Bank: Barcelona spelar i en annan värld – en annan sport
LONDON. Ja, så sitter vi här med livet bubblande i oss och svaret på allt vad vi undrat.
Världens bästa fotbollslag heter Manchester United.
Futbol Club Barcelona?
En annan värld. En annan sport.
Till slut undrar jag om det är film.
Med en minut kvar byter Pep Guardiola in Carles Puyol, symbolspelaren som inte förlorat en match i år. Victor Valdes och Puyol låter Éric Abidal ta över kaptensbindeln. Och 72 dagar efter att fransmannen gått igenom en karriärshotande tumöroperation får han ta emot världens finaste pokal ur fransmannen Michel Platinis händer.
Den här läktaren jag sitter på... en biosalong?
Wembleys betong och plast... en kuliss?
Hela den här finalen... skriven av Meg Ryan och Tom Hanks?
Inför matchen var alla överens om en sak: 2011 är inte 2009. Lagen är bättre, mognare, smartare än då. Pep Guardiola sa det, Alex Ferguson sa det, deras spelare satt nickande bredvid och höll med.
Det skulle inte bli en likadan final.
Och det blev en exakt likadan final.
Maskinen startade efter tio
Det första Manchester United gjorde var att peka ut Barcelonas svaga punkt så att hela världen kunde se: Ryan Giggs lyfte en diagonalboll mot Éric Abidal efter tio sekunder. De klev på högt, 2-3-1-4, låste Barcelonas backlinje, hög Barça om halsen innan bollen hann nå Barças huvud. Park bröt Dani Alves, Chicharito återerövrade bollen från Busquets.
I tio minuter såg vi ett frustande United mot ett frustrerat Barcelona.
Och sen? Sen räddas Barcelona av att de inte har några alternativ, att de saknar den där Plan B som är så viktig för alla andra lag. Ett spelande lag som blir utsatt för den sortens tiominutersmangling direkt i en final ska börja fundera, gå igenom sina val, vackla. Barças förbannelse och välsignelse är att de inte har den möjligheten. Deras jord är platt. De spelar som de spelar. De slår sina passningar.
2009 rullade maskinen igång med ett klick efter tio minuter.
Det gjorde den 2011 också.
De tog sig igenom förstapressen, Busquets hittade rätt med sina patenterade entouch-lösningar, och Xavi-Iniesta-Messi kunde börja spela sitt klapp-klapp. United ställde upp med rätt tankar och genomförde det med en grym frenesi i början, men det är som att Barcelona kan stå i vilken sorts skrikande, pumpande decibelorkan som helst och tala till varandra med låg röst.
Xavi valde sitt eget alternativ
De står där, mitt i ett kokande slagfält fyllt av jagande fullblodshundar och samtalar. ”Ska vi göra så här?”, ”Nej, vänta lite, du. Jag tror vi testar andra hållet”, ”Ah, jamen kan du gå lite framåt där då?”, ”Okej. Ska jag skjuta nu eller? Jag gör det. 1–0”.
För två år sedan öppnade matchen sig för Barcelona med ett enkelt knyck, den här gången fick de bända upp den. De hade spelat sig fram till fyra-fem sistamans-brytningar när en rättvänd Xavi ställdes mot Ryan Giggs, med två olika passningsalternativ framför sig.
Xavi valde det tredje, utanför kartan:
Pedro, längst ute till höger, och ett lågt avslut senare hade de fått sitt 1–0.
United flyttade upp och pressade sönder Barcelona på ett Abidal-inkast, men även om Wayne Rooneys 1–1-mål var fint (och feldömt, Giggs var offside) så var det bara en parentes i en 80 minuter lång berättelse om övertygelse.
När ultra-ekonomin klev in i fotbollen ökade Barcelona satsningen på sin egen fotbollsutbildning. När den moderna fotbollen ställde högre krav på fysik fortsatte de tro på tankens makt över bollen. En tränare i Barcelona måste tro på modellen, det unika med Pep Guardiola är att han själv är framvuxen ur den. Inför den här finalen fick han en fråga om sina nio pokaler, och skakade bara på huvudet.
– Jag har inte tagit nio titlar. Det är klubben som fått det. Det är strukturen.
Och det är inte bara ord.
Barcelona lekte sin fotboll
Det är ingen slump att en spelare som Pedro Rodríguez blivit hans lilla målmaskot, för det är just den sorts spelare han lärt sig att satsa på. Sju av elva i startelvan i går har lärt sig spela fotboll i samma magiska Masía-skola som Pep.
United gjorde vad de kunde för att skaka fram ett nytt manus, Ferguson skickade ut sina spelare på planen fem minuter före avspark i andra halvlek, flyttade ut Giggs på kanten och petade ner Park på innermittfält.
Problemet var att de redan hade känt att de inte var nära. De flyttade hem så hårt och långt för att krympa ytor och vinna bollen, att de hade en mil fram när de gjorde det. Därifrån kunde de inte hitta några styrda spel mot anfallarna – alltså försvann Chicharito helt ur matchen.
Under tiden lekte Barcelona sin fotboll, de ställde ut sin struktur på planen och såg hur den rann rakt igenom den här världens bästa fotbollslag.
Barcelona var överlägset Manchester United, det ofattbara var att Leo Messi var överlägsen Barcelona.
Alla som någonsin undrat varför alla i Barça svassar för honom, varför de skyddar honom mot allt ont och står ut med alla hans egoistiska sidor måste ju ha förstått nu. Det är ju exakt som Piqué sagt:
– Det finns dom som menar att i fotboll måste allt vara som det alltid har varit. Jag säger att varje dag så visar Leo oss något som ingen någonsin har sett.
När Evra tvekade att gå på pricksköt Messi in 2–1, hans första tävlingsmål på engelsk mark, och efter det hade United inte ens sina böner kvar.
Det var över. De var färdiga.
Ferguson spelade ut sitt sista kort, skickade in Nani, och på en minut hade portugisen både hunnit bli uppsnurrad av Messi och ge bort bollen i eget straffområde. David Villa samlade upp den och böjde in 3–1 i krysset. Skadade Puyol byttes in, Piqué stal med sig målnätet, och 72 dagar efter operationen lyfte Éric Abidal pokalen mot precis samma sammetshimmel som vår.
Fast i en annan värld.