut till vänster.

För några år sedan gjorde blytunga franska prestidetidningen Le Monde ett reportage under rubriken "Stade Vélodrome, arena för den politiska kampen".

Det var när den kontroversielle ledaren Jean-Marie Le Pen hade som störst framgångar, och nådde nästan 20 procent av rösterna med sitt högerextrema parti Front National.

Enligt Le Monde fanns det - osannolikt nog - över huvud taget inga FN-röstare alls bland 60 000 fans på Stade Vélodrome. Däremot fanns det gott om kopplingar mellan arenan och den militanta anti-fascistiska organisationen Ras l"Front.

PÅ FEM MINUTER runt halvtidsvilan gör OM tre snabba mål som punkterar matchen mot Toulouse. Andraplatsen i tabellen är befäst, slagläget bakom Lyon intakt.

Läktarna jublar under Ché Guevara-symboler och sjunger kampvisor skrivna av gamla italienska kommunister.

Laget har fortfarande inte vunnit ligan sedan muttiteln 1993, staden har fortfarande en arbetslöshet kring 13 procent - men det hade kunnat vara värre.

Mörkret har lagt sig och nattens raï-rytmer har följt med. Utanför Stade Vélodrome ligger en olaglig tjocksöt lukt som ett lock över bakgatorna, och mitt i myllret säljer en av OM:s supporterfalanger t-tröjor.

Motivet på en av dem är ett sådant som drar blickarna till sig.:

Franck Ribéry - med turban på huvudet - urinerar på Jean-Marie Le Pen. Högst upp på tröjan hänger en enkel mening: "Le Pen - Marseille vill inte ha dig".

Allt du velat veta om Marseille

Erik Niva