Anna gör rätt som skjuter upp pensionen

FOTBOLL

PEKING. Åkte på simhoppsfinal för att se småtjejerna göra upp.

Det var rena rama tantdagen, och Anna Lindberg, 26, sköt upp pensionen.

Det gör hon rätt i.

OS-parken är som bäst om kvällarna, i mörkret. Det är neonljus, ljusspel, märkliga byggnader som lever och har sig, barnfamiljer, fontäner, fruktansvärd musik och ett par av världens vackraste idrottsarenor.

Man kan gå och se Sanna Kallur springa 100 meter häck på 12,68 i ett fågelbo och jogga vidare till en vattenkub och se Anna Lindberg hoppa final i sitt fjärde OS.

Simhopp håller hårt på sina pensionsregler, som säger att man bör glida över, långsamt, till stavgång vid 23-24 års ålder.

Men den här gången regerar rutinen.

Guo Jingjing, 26, är i en klass för sig. En kontrollerad hoppdröm, det är som att se en isbit falla ner i ett drinkglas. Befriad, fast i bundna former.

Jingjing har skalat av sig allt temperament och ler inte ens när hon vinner sitt fjärde OS-guld. Hon går och ställer sig i duschen, tar av sig sitt armbandage, tar emot lite grattiskyssar och -kramar och tar emot sitt pris. Fast på pallen ler hon lite och gör v-tecknet, som alla kineser är så förtjusta i.

Gammelgäddan tar silver

Jag tycker mer om Wu Minxia, det har jag alltid gjort. Hon är liksom rundare i sin hoppning, mindre artistisk men mer sympatisk.

Wu blir trea, gammelgäddan Julia Pakhalina, 30 (30!) tar silver.

Och Anna Lindberg är verkligen tillbaka.

Simhopparna är lite som en familj – jag har sett simhopp i tre OS, det är i stort sett samma gäng varje gång – och Anna är familjens storasyster.

Hon har pratat om att lämna familjen, men hon tycker för mycket om den för att verkligen göra det.

Och hon är fortfarande så bra.

Hon sätter fyra av sina fem hopp. Kommer lite sent ner i 2,5 bakåtvolt i pik, men spikar resten. Mittenhoppet på 2,5 mollbergare sitter som en smäck. Jämför man med hennes serie i Melbourne-VM i fjol så får två hopp högre poäng och ett hopp lägre.

En sjätteplats, hennes tredje topp-åtta-placering på fyra OS.

– Det blir svårt att lämna det här, säger Anna.

Tror jag det.

Anna Lindberg har gått genom helvetet för att komma hit. Jag menar då inte att hon bott i Karlskoga, utan att hennes kropp tagit så mycket stryk att den velat bädda ner sig själv och dricka honungsvatten resten av livet.

Istället har hon gett sig själv en chans till i en sport som sliter kroppar som Leif G W Persson sliter skärp.

”Fått ett normalt liv”

Nu är hon tillbaka, hoppar lika stilfullt som förr fast med ännu större säkerhet.

Jag tror aldrig att jag sett henne trivas så bra med sin sport som hon gör nu, och det beror kanske på att den inte är allt längre.

Vännerna, pojkvännen, flytten till Malmö, studierna i konst och design… hon har ett liv utanför bassängen, som drar och lockar.

– Hon behöver väl få ett normalt liv också, kanske, säger mamma Ulrika Knape.

Säkert. Och jag ser fram emot att se en normalt levande Anna Lindberg hoppa simhopp ett tag till.

Med ökad svårighet, en volt till i programmet, kan hon vara storasyster i familjen simhopp ett tag till.

ARTIKELN HANDLAR OM