Dokument: Vägskäl för Israels ökända klubb – och dess hatiska supportrar

Historien om hur en extrem anhängare till slut hoppade av

avSimon Bank

FOTBOLL

Efter årtionden av hat, våld och skam står en klassisk fotbollsklubb vid ett vägskäl.

Ska Israels mest rasistiska klubb fortsätta vara det?

Eller är det dags för Beitar Jerusalem att bli något annat?


För en bättre läsupplevelse – läs dokumentet utan annonser i Sportbladet Plus HÄR!

Frågor om Sportbladet Plus? Mejla hit


David Mizrahi var fjorton år när han skaffade sin första tatuering. Den föreställer Beitar Jerusalems klubbmärke med menoran, den sjuarmade judiska ljusstaken, bredvid en kärleksförklaring: ”Beitar Jerusalem, jag föddes för dig, jag kommer att dö för att tjäna dig”.

Saker supportrar säger? Jo, men för David Mizrahi var det en sanning.

I magasinet the Blizzard har han berättat om sin uppväxt som barn till två föräldrar som levde på att tigga (pappa saknade en hand, mamma plågades av epilepsi), hur han smet iväg från sin internatskola som liten pojke och hittade en helt ny värld på Teddy-stadions läktare. Samhörighet, sång, bultande hjärtan.

– Beitar gav mig en varm omfamning, en känsla av tillhörighet, ett ankare i livet. Efterhand kände jag att jag kunde leda människor, att jag kunde kontrollera dem, att de lyssnade på mig och att jag betydde något.

Mizrahi växte upp i skuggan av den andra intifadan, i ett Jerusalem som slets sönder av terrorattacker som led i protester mot staten Israel.

Det var ingen bra tid för gråskalor och diplomati, det var en alldeles utmärkt tid för att radikalisera en tonårig kille som hittat hem i en nationalistisk ultra-miljö.

Foto: Ariel Schalit / TT / NTB Scanpix
Beitar Jerusalem fans under en match 2012

Beitar har alltid varit en stor, folklig klubb, en arbetarklubb som samtidigt haft starka band till makten – men på 2000-talet har de präglats av andra drivkrafter. Gruppen som styr på den där östra läktaren där David Mizrahi hittat hem kallas La Familia, och är snarare en högerextrem maffia, en ultranationalistisk milis med ett enormt våldskapital.

För de flesta hade en stämpel som uppenbart rasistiska varit stigmatiserande, men La Familia har burit omdömet som ett diplom. Före matcherna har ramsorna ekat på Teddy-stadion:

– HÄR ÄR VI, den mest rasistiska klubben i landet!

– Död åt araberna! Låt byarna brinna!

David Mizrahi blev inte bara man på den där läktaren. Han sjöng inte bara med. Han var en av dem som ledde sången.

▪▪▪

2016 spreds en israelisk dokumentärfilm snabbt över världen. I Forever Pure får vi följa Beitar Jerusalem genom den kaotiska krissäsongen 2012-2013.

Filmen fokuserar på hur den dåvarande klubbägaren, den rysk-judiske affärsmannen Arkadij Gajdamak, bestämde sig för att värva två tjetjenska spelare till Beitar. Nittonårige backen Dzjabrail Kadijev och den mer rutinerade anfallaren Zaur Sadajev gjorde inga speciella avtryck som spelare – men de välte en hel klubb över ända bara genom att vara muslimer.

Foto: Bernat Armangue / TT / NTB Scanpix
Gabriel Kadiev till vänster och Zaur Sadayev till höger tillsammans med dåvarande tränaren Eli Cohen

Beitar är den enda elitklubb i Israel som aldrig värvat en arabisk spelare. Två muslimska män i gul tröja räckte för att La Familia skulle förklara krig mot sin egen klubb.

Medan judar världen över högtidlighöll Förintelsens minnesdag gick La Familia till Teddy-stadion och skanderade ”död åt araberna”. Dokumentärfilmens titel (”För evigt ren”) är en referens till en av banderollerna som de höll upp på den östra läktaren.

Det var svårt att inte se den som ett eko av andra sorters förföljelser, från en annan tid.

– De menar ”fritt från araber”. Oavsett vilken ideologi du har, oavsett din politiska hållning, kan du inte använda ett sånt uttryck som jude. Inte med vår historia, suckade Itzik Kornfein.

– Om vi inte vill se judar kränkas bara för att de är judar, så måste vi sätta värde på att ha muslimer eller kristna i våra lag. Det här handlar inte bara om fotboll, det är en internationell judisk fråga, konstaterade borgmästaren Nir Barkat.

Foto: Tsafrir Abayov / TT / NTB Scanpix
Borgmästaren Nir Barkat

Just Itzik Kornfein var en av Beitars största målvaktshjältar, en legendar som tagit över som vd. Det hjälpte inte. Lika lite som det hjälpte för lagkaptenen Ariel Harush att vara målvaktsstjärna och landslagsspelare.

I samma stund som de välkomnade två muslimer till Beitar kom krigsförklaringarna. ”Vår kapten är en horunge” skanderades det från läktarna. La Familia drev konflikten hela vägen, och fick med sig supportrarna i en bojkott av Beitars matcher. Teddy-stadion tömdes, de viktigaste striderna hade flyttat någon annanstans.

Foto: TT
Målvakten Ariel Harush under en U21-match

Beitars pokalrum brändes i en mordbrand, de tjetjenska spelarna flydde till flygplatsen direkt efter säsongens sista match, alla betydande klubbledare lämnade sina poster efter säsongen.

– Det var ett slags inbördeskrig även bland fansen, för vi attackerade supportrar som inte anslöt till vår bojkott, har David Mizrahi berättat.

Om det varit ett krig om klubben så hade ledningen just förlorat det.

Samtidigt hade Mizrahi gjort sig ett namn även i bredare kretsar i Israel. Ett nyhetsmagasin i riks-tv brukade sända ett inslag där de förde samman olika politiska extremer för att filma mötet, och bestämde sig för att låta Mizrahi besöka Mohammed Ghadir, talang i landslaget och anfallsstjärna i arabiska Bnei Sakhnin.

– Det är svårt för mig att acceptera att det finns ett arabiskt lag i vår liga. När en arab gör mål mot Beitar känns det som om jag blir knivhuggen i hjärtat, säger David Mizrahi i inslaget. Beitar Jerusalem mot Sakhnin är ett världskrig, det handlar inte bara om två lag utan om hela landets väsen.

Ghadir gör sitt bästa för att möta honom, för att föra ett samtal. Det går inte. Mizrahi glöder av förakt och hat, och gör inget för att dölja det. Han vägrar att ta araben i hand, sprutar ur sig förolämpningar.

– Vad har ni här, mer än hummus och löss? frågar han.

Tv-kamerorna gjorde varken till eller från, hatet och rasismen var inget han ville dölja.

Vill välkomna en ny tid

I Forever Pure får vi se hur en grupp Beitar-supportrar samlats utanför Itzik Kornfeins hus för att protestera mot försöket med muslimska spelare i Beitar-tröjan. Hotbilden mot Kornfein bedöms som såpass stark att han får hjälp av säkerhetspolis för att ens ta sig till jobbet. På bilderna ser vi hur en kille i gul huvtröja leder hatsångerna mot klubbledaren och hans familj.

– ”Eti Korenfein” sjunger han, riktat mot Itziks hustru. ”Vi vill att du ska veta, att nästa kuk du ska få är min”.

Mordbrand, misshandel, våldtäktshot och hot mot familjemedlemmar… efter ett års krig hade La Familia jagat bort alla de som velat välkomna en ny tid till Beitar.

Det framgår inte i dokumentären, men killen i den gula huvtröjan är lätt att känna igen. Han heter David Mizrahi, han föddes för att tjäna Beitar.

▪▪▪

Skärningslinjen som plöjt rakt genom Beitar Jerusalem är en extremform av många av de där ödesfrågorna som Jerusalem bär med sig. Frågor om samexistens och humanism, om förlåtelse och fred.

De unga, arga männen i Beitars östra curva har inte hittat på Palestina-konflikten, men de har heller ingen vilja att försöka påverka utvecklingen åt något annat håll.

Krissäsongen 2012-2013 präglades av inbördeskriget i klubben, och av svallvågorna efter att ett par hundra Beitar-fans stormat en shoppinggalleria efter en match för att trakassera och misshandla arabiska arbetare.

Sportsligt gick det uselt. Ekonomiskt lika illa. Sponsorer fick beröringsskräck, allt färre ville kopplas till ”den mest rasistiska klubben i landet”.

Kaos – efter löftena

In kom Eli Tabib, en affärsman som just jagats bort från Hapoel Tel Aviv, men som nu skulle försöka gjuta olja på vågorna i Beitar. Han lovade att sanera skulderna, han lovade att försöka bygga ett starkt Beitar igen.

Efter ett par säsonger hade han varit utsatt för ett par attentat, blivit skjuten en gång, blivit fälld för misshandel i en domstol, kritiserats för att ha försöka sko sig själv på klubbens bekostnad – och gett upp mer än en gång.

Sommaren 2015 spelade Beitar Europa League-kval mot Charleroi i Belgien. För den svenske backen Joakim Askling var det en av få insatser från start i Beitar, men matchen hann knappt börja innan det haglade in bengaliska eldar och bangers från bortasektionen. När matchen var över hade två Beitar-spelare fått rött kort, Charleroi hade vunnit med 5–1, Uefa hade startat en utredning om rasistiska ramsor.

Chockades av fansen

Och Eli Tabib hade för första gången bestämt sig för att sälja sin klubb.

– Jag skäms och är chockad av hur delar av publiken betedde sig i kväll. Hela världen såg den här pinsamma katastrofen, iscensatt av den radikala grupp som inte är äkta Beitar-fans enligt mitt sätt att se. Det här är slutet på min tid i Beitar.

I våras, tre år senare, satt han fortfarande kvar – med samma konflikter, samma krig, samma kritiker och samma kamp.

Och samma känsla av uppgivenhet.

– Klubben kämpade för livet när jag tog över. De hade en skuld på 60 miljoner. Jag skulle aldrig vilja skada Beitar, så jag kliver åt sidan tills en lämplig ägare dyker upp.  Jag är inte typen som ger upp, men nog är nog.

Beitar hade nosat på en ligatitel för första gången på länge, men avslutat säsongen uselt och rasat i tabellen. Sportsligt började saker trots allt gå åt rätt håll.

Och annars?

De senaste åren har Beitar å ena sidan kontinuerligt fått böter och poängavdrag för anti-arabisk rasism på läktarna. Samtidigt har de fått pris för klubbens arbete mot rasismen.

”Beitar är en klubb som står inför utmaningar som är unika inom israelisk idrott” hette det i motiveringen när de prisades. ”I år har klubben visat att den är redo att ta en kompromisslös kamp mot rasismen på deras egen arena, och att de är beredda att betala priset för det”.

Vill lägga till Trump i namnet

Kampen fortsätter, rasismen ska krossas? Beitar Jerusalem stod plötsligt utan ägare, bland det sista Eli Tabib gjorde var att gå ut och meddela att klubben nu bytt namn. Donald Trump hade drivit igenom det extremt kontroversiella beslutet att flytta USA:s Israel-ambassad till Jerusalem – och nu ville Tabib hylla presidenten.

– President Trump har visat mod och sann kärlek till det israeliska folket och dess huvudstad, förklarade han.

– Vi har beslutat att lägga till presidentens namn till vårt klubbnamn, från och med nu ska vi heta Beitar Trump Jerusalem.

Det är fortfarande väldigt tveksamt om namnbytet kommer att gå igenom, men gesten markerade med all önskvärd tydlighet att Beitar fortfarande var ett propagandaredskap.

Frågan var bara vilken riktning klubben skulle välja efter det.

▪▪▪

Om namnbytet mest togs emot som en lustifikation i världspressen så fanns det annat som visade på sprängkraften i att spela fotboll i Jerusalem.

Diplomatiskt helvete

Ett par veckor före VM skulle Argentina möta Israel i en träningslandskamp, men när arrangörerna ville flytta matchen från Haifa till Jerusalem bröt hela det diplomatiska helvetet löst.

Palestina protesterade mot vad de upplevde som att Israel försökte plocka politiska poänger genom att låta de argentinska stjärnorna i allmänhet, och Leo Messi i synnerhet, spela fotboll i Jerusalem. Israel vände sig mot alla de hot som regnade in mot Argentina, och kallade det ”en seger för terrorismen” när Argentina till slut valde att ställa in matchen.

– Det här är samma terror som låg bakom morden på israeliska idrottare i München 1972. Det var deras hot mot Messi och hans familj som avgjorde, dundrade den israeliske idrottsministern Mirri Regev.

Messi kom aldrig till Jerusalem, men det innebar ju inte att han inte skulle spela en roll i Jerusalem.

Ett par månader innan den där inställda matchen ställde han upp på bild tillsammans med den israeliske hi-tech-entreprenören Moshe Hogeg. Han hade precis skrivit kontrakt för att ställa upp som global ambassadör för Hogegs företag Sirin Labs, världskänt för att ha lanserat den supersäkra, superdyra smartphonen Solarin, och för att arbeta med kryptovalutor.

”Jag är glad över att ansluta till Sirin Labs som en ambassadör för att göra blockkedjor mer användarvänliga genom ett nytt operativsystem för smartphones” meddelade Messi på sin Facebook.

Det var nog inte hans egna ord. Men det var ett bevis på att Moshe Hogeg ville dyka in i fotbollsvärlden.

Bars fram på fansens axlar

37-åringen har gjort raketkarriär som riskkapitalist genom en blandning av streamingtjänster, appar, kryptovalutor och smarta telefoner. Han har utmanat Instagram (och förlorat) med en egen sociala medier-app, han har gjort affärer med Leonardo Di Caprio, Serena Williams och Carlos Slim (världens näst rikaste man).

Och han har just köpt hundra procent av Beitar Jerusalem.

Förra söndagen bars han fram på supportrarnas axlar – med en bengalisk eld i handen – när laget höll sin traditionsenliga säsongsstart för fansen. Dagen efter godkändes affären av det israeliska fotbollsförbundet.

Hyllas av företrädaren

I en krönika på nätsidan ONE välkomnade Eli Tabib sin efterträdare.

”Om jag inte trodde att han skulle kunna göra laget bättre och förändra den negativa bilden som klubben fått på grund av våld och rasism så hade jag inte sålt den till honom” skrev han. ”Det avgörande är inte Moshe, utan La Familia. Gruppen som i åratal förstört allt gott, om de får fortsätta på samma sätt kommer klubben förlora sin rätt att existera”.

Eli Tabib avslutade sin farvälkrönika med en hälsning:

”Jag vill tacka de supportrar som stöttat mig och klubben större delen av tiden. Synd bara att ni inte stod bakom mig genom den våldsamma perioden, för tillsammans hade vi kunnat besegra våldet och rasismen”.

Och nu?

Under sin första presskonferens som Beitar Jerusalems ägare fanns det en fråga som Moshe Hogeg varken kunde eller ville ducka.

Han har själv vuxit upp med den israeliska fotbollens moderna dominanter Hapoel Be’er Sheva, varit medlem sedan barnsben och sponsor under många år. Han har stått på deras läktare, han har firat deras guld. Nu ska han ta över en annan sorts klubb, med andra utmaningar och andra möjligheter.

– Beitar är inte en rasistisk klubb, slog han fast. Beitars supportrar är inte rasister. Om det händer sådana saker framöver så tror jag att vet hur jag ska hantera det. Från och med i dag så är inte religion längre en faktor när det gäller att spela för Beitar.

Tror inte på slogans

Hogeg pratade om sina misslyckanden, om sina framgångar, om hur han till slut uppnått det mesta han velat uppnå.

– När man förverkligat en dröm så försvinner drivet på sätt och vis, och man måste hitta tillbaka till det. Jag drog slutsatsen att det som intresserar mig är social förändring, att påverka människor – och Beitar kombinerar de sakerna. Kärleken till spelet och möjligheten att påverka många människor.

Moshe Hogeg säger att han inte tror på slogans, utan att det finns en handlingsplan för att förändra bilden av Beitar Jerusalem. Supportrarna ser han som en tillgång, han vänder sig mot stigmatiseringen av dem men säger också att han inte kommer att acceptera några överträdelser från deras sida.

En 37-årig entreprenör kan köpa hundra procent av aktierna i en klubb, men det betyder inte per automatik att han äger klubben. Frågan om vilka som bestämmer i Beitar Jerusalem avgörs inte med pengar och affärsöverenskommelser, den går djupare än så.

Hårda straff för La Familia-medlemmar

Går det att byta väg?

Efter inbördeskriget i klubben valde en grupp supportrar som tröttnat på rasismen, våldet och islamofobin i Beitar Jerusalem att starta en egen, medlemsägd klubb, som de döpte till Beitar Nordia och som är öppen för alla. Det finns de som tror att en annan väg, en annan värld, fortfarande är möjlig.

I februari i år dömdes åtta La Familia-medlemmar till långa fängelsedomar för stöld, misshandel och förberedelser till olika brott. Bland annat hade de misshandlat en Hapoel Tel Aviv-supporter med en hammare. I polisutredningen hade man använt bade dold kamera och infiltratörer för att kunna leda brotten i bevis. Åklagaren var tydlig i sin beskrivning när domarna fallit:

– Brotten utfördes på ideologisk grund, på ett organiserat och systematiskt sätt utan någon provokation från annat håll. Det här är första gången medlemmar av La Familia döms till fängelse för brott de utfört som delar av en organisation.

Nådde botten – och tänkte om

Det är upp till polisen att möta La Familias våldskapital, det är upp till den nye ägaren att försöka rädda bilden av en nedsmutsad institution.

Den viktigaste vägen kommer ändå alltid att vara den som en individ väljer när han sett sin egen spegelbild.

För exakt två år sedan, tre år efter att han gett ansikte åt den blinda rasismen i La Familia, tryckte David Mizrahi ner enter-knappen på sin dator för att publicera ett inlägg på sin Facebook-sida.

Han hade nått botten.

Efter hoten mot familjen Kornfein hade han fällts och dömts till att betala stora skadestånd. Hans äktenskap hade kraschat. Han var pank, han var dömd, han hade ingenting.

Han hade vuxit upp i västra Jerusalem med tiggare som föräldrar och två systrar att ta hand om, och han hade formats av det.

– Jag lärde mig tidigt att skämmas, säger han. Och jag lärde mig att hata andra för det.

Insåg: ”Allt var mitt fel”

Under Jom kippur, försoningsdagen då troende judar kontemplerar över sina misstag och ber om förlåtelse för sina misstag, såg han sig själv i spegeln, och han tyckte inte om vad han såg.

– Jag insåg att allt var mitt fel, att en man är ansvarig för sina handlingar.

David Mizrahi slapp fängelsestraff, men fick arbeta på en dadelodling för att kunna betala skadeståndet. Där träffade han, för första gången, araber i en miljö som inte handlade om konflikt. Det var det han berättade om i det där Facebook-inlägget 2016:

”Det var då jag träffade araber för första gången och insåg att de inte var monster, som jag trott. De flesta ville leva normala liv, ha ett jobb och tjäna pengar, att deras liv inte var enkelt. Jag insåg att livet inte är svart och vitt”.

Mizrahi skrev om hur han präglats av att ha vuxit upp i Jerusalem under intifadan, av att ha vant sig vid att se sprängda bussar och vid att se varenda arab som en terrorist.

Han skrev också om den där gången när han som 23-åring för första gången förväntades prata med en arab. Det tv-sända mötet med Mohammed Ghadir hade påverkat honom i grunden.

Ghadir konstaterade efteråt att han aldrig hade träffat en mer hatisk människa. Mizrahi hade, på sitt eget förvrängda sätt, känt precis samma sak.

Visar att förändring är möjlig

Tre år senare hade han blivit en annan. Han tog steget från att vara en ledare i La Familia till att åka runt och prata med israeliska och palestinska ungdomar om tolerans och fördomar. Det har gjort honom hatad på en fotbollsläktare, men det har också visat att en annan väg faktiskt är möjlig. Han avslutade sitt inlägg med en varm hälsning:

– Jag ska träffa Mohammed Ghadir, jag ska skaka hans hand och prata med honom. Jag är den lyckligaste människan i världen.

På måndagskvällen spelar Beitar Jerusalem sin första ligamatch under en säsong som kommer att visa i vilken riktning klubben är på väg.

De har en ny ägare, en ny ledning och nya spelare. De har en ny chans att bli något annat.

ARTIKELN HANDLAR OM

Rasism

Jerusalem

Palestina