Mejla

Simon Bank

Djurgården lamslaget av bristen på ledning

När Lolo Chanko skruvade in en fantastisk frispark till 3–0 började Djurgårdens fans gå hem.

Inga fans. Inget spel. Ingen klubbledning.

Inget bra år alls.

Och nästa är redan på väg åt samma håll.

Det var faktiskt ganska gulligt efteråt, när Hammarby puttat fram derbydebutanten Marcus Törnstrand, 18, till presskonferensen.

– Det är alltid roligt att spela inför så mycket publik, sa Marcus.

För det första vet han ju inte det, eftersom hans ”alltid” är exakt en match långt. Och för det andra så var det ju inte mycket publik.

Tolvtusen är ingenting, inte för ett stockholmsderby.

Men här står vi.

2008 är ett fördömt, förlorat, förbannat år för huvudstaden. Annus horribilis. Som det blev och som det är satt jag i går mest och var lite imponerad över att det ändå och trots allt kändes som ett derby.

Det var verkligen på riktigt, både på läktarna och på planen. Inte alltid bra – det var tekniska fel, taffligt spel, obefintligt spel, det var läktarslagsmål hos Dif och brinnande eldar hos Hif – men det var ändå något som kändes, som levde. 

Alltid något, en död 08-höst.

Djurgården hade enorma problem i första halvlek. Enorma. Hammarby gjorde som senast, klev fram och tokpressade, och Dif försökte lik förbannat spela boll via felvända innermittfältare. 

Det gick inte, eftersom de inte var skickliga (Markus Johannesson) eller intresserade (Komac, Sjölund) nog. Hammarby bröt, gång efter gång, de behövde inte ens spela sig till chanser, utan fick dem gratis.

Tony Gustavsson gjorde en Tommy Söderberg efteråt, han tackade alla som någon gång kommit i kontakt med Bajens spelare. Videoanalytikern, tränarassistenten, supportrarna, Linkin Park, jag tror han fick med ett par olika sorters djur också.

Men han borde tackat Djurgården.

Är förtjust i Gaete

Med en laguppställning som var gjord enbart för att spela target- och löpspel (4–3–3 med Dahlberg, Oremo och Jonson) så rullade de boll rakt in i en grönvit råttfälla i stället. Gång på gång. 

Dif var i en bra trend, de mötte ett stukat Hammarby – och bjöd in dem på kalas med fiskdamm, godis och allt.

Carlos Gaete är bara 20, men han åt upp Djurgårdens uppspel och var bäst på plan. Jag är väldigt förtjust i honom, för han tänker fotboll åt två håll och använder sin fysik på rätt sätt. Ge pojken en vänsterfot och lite mer muskler så kan han bli något riktigt, riktigt stort.

En lamslagen förening

Gaete låg som offensiv spets i en mittfältsdiamant, och Hammarby ska ha beröm för sitt presspel. Det är imponerande att få ett lag som inte vunnit på två månader att vara så aggressivt och självsäkert. Lolo Chanko har en högerfot av finaste maräng och Charlie Davies har verkligen lärt sig att använda sina spetsiga egenskaper på rätt sätt.

Erkan Zengin fick 1–0 i present av Dembo Tourray, Charlie Davies var ensam bland fem (!) bolltittande Dif-spelare och fick göra 2–0 och Chanko smekte in en frispark i krysset.

3–0, till slut. Vad det är värt?

Ingenting, om ni är såna som läser tabeller.

Allt, om ni är intresserade av mjuka värden som självkänsla och framtidstro.

Hammarby visade att de kunde resa sig i en, trots allt, tung match.

Djurgården visade ingenting.

Och vad har de egentligen att visa just nu? Hela grunden är bortblåst, föreningen är lamslagen av bristen på ledning. 

De har en tränare som inte vet om han är önskad av den där nya ledningen som inte finns, de har en sportchef som inte vet vilka förutsättningar som gäller inför nästa säsong, de har en palatskupp av Dif-hjärtan vars ordförandekandidat driver en svensk nätmotsvarighet till The Sun.

Att inte veta vart man ska är att inte veta vem man är.

Och Djurgården vet, hösten 2008, ingenting.

De hade, i ärlighetens namn, utan vidare kunnat vinna derbyt. När det fortfarande stod 0–0 hade Johan Oremo haft en jättechans, Mikael Dahlberg hade prickat stolpen och Dahlberg hade spelat fram Oremo till ett öppet skottläge från 16 meter.

Men Hammarby var bättre, och Hammarby fick betalt.

Djurgården fick bara förnedring, osäkerhet och en lång promenad hem genom mörkret. Medan de gick hörde de Bajenklacken ropa efter dem:

– Vi vill ha Siggi kvar! Vi vill ha Siggi kvar!

Nu vet han i alla fall det. Nu återstår bara att få veta vad Djurgårdens ledning vill.

Och, just det, vad de heter.

Publisert:

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.

ÄMNEN I ARTIKELN