Mejla

Simon Bank

Bank: Alla har fått två favoritlag

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Vi har ingen publik, vi har inga världsklasspelare, vi har kanske inte så mycket till guldstrid.

Men allsvenskan har AIK.

Vad skulle vi annars göra?

I den kinesiske dissidenten och konstnären Ai Weiweis film om flyktingströmmarna i världen (Human Flow, se den om ni kan) citerar han en dikt av den syriske poeten Adonis:

Årstiderna är inte fyra/En vecka är inte sju dagar/Ett år är mer än det är/Och mindre

Det hade kunnat vara en programförklaring för vardagen 2020, för allsvenskan också. Tidsuppfattningen luckras upp, allt går både snabbare och långsammare, samtidigt.

Det här är historiens kortaste och längsta säsong, en serie där IFK Norrköping kan ha handen på pokalen i juli och vara krisklubb i augusti, där sju månaders försäsong plötsligt ersätts av sju matcher i kvarten och där den som svängt fel hamnar vilse väldigt snabbt.

Alla helvetets kval

Vi har fått både mycket och lite fotboll det här året, lite mer än halvvägs in på säsongen ser det väl ut som att Malmö FF kan följa den snitslade banan till titeln, vi har fått fina sensationssäsonger från Borås och Uppsala, en storm under uppsegling i Göteborg, men också en kittlande dokusåpa som hela den svenska fotbollsgemenskapen fått gemensamt, lä för alla andra krisklubbar:

AIK. Naturligtvis. Den Allmänna Idrottsklubben sätter en ära i att vara intressant för alla även när den inte är det. Det är alltid svårt att – för att tala Palme-utrednings-svenska – komma runt landets mest högljudda fotbollsklubb. 2020 har det blivit omöjligt.

Svartgula supportrar lider alla helvetets kval, alla andra har fått två favoritlag: sitt vanliga, och det lag som råkar möta Gnaget.

AIK har totalkraschat en extrem fotbollsvision, de har blottlagt ett dysfunktionellt klubbskelett och en skev beslutsordning. De gav Rikard Norling fritt spelutrymme, drog rakt in i bergväggen, och tog nycklarna från honom. Man fattar ju hur det lät på Karlberg när båten började ta in vatten och kaptenen pekade framåt: spelare som sa att ”fan, det här håller inte. Låt oss gå tillbaka till grunderna så vi får lite stabilitet”.

Bartosz Grzelak in. Grunderna. Och så går det ännu sämre.

AIK har inte vunnit på åtta matcher nu, de har glömt hur man spelar fotboll och i kväll ska de möta jumbon Helsingborg. Sedan går de in i en period med fyra raka matcher mot topplag.

Friends Arena brinner, försök slita blicken.

Luktar inte Norrby

Supporterpsykosen har fått en kris-konsensus som går ut på att ”vi är inte bättre än så här, den här truppen är en bottentrupp”.

Verkligen? Ni skojar?

Det fanns väl inte en människa som inte höll AIK som ett topplag för ett par månader sedan? Och sedan dess har truppen breddats med ett gäng småkillar som fått speltid, vissa av dem har gjort det mer än okej över tid. Mot Falkenberg senast skickade Grzelak alltså ut en frontfemma med Henok Goitom, Kolbeinn Sightórsson, Nabil Bahoui, Sebastian Larsson och Ebenezer Ofori. Det luktar ju inte Norrby eller Brage, hur man än sniffar.

Nu har sportchef Jurelius värvat: en etablerad, landslagsmeriterad mittback i Sotirios Papagiannopoulos, en utvecklingsbar anfallare i Bojan Radulovic. Satsningar som kostar pengar, men mindre än att åka ur. Mest hade de behövt en inkörd, allsvensk målskytt, förstås. En som kan göra skillnad här och nu. ”Sotte” är en färdig, allsvensk toppback, Radulovic pratas det om som en långsiktig värvning i en klubb som inte kan se längre än nästa övergångsställe.

Min poäng är att problemet i AIK är mjuka värden, de som är svårare än något annat att hantera. Självförtroende, förtroende för laget, förtroende för det man sysslar med.

Hur får man självförtroende? Man vinner matcher. Hur vinner man matcher? Man har självförtroende. Lycka till på jobbet, Bartosz.

En psykologisk succéthriller

AIK surfade in i säsongen på en dröm, mitt i ett år som inte hade plats för drömmar. Där tränare som Jimmy Thelin och Stefan Billborn gjort små korrigeringar mot en enklare fotbollstillvaro har Poya Asbaghi och Rikard Norling satsat allt på rött och förlorat. Skillnaden är att Blåvitt stirrar vidare på sin karta, medan AIK slängt sin och letar efter en ny.

Jag tror inte att spelprogrammet säger särskilt mycket om AIK:s chanser att överleva, hittar de andrum och ordning så kan de ta poäng mot alla.

Innan de börjar andas kommer alla att följa dem intensivt med blicken, varje snedsteg, varje glidning i tabellen, varje plågat ansiktsuttryck, varje skiftning i Bartosz Grzelaks kroppsspråk.

Nästa del i en svensk psykologisk succéthriller släpps halvsex i kväll, AIK möter Helsingborgs IF på nationalarenan.

En match är inte 90 minuter längre.

Av: Simon Bank

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.